Det här är bara så fint! (
Här kan man läsa lite mer om manlig amning.) Men tänk att det kan göra människor så upprörda att en man vill amma. Det gamla goda argumentet att "det blir så tråkigt om alla ska vara lika" får såklart vara med. Det känns lite överflödigt att ens bemöta.
Sen kommer då detta att "det är onaturligt". Och jag vet inte var jag ska börja, kanske att människan är ett ganska onaturligt djur. Man kanske till och med kan säga att det ligger i vår natur att spränga de naturgivna ramarna för vår existens. Och tja, om nu män kan producera mjölk så är det väl per definition "naturligt"?
Men det jag vill komma fram till är att det i sådana här debatter alltid förutsätts att det är önskvärt, bra, mysigt, och på alla sätt berikande för kvinnor att vara gravida, föda barn och amma. Att det är helt oproblematiskt. Att det helt enkelt kommer "naturligt" för oss och aldrig någonsin känns det minsta konstigt.
Jag har i hela mitt liv trott att jag inte kan få barn (det lustiga är att jag bara den senaste veckan hört tre andra tjejer säga samma sak!). Eller nej, egentligen har jag väl inte trott det, men jag låtit mig själv känna så. För jag har faktiskt inte riktigt fått ihop det. Med mig själv, med vem jag är. Att min kropp ständigt går omkring och är beredd att bli befruktad har mest känts som ett förräderi. Tanken på att ett litet barn ska ligga och suga på mitt bröst känns faktiskt inte det minsta "naturlig".
Det innebär inte att jag inte vill ha barn. Det vill jag. Det innebär inte heller att jag skulle älska mina eventuella barn mindre eller bli en sämre förälder. Inte heller betyder det att jag hatar min kropp - tvärtom. Men jag vägrar acceptera den fortfarande i högsta grad livskraftiga bilden av Kvinnan som Köttet, den jordbundna, av naturen förslavade. Allt det där påtvingat kroppsliga, graviditet, födande, amning är inget jag längtar efter. Inget jag känner att jag måste få ha monopol på för att känna mig som en Riktig Kvinna. Även om jag lär få bita i det sura (?) äpplet ändå, när den dagen kommer. Antagligen kommer det att vara en riktigt häftig upplevelse.
Jag har skrivit om det här inlägget några gånger nu. Det är så lätt hänt att fokus hamnar på det smått löjeväckande i att män försöker amma. Det är alltför lätt att göra narr av. Egentligen är ju inte det viktigaste huruvida män bör amma eller inte. Utan att vidga ramarna för manligt och kvinnligt. För naturligt och onaturligt. På allvar fundera över det faktum att det fortfarande är kvinnan som offrar mest när det ska bildas familj. Och när det inte ska bildas familj (dvs det är vi som förväntas kontrollera vår för tillfället icke önskvärda fruktsamhet).
Vår hälsa och vårt kroppsliga välbefinnande sätt på spel både i barnalstrandet och i förhindrandet av detsamma. Samtidigt som våra kroppar helst ska se oanvända ut, vad de än har varit med om. Vår attraktivitet på "äktenskapsmarknaden" sjunker med ålder och minskad fertilitet (gå in på valfri datingsida och se vad män i 40-årsåldern söker. Inte är det då jämnåriga kvinnor). Män (inte alla män såklart) är fortfarande inte beredda att offra ett uns av sitt kroppsliga oberoende. Då hade det funnits p-piller för män. Och då hade det inte varit så fruktansvärt provocerande att en kille som heter Ragnar försöker klämma fram mjölk ur sina egna bröst.
Det är jävligt orättvist. Det gör mig förbannad. Både som individuell singelkvinna i 30-årsåldern och som feminist och ja ... människa. Och efter det här kommer jag nog aldrig att bli gift.
Rubriken syftar på ett av min fars standardskämt. Man skulle svara nej, och då fick man följa med in på toa och bli förevisad änd-ringen. Alltså toasitsen. Jag brukar ursäkta honom med att han har bott i Göteborg.
Sen måste jag ta tillbaka en del elaka saker jag sagt om 70-talet på sistone. Hur kan man inte älska 70-talet?
