Och nu över till något helt annat

För halvannan vecka sedan läste jag ut Tony Samuelssons Jag var en arier. Den utspelar sig i Sverige på 1970-talet, men det är ett 70-tal helt i avsaknad av gröna vågar, unisexmode, vänsterrörelse, kvinnokamp, solidariet och velourpappor. Eftersom Sverige numera är en provins i Tredje Riket. Och Führern Albert Speers favoritprovins dessutom, full som den är av blonda barn och stolta, lojala arier.

Alternativhistoria, eller kontrafaktisk historieskrivning, är en spännande men knepig form. Det riskerar liksom att bara bli en lättnadens suck - tänk vilken tur ändå att det inte blev så! Men så enkel är inte Jag var en arier. Den extrema instrumentella kultursynen till exempel - är den verkligen heltigenom främmande? Den extrema objektifieringen av kvinnor? Det extrema föraktet för svaghet? Allt är lite, eller mycket, mer extremt, men inte så främmande som man skulle vilja. Och dessutom beskrivet med förledande självklarhet.

Ibland blir det också väldigt roligt, i just den där självklarheten. Som i meningen "Hon hade läppstift i samma naziröda färg som jag själv." Eller när Speer gråtmilt nostalgiskt konstaterar att hans kavaj "fortfarande doftar Hitler".

Att vara sin ensamma kropp

Jag gillar Elsie Johansson. Skarpt. Hennes trilogi om Tå-Pelles Nancy fick mig att tänka massor när jag var i tjugoårsåldern, om klass och klassresor, sorg och saknad, kvinnor och män. Faktiskt skulle jag nog säga att de var de böckerna som utlöste min hittills största livskris. Hon fick mig att se att jag redan var på väg bort, att jag inte kunde stanna där jag var, fick mig att förstå blandningen av kärlek och skam som jag kände för mitt ursprung. Och faktiskt, så småningom, lägga bort skammen.

Igår läste jag ut Sin ensamma kropp. Ingen omskakande läsupplevelse den här gången. Men jag är glad att någon vågar skriva om en gammal kvinnas längtan efter närhet och kroppslighet. Jag tänker på alla dessa gamla änkor. Som är glada att slippa ställa upp för husfridens skull, som aldrig fick lära sig njuta. Eller de som saknar och längtar, men inte tillåts sätta ord på sin längtan, inte får äga sin sexualitet. Vilket slöseri. Jag hoppas verkligen att tanterna inte har händerna på täcket.

Medeltid och framtid

Idag läser jag Joanna Russ essäer om science fiction och feminism, samlade i To Write Like a Woman. Spännande, spännande!

I den första essän, "Towards an Aesthetic of Science Fiction" menar hon att science fiction till sin natur är "kvasi-medeltida". Den är didaktisk. Den har inte individuella öden i fokus, utan ett kollektivs. Den har fokus på ett fenomen - "the idea as hero". Och slutligen kan den i viss mån sägas vara religiös, eller i alla fall framkalla religiösa känslor - vad man brukar kalla "sense of wonder". Vetenskapen är för science fiction vad kristendomen var för den medeltida litteraturen.

Och igår läste jag en essä av nån filosof (i The Intersection of Science Fiction and Philosophy), som i sin tur menade att den medeltida världsbilden inte tillät sådana spekulationer kring framtiden som science fiction handlar om. Därför kunde sf inte existera förrän framemot 1500-talet. Fast kanske eventuellt under antiken (Platons Staten).

Jag har nog aldrig satt sf i relation till medeltiden. Men intressant är det ju. Eller ja, jag tycker det är intressant i alla fall, och det är därför jag plågar er med det...

Idag har jag fått besked från Kvinnofolkhögskolan. Jag kom in på kursen Feminism i teori och praktik. Jag tänker inte lägga jättemycket krut på det, det kan jag ju säga på en gång. Men det kan nog bli intressant. Nu återstår bara att övertyga CSN om att jag visst är en duktig student som förtjänar att få ännu mera pengar.

Åkej,

jag faller för trycket. Jag vet att ni väntar på ett nytt inlägg. Att helgen inte blir komplett utan.

Min helg har hittills innehållit en hel del städande (jag har våttorkat golven för första gången sen jag flyttade in!). I övrigt har jag läst och konsumerat film så det har stått härliga till. Läst ut Haruki Murakamis Norwegian Wood, som var stillsam och vacker som ett snöfall. Läst ut Ulrika Kärnborgs Myrrha, som jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om. Jag är ju förvisso en vän av det viktorianska, men jag saknade den sedvanliga skopan ironi och torr brittisk humor som gör hyckleriet uthärdligt. Å andra sidan fick jag senare mitt lystmäte i sällskap av The Leauge of Extraordinary Gentlemen. Som en klick... tja... kött på moset såg jag den franska filmen Delikatessen, som Borås stadsbibliotek hade köpt in. En eloge till dom! Nu ska jag nog se Hata Göteborg. Ajöken!

Just ja, läget är såhär. Jag har sökt en kurs på halvfart på Kvinnofolkhögskolan i Göteborg (nån som vet nåt om den?) = halvt studiemedel. I övrigt förlitar jag mig på mina föräldrar. Sväljer stoltheten lite, men inte så mycket som skulle krävas för att söka socialbidrag. Det, mina vänner, kommer aldrig att hända. Så uppsatsen är fortfarande på (har fått pepp av min handledare: "Men du har ju så fint material!"). Så nu vet ni.

Bloggtorka

Jag snor ett upplägg från Drömmarnas berg: Rules: Don’t take too long to think about it. Fifteen books you’ve read that will always stick with you. First fifteen you can recall in no more than 15 minutes.

Sadako och de tusen papperstranorna, Eleanor Coerr

En dörr mot det okända, Andre Norton och Ernestine Donaldy (red.)

Liftarens guide till galaxen, Douglas Adams

Glasfåglarna, Elsie Johansson

Torterarens skugga, Gene Wolfe

Pengar, Victoria Benedictsson

Jurtjyrkogården, Stephen King

Chtulu 1, H.P. Lovecraft

Datorernas död, George Johansson

Det sällsamma djuret från norr, Lars Gustafsson

Vill gå hem, Jonas Gardell

Skriet från vildmarken, Jack London

Alberte och Jakob, Cora Sandel

Sagan om ringen, J.R.R. Tolkien

Gravkamrarna i Atuan, Ursula K. LeGuin

De flesta av de här läsupplevelserna hade jag före 16 års ålder. Efter det har jag läst en jäkla massa bra böcker, men nej, det biter inte längre på min förhärdade själ. Sadako och de tusen papperstranorna läste jag om och om igen när jag gick i fyran, och grät ett litet hav varje gång.

Vilka böcker har rört era hjärtan, kära läsare?

Ståkkålmsnatt

Det som satte igång mina undergångsfantasier igår var Toffs bok, med den underbara undertiteln Med kommentarer av Muham Bentson (är det något jag älskar så är det fingerade historiska dokument!). Det här är något så ovanligt som svensk science fiction, skriven av Kalle Dixelius. Ett postapokalyptiskt äventyr i 2200-talets Ståkkålm, bland skyfflare och knegare, brudar och snubbar, mäsk och potatis, finknull och fulknull. Huvudpersonen Toff får den märkliga och farliga idén att skriva en bok, och snart befinner han sig långt utanför de snäva ramar Fullmäktige satt upp för knegarlivet.

Jag vet inte varför, men jag gillar tanken på att framtiden är så sjaskig. Precis som jag gillar tanken på sunkiga tradarhak i rymden (och här passar jag på att tipsa om Mikael Niemis Svålhålet). Och jag fullkomligt älskar när det dyker upp artefakter från vår tid, den oerhörda vikt som tillmäts "futtigheter" som vi knappt lägger märke till - populärlitteratur, hushållsmaskiner. Hur lite kontroll vi har ändå över hur vi ska bli ihågkomna. Vi som tog oss själva på så stort allvar. Vi som trodde att allt gick framåt. Att framtiden var släta vita ytor, vänliga robotar och idel förnuftiga människor.

Och så kulisserna. Ruinerna av det Sverige vi lever i nu. Som i slutet av mutantfilmen i förra inlägget. Globen som svartnad ruin ger mig rysningar av allra behagligaste sort. Det blev inte så mycket sömn inatt. För jag hängde med Toff, Tompy och Anna Pelle.

Annars då? Joråvars, idag har jag öppnat och läst igenom mitt uppsatsdokument!!! Det ser faktiskt riktigt bra ut, ändå. Det enda som känns surt är att den sista intervjun inte går att transkribera på grund av usel ljudkvalité, trots assistans av bror ljudtekniker. Det blir helt enkelt till att göra om den. Men det ska väl gå det med.

Okej då, liiiite bokporr kan vi väl tillåta oss

Jag snor en lista från Miri (favvobloggen), som också har snott den. Hur som helst:

Senast köpta inbundna bok: Hmm, jag köper inte så ofta inbundna böcker, men jag plockade på mig några som biblioteket i Ulricehamn hade gallrat, bl.a. Syborgs förbannelse av Anna Höglund och Sagan om den lilla gubben av Barbro Lindgren.
Senast köpta pocketbok: Blood child och Wild seed av Octavia Butler, Diamond age av Neal Stephenson, Kostym av Ninni Holmqvist
Favoritgenre: Science fiction ligger mig varmt om hjärtat, speciellt av det postapokalyptiska slaget. I övrigt läser jag mycket svenskt, och så gillar jag 1800-talet, både som "litterär epok" (konstruerad enbart för detta tillfälle) och som romanmiljö.
Ultimata längden på en bok: 300-400 sidor. Tjockare böcker blir för otympliga. Sen finns det ju utsökta små mästerverk på hundrafemtio sidor också, som absolut inte ska vara längre.
Favoritbokhandel: Science fictionbokhandeln och Leanders antikvariat.
Favoritbibliotek: Bäckby bibliotek i Västerås. Och faktiskt stadsbiblioteket i samma stad. Ulricehamn hade ett finfint bibliotek med.
Favoritplats att läsa (i hemmet): Röda fåtöljen eller sängen.
Favoritplats att läsa (utanför hemmet): Där det är tyst och man kan sitta bekvämt.
Fem författare du alltid köper i inbundet format: Sånt larv håller jag inte på med.
Bästa lässnackset: Nåt som inte smular. Fast jag har inget större behov av att snacksa när jag läser, det hör filmtittande till.
Bästa läsdrycken: Kaffe.
Bästa bakgrundsljudet vid läsning: Tystnad. Regnsmatter.
När på dygnet läser du helst? Natten.
Bästa bakfylleläsningen: En tidning med lagom svårsmält innehåll.
Bästa kollektivtrafikläsningen: Lättviktigt (både fysiskt och innehållsmässigt). Gärna nåt man blir glad av, så kan medresenärerna sitta där och undra vad jag ler åt!

Förresten ...

... Bläckhjärta tar sig. Kommer ihåg att jag kände precis samma motstånd mot Sofies värld, men den artade sig rätt bra till slut. Men ett tips till alla barnboksförfattare därute: dra alltid av två år på huvudpersonens ålder, så ökar du trovärdigheten tusenfalt.

Att skriva för barn

är så galet svårt att det borde krävas licens. Särskilt om man skriver för den svåra bokslukaråldern sådär 9-12. Jag försöker just nu ta mig igenom Cornelia Funkes Bläckhjärta, men banne mig, det tar emot! Och det är synd, för både omslaget, titeln och tjockleken får mitt elvaårshjärta att bulta längtansfullt. Men det är något i tilltalet, det där förnumstiga, sättet att använda personernas namn lite för ofta istället för personliga pronomen. Karaktärernas förment mysiga excentricitet, som bara blir obehaglig. Jag menar, vilken pappa hade accepterat att någon sa "Rör du mina böcker så skjuter jag dig!" till hans barn med ett godmodigt skratt?

Och så denna jävla bokporr då. Jag inser att jag som bibliotekarie borde ha våta drömmar om såna här böcker. Men det funkar inte på mig. Jag tycker bara det blir löjligt när den om och om igen måste påtalas, denna kärlek till böckerna. Man riktigt känner hur Cornelia Funke gnuggar sina bibliofilhänder och skrockar förtjust åt sitt didaktiska upplägg. Övertyga barn att älska böcker med en flera hundra sidor tjock bok? Tror inte det va. Här predikar vi för de redan frälsta. Visst, jag tycker om böcker. Men inte alla böcker. Och jag tror inte att böcker förändrar världen. Funke är visserligen tyska, men det är något mycket medelklassamerikanskt över denna romantisering av läsande, finkultur, eviga estetiska värden. Något som för övrigt också störde mig i Audrey Niffeneggers Tidsresenärens hustru.

Men nu har jag lite återfått tron på barnkulturen. Jag håller nämligen på att avnjuta tv-serien Ebba och Didrik. Den är banne mig som ett fönster rakt in i min egen uppväxt. Didrik är på flera sätt otroligt lik min bror, med sin kompromisslösa integritet, sitt komponerande, sin slutenhet och otillgänglighet. Han har till och med samma frisyr som Martin hade i den åldern! Pappan, och hans försök att styra familjen med fast hand har en vag likhet med min egen far. Fast min pappa skulle aldrig ha fått för sig att kränka sina barn på det viset. Mamman, ja, hon är väl som mammor är. Lite sluten, lite identetslös. Hon bär upp allt. Och Ebba, det är väl jag det. Orädd, lillgammal, retfull, egensinnig, naiv. Åh, när hon är på kalas hos den bortskämda flickan! Jag visste inte heller att man skulle vänta tills de hade sagt "Varsågod". Jag har också varit hem till de där flickorna som hade rosa läppstift och tandkräm som smakade godis. Som fick så många julklappar att de kunde bygga kojor av paketen.

Mårten har jag också känt. I min version hette han Jocke och hade en rätt frånvarande pappa och en elak styvmor som hette Lillemor. Han fick det mesta han pekade på men var ganska ensam. Han hade alltid godis eller chips, mitt i veckan. Han lurade i mig en massa saker som jag svalde med hull och hår. Sen tyckte han vi skulle gå ut och leta pengar, för han visste ett jättebra ställe. Där låg mynten i prydliga små högar på en gräsmatta. En annan gång tog vi våra ballongdäckscyklar för att snatta på ICA Trean. Men när det kom till kritan hade dom ju ändå inget gott godis där, så Jocke tyckte vi skulle åka hem istället. Åh, Jocke, vart tog du vägen?

Hur som helst, har du inte sett Ebba och Didrik, gör det nu! Finns bland annat på stadsbiblioteket i Borås. Eller läs böckerna, av Christina Herrström.

Informationssökning ...

... ska ju jag vara expert på vid det här laget. det här var vad jag hittade när jag browsade min egen bokhylla:

Vojne vojne hur ska detta sluta? Men jag har återfunnit intresset för mitt ämne, och det känns fint. Nu läser jag om "the battle of the sexes", ett genomgånde tema i science fictionlitteratur. Sf är ju en arena för att prova alternativa sätt att leva, och oj så spännande att testa hur det skulle bli om kvinnorna styrde! Det här har alltså gjorts sen 20-talet (minst!), och de äldre texterna följer alla mönstret onaturliga-onda-kvinnor-vill-utrota-männen-men-tar-sitt-förnuft-till-fånga-när-de-träffar-en-riktig-man. Den manliga penetrationen, ofta ofrivillig, återför kvinnorna till den naturliga ordningen, den heterosexuella ekonomin. Dom ska tuktas genom våldtäkt, är vad vi lär oss av det.

Paralleller dras till gamla beskrivningar av kvinnlig hysteri (finns det förresten någon manlig hysteri?): "The hysteric is a woman who is struggling against men, and who doesn't know if she is a man or a woman. She will emerge from her revolt when she meets the master she seeks, who will give her the desire to be a woman."

Boken jag läser är den här:

Förutom att omslaget är fint med sina subtila fallossymboler och sin pulpestetik, är det spännande läsning som jag kan rekommendera flera gånger om.

sveriges första bög

när jag var i de tidiga tonåren trodde min pappa att jag var kär i jonas gardell. jag köpte alla hans böcker. läste dom halvt i smyg och tackade min lyckliga stjärna för mammas ointresse för litteratur. för det var en hel del sex vill jag minnas. bögsex.

jag var såklart inte alls kär i jonas gardell. men hans käreksskildringar tog mig med storm, och det var nog första gången. jag har aldrig kunnat leva mig in i dom där kille-tjej-romansgrejerna. tjejerna var alltid så vackra och blonda och självsäkert nyckfulla. själva föremålet för åtrån.

jag var mer av en iakttagare. dessutom övertygad om att jag var obotligt ful. det var jag inte såklart, men att veta det nu hjälpte ju inte då. men i jonas gardells böcker kunde jag leva med den älskande ynglingen, känna med i hans åtrå, vara iakttagare av den manliga skönheten. jag var övertygad om den gamla grekiska sanningen att det inte finns något vackrare än kärleken mellan två män. ett tag gick det så långt att jag misstänkte att jag kanske var transsexuell och homosexuell. jag ville vara en kille som gillade killar helt enkelt.

ja, det var en märklig tid i mitt liv. jag är glad att jonas fanns med mig då. jag är glad att han var precis så melodramatisk som mitt tonårshjärta behövde. han var nästan sveriges första bög. och för mig en glimt av en annan värld, en annan sorts kärlek.

passa på att se hans de halvt dolda medan den fortfarande ligger ute på svt play. dramatiskt och symbolmättat som vanligt. men jag förlåter honom allt.

wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen

jag sitter och tänker på att vi ofta har ett ganska oreflekterat förhållande till litteratur (böcker, film osv). att vi förväntar oss att få en bit verklighet serverad. att vi avfärdar allt som inte är "som på riktigt". men litteratur är inte som på riktigt. litteratur är en illusion. ju fullständigare illusionen är, desto mindre ser man av det som ligger bakom.

jag tänker på staffan westerberg. stackars staffan westerberg. som försökte göra något som inte var som på riktigt, något som var i grunden absurt, och som inte heller riktigt byggde på de regler i förväntar oss att sagor ska följa (för inom vissa givna ramar accepterar vi litteratur som inte är som på riktigt). staffan westerberg som förstörde en hel generation. nå, han lyckades i alla fall göra ett outplånligt intryck på en hel generation.

jag tänker på den marxistiske litteraturteoretikern pierre macherey, som menade att det är där texten tiger som ideologin blir synlig. i alla samhällen finns sådant man inte pratar om. vad tiger vi om?

på tal om slash. igen.

Slash fiction is a genre of fan fiction that focuses on the depiction of romantic (and often sexual) relationships between two or more male characters, who may not be engaged in relationships in the canon universe.
Wikipedia


jag skrev ju tidigare om de där manliga hjältarna och hur deras cirklar rubbas så fort en kvinna träder in på scenen. åtrån och lusten sätter käppar i hjulen, men det är aldrig mannens fel, utan det är kvinnan som frestar, det är hon som så att säga bär med sig sexualiteten in i berättelsen. nåväl, i slash fiction förekommer inga kvinnor (det finns även s.k. femslash men det är ett annat kapitel). männen frestar sig själva och varann och på så sätt faller hela den manliga värdigheten. han, som stod för förnuft, kontroll, tankeskärpa och handlingskraft blir plötsligt alldeles bortkollrad och kroppslig. och kvinnan ser på (d.v.s läser eller skriver) och njuter. det är en dubbel njutning; dels att se en "förnuftets hjälte" falla, dels att det inte sker genom en kvinnas försorg, utan en annan mans (som i sin tur också råkar ut för samma sak). mannen faller så att säga i sin egen grop, och blir det sexobjekt han alltid försöker få kvinnan att vara.

sen kan det ju också finnas en lockelse i uttalat sexuella skildringar där det inte finns någon besvärande könsmaktordning inblandad. nåt slags feministisk porr liksom. finns det förresten inte ett avsnitt av sex and the city där tjejerna tittar på gayporr ungefär på samma sätt som killar (av en viss typ) tittar på vanlig porr tillsammans? ska väl tilläggas att all slash fiction inte är uttalat erotisk.

det här inlägget blev både långt, lite virrigt och i vissa stycken ogenomtänkt. men jag slänger ut det som ett bete i det svarta vattnet och ser om jag får nåt på kroken.

inspirationen rinner till

och jag som trodde att det var jag som plötsligt hade blivit dum i huvet och olämplig för högre studier. när de bara var det att jag läste tråkiga kurser med oengagerade lärare som gärna förödmjukade studenterna offentligt.

men nu är det ju roligt igen. jag kan nästan inte fatta det. ett uppsatsämne börjar ta form - en läsarstudie av tjejer som läser science fiction. det finns så många fördomar därute. att science fiction skrivs av män för män. fast delvis är det ju sant, eller har varit i alla fall. hur ser det ut idag? i usa verkar det finnas en hel rörelse av feministisk sf, och en uppsjö av fanzines.

i min tidiga bokslukarålder läste jag mycket av typen "ensam manlig intellektuell hjälte klarar biffen". tintin och sherlock holmes var självskrivna, och det fanns också en del science fiction som passade in i mönstret. det var nästan störande när en kvinna någon gång kom in i bilden. då blev det alltid en massa känslor och tjafs, folk blev kära och betedde sig. kvinnor = sex = bekymmer och fokusförflyttning från de stora, viktiga frågorna. eva frestar adam och så vidare.

hinner inte skriva mer nu, ska ner på stan och äta tapas, mums! det kommer nog mer om detta sen, har lite tankar kring den spännande genren slash bland annat...

ett boktips till

jonathan strange & mr norrell

rule britannia!

inget kan få mig på humör som något riktigt brittiskt, från den gamla goda tiden. imperiet! det finns något så trösterikt i tron på en ordning i världen, på gentlemannamässighet, på den självklara placeringen av sig själv i världens absoluta mitt.

det finns något så rörande tragikomiskt i mötet med världens skuggsida, med den undre världen, med sedernas förfall, med det vilda och främmande i kolonierna, med sjukdom och död. att allt detta bara har fräckheten att komma och tränga sig på bland gentlemän och ärbara kvinnor!

vad allt gjorde man inte för att upprätthålla civilisation och värdighet? hur bevakade man inte varann, gav akt på allt som avvek? hur försökte man inte krampaktigt hålla sig sysselsatt med bjudningar och cricket för att hålla vanmakten stången?

jag skrattar åt dom, och avundas dom i smyg deras övertygelse om sitt värde och om världens stabilitet. och förenas med dem i nattens halvt bortglömda drömmar om undergången.

boktips:
arthur & george
allt med sherlock holmes
den franske löjtnantens kvinna
jane eyre
dracula

jättehemligt

vilka fina människor jag har! har fått en massa bra förejul-klappar. en väska som är både snygg, praktisk och fair trade. sex turkosblommiga kaffekoppar från sjuttiotalet (tyvärr strök två av dem med i julstöket, å så var dom bara fyra...). en smal, svart sidenslips (som jag visserligen tiggde till mig, men jag tänker ändå räkna den som en julklapp), en tub chokladsås samt den fantastiska boken Jättehemligt av Barbro Lindgren.

det i stort sett enda jag kom ihåg från förra gången jag läste den (eller fick den läst för mig rättare sagt) var gäddorna som for upp i himlen och bet gud i pillesnoppen, samt att barbro oroade sig för att hålet var för litet så hon inte skulle kunna föda barn.

men den visade sig ha många andra bottnar. vi får ju lätt för oss att barndomen är något slags naivt paradis. att barnen bör undanhållas allt som är svårt, att det är vårt ansvar att hålla barnens värld kliniskt ren från livets realiteter. att barn inte är förmögna att tänka djupa och självständiga tankar. det är det vi avundas dem när vi längtar tillbaka till barndomen. ibland tror jag nästan folk skaffar barn bara för den sakens skull. för att få del av den där världen man skapar där allt är mjukt och gulligt och snällt och inga verkliga problem existerar. (till dom människorna vill jag bara säga: skaffa hund! hundar är nästan alltid glada och nöjda och kommer inte att ställa obehagliga frågor om vad som händer när man dör)

men barn är ju inte såna. barn-barbro (för boken är självbiografisk) är en tioåring med existentiell ångest. som tänker på döden, universum och evigheten. som har lika giltiga svar på de metafysiska frågorna som vilken vuxen som helst. samtidigt är hon en flicka helt befriad från behagsjuka och inställsamhet, ett barn med humor och en genomskådande blick. allt skrivet så enkelt och självklart.

jättehemligt är det såklart. dom vuxna får inte veta vad som pågår. dom klappar på huvet och vill inte förstå. vill inte få sina illusioner krossade. så vi undanhåller för varann allt det där som egentligen är viktigt.

/a