jag som trodde att jag gillade nördar

nu tror jag att jag kanske hatar dom.

och så tänker jag på en annan sak

hur ofta har man inte hört någon säga: "staffan westerberg förstörde min barndom"? hur många går runt och känner så egentligen, djupt och innerligt? men man har hört någon säga det och upprepar det för att det liksom låter bra. två andra såna fraser som jag har hört upprepas i olika varianter är:

1)"vilken tjej jag skulle kunna tänka mig att ha sex med? chloë sevigny!" (det är alltså en heterosexuell tjej som säger detta. nina hemmingsson har till och med gjort en serie om det!)

2) "tacos är verkligen inte första dejten-mat!" (eftersom man alltid spiller och kladdar, vilket aldrig någonsin har lett till att någon fått ligga (vilket alla också "vet" (undantaget skulle möjligtvis vara meg ryan då när hon är så där charmigt klumpig i nån romantisk komedi. men det är ju tyvärr bara meg ryan som är meg ryan.)))

undrar hur det kommer sig att vi känner ett sånt behov av att yttra dessa saker. kanske man tyckte det lät coolt när nån annan sa det nån gång, man vet att det går hem liksom. fast det blir inte så coolt när det upprepas varje gång man äter tacos med folk (och det hände några gånger på nittitalet). det kanske är ett sätt att markera samhörighet, att säga något som "alla vet" och som alla håller med om. förbrödring och så.

eller så är det något slags postmoderna ordspråk. muntligt traderad evig visdom.

jag kan erkänna att jag själv har utbrustit i fras nr. 2. ettan har jag klarat mig ifrån, jag håller med nina; kirstie alley verkar roligare.

wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen

jag sitter och tänker på att vi ofta har ett ganska oreflekterat förhållande till litteratur (böcker, film osv). att vi förväntar oss att få en bit verklighet serverad. att vi avfärdar allt som inte är "som på riktigt". men litteratur är inte som på riktigt. litteratur är en illusion. ju fullständigare illusionen är, desto mindre ser man av det som ligger bakom.

jag tänker på staffan westerberg. stackars staffan westerberg. som försökte göra något som inte var som på riktigt, något som var i grunden absurt, och som inte heller riktigt byggde på de regler i förväntar oss att sagor ska följa (för inom vissa givna ramar accepterar vi litteratur som inte är som på riktigt). staffan westerberg som förstörde en hel generation. nå, han lyckades i alla fall göra ett outplånligt intryck på en hel generation.

jag tänker på den marxistiske litteraturteoretikern pierre macherey, som menade att det är där texten tiger som ideologin blir synlig. i alla samhällen finns sådant man inte pratar om. vad tiger vi om?

in vino veritas

här sitter jag och försöker skriva hemtenta. men vissa dagar går det bara inte. vissa dagar finns inget flow. och till slut sitter man där och förhandsgranskar efter varje framkrystad liten mening och om man kisar lite och tittar på lite håll så är det nästan en halv sida, och inte märks det väl om man ökar radavståndet litelitegrann... suck. igår försökte jag som bekant muta mig själv med vin. det gick väl sådär. det var lite för gott helt enkelt och tillslut blev jag lite suddig på ansiktet. men jag ska ge metoden en chans till. ikväll. snart.

tur att jag bara har ett år kvar av min utbildning. annars skulle jag få lov att gå raka vägen till aa istället för af när jag är klar.

(jag har lite problem med tidsangivelserna här på min blogg. så när jag skrev detta var klockan alltså inte tio i nio på morgon, utan runt sex på kvällen. så nära aa är jag inte än.)

flitens lampa

det är inte så illa att plugga en fredagkväll. inte om man har lite nötter och ett glas vin till Marxism och litteratur. boken är från sjuttiotalet (surprise!), ser i stort sett oläst ut och fick hämtas upp ur bibliotekets magasin. på baksidan står det: "Marxistisk litteraturkritik får allt mer ökad betydelse i Europa i stort, även i vårt land." och sen blev det åttiotal...

så går en dag från våra liv

jag fungerar inte utan kaffe. jag kan inte dricka kaffe utan mjölk. och imorse var mjölken slut. katastrofläge alltså. på grund av kaffebristutmattningen samt massiv yogaträningsvärk kom jag inte iväg till affären heller. jag låg bara på soffan och var förlatmad. som det heter (prova till exempel meningen "nej jag kan inte komma till jobbet idag, jag har drabbats av förlatmning").

när jag ändå låg där på soffan kunde jag ju ändå plugga lite. det var ju bra. men när jag låg där och läste om hur den ökande konsumtionen gör att människor trots kortare arbetstid ändå upplever sig ha mindre fritid, kom jag på att jag faktiskt bara måste köpa en höstjacka. så tio över fem hastade jag ner på stan (dom stänger sex här), rusade runt i alla affärer och konstaterade surt att folk fortfarande inte har fattat det här med klimathotet. ullkappor är verkligen fint. jättefint. men synnerligen opraktist i regn och snålblåst och orkan och översvämning. vi kommer inte att ha en julkortsvit vinter i år heller. särskilt inte här i borås. det kommer att bli regn och slask och jag tänker inte köpa en ullkappa.

så det blev inget. men jag köpte i alla fall två liter mjölk hos bögåke som var världens trevligaste icahandlare som vanligt. så fick jag mitt kaffe till slut. det var min dag det. och den kommer aldrig mera åter.

jag är botad!

de senaste sju åren eller så har jag inte tålt lukten av rökelse. den är så intimt förknippad med ett riktigt svin jag kände en gång i tiden. vi kan kalla honom dumandreas. ja, är man ihop med mig och sedan beter sig illa får man ett nedsättande epitet, så är det bara. vi har slakmicke, rövroger (som sedermera uppgraderades till rövroger ultra - nu ännu rövigare) och kort och gott dumandreas. inte så moget kanske, men dom förtjänar det. hur som helst, rökelsedoft har gett mig fjärilar i magen - och inte av den trevliga sorten. men idag på yogan kände jag ingenting av det. så nu är jag officiellt botad från svinpesten. skönt.

yoga ja. det är en träningsform som passar mig perfekt. men måste det vara allt det där kvasiandliga tjafset runtomkring? meditation - visst. prata en stund kring nåt visdomsord - sure. det gör jag gärna. jag kan till och med lyssna på utläggningar om reinkarnation och karma; det är spännande att höra vad andra människor tror på. men försök inte pracka på mig allt det där. det är lite samma känsla som när man går på möte i en frikyrka (vilket jag har gjort ofrivilligt ett antal gånger). dom tycker synd om en för att man inte är frälst. för att man inte har hittat harmonin. för att man kämpar så och mår så dåligt ibland och tycker livet är meningslöst. men hey, vet ni vad? harmoni är så jävla tråkigt. att ha ångest ger mig faktiskt mer än att lalla runt och vara "lycklig" och lägga mitt liv i händerna på gud eller den kosmiska energin eller vad fan som helst.

därmed inte sagt att inte lycka är efterstävansvärt. men lycka är inte ett konstant tillstånd. lycka finns i ögonblick, i snöfall och kyssar och morgonkaffe och orgasmer och tusen andra små saker. dessutom tycker jag livet blir så oändligt mycket vackrare i kontrast till motsatsen, till utslocknandet.

på tal om slash. igen.

Slash fiction is a genre of fan fiction that focuses on the depiction of romantic (and often sexual) relationships between two or more male characters, who may not be engaged in relationships in the canon universe.
Wikipedia


jag skrev ju tidigare om de där manliga hjältarna och hur deras cirklar rubbas så fort en kvinna träder in på scenen. åtrån och lusten sätter käppar i hjulen, men det är aldrig mannens fel, utan det är kvinnan som frestar, det är hon som så att säga bär med sig sexualiteten in i berättelsen. nåväl, i slash fiction förekommer inga kvinnor (det finns även s.k. femslash men det är ett annat kapitel). männen frestar sig själva och varann och på så sätt faller hela den manliga värdigheten. han, som stod för förnuft, kontroll, tankeskärpa och handlingskraft blir plötsligt alldeles bortkollrad och kroppslig. och kvinnan ser på (d.v.s läser eller skriver) och njuter. det är en dubbel njutning; dels att se en "förnuftets hjälte" falla, dels att det inte sker genom en kvinnas försorg, utan en annan mans (som i sin tur också råkar ut för samma sak). mannen faller så att säga i sin egen grop, och blir det sexobjekt han alltid försöker få kvinnan att vara.

sen kan det ju också finnas en lockelse i uttalat sexuella skildringar där det inte finns någon besvärande könsmaktordning inblandad. nåt slags feministisk porr liksom. finns det förresten inte ett avsnitt av sex and the city där tjejerna tittar på gayporr ungefär på samma sätt som killar (av en viss typ) tittar på vanlig porr tillsammans? ska väl tilläggas att all slash fiction inte är uttalat erotisk.

det här inlägget blev både långt, lite virrigt och i vissa stycken ogenomtänkt. men jag slänger ut det som ett bete i det svarta vattnet och ser om jag får nåt på kroken.

jag skulle köpa vilket djur som helst!

ett par gånger om året blir jag nyförälskad i dessa gossar. de var min pubertala pojkbandskärlek (fast officiellt var det naturligtvis NKOTB som gällde). jag känner nu att det är ett skov på gång.

det var speciellt neil som satte mitt hjärta i brand. hans distans, hans ironi, hans snobbigt nasala brittiskhet, åh!

den här säger väl ungefär vad det handlar om.

stora flickor

jag hittade en fantastisk blogg med tillhörande forum häromdagen: kurvigheter. tips, peppning m.m. för oss stora flickor. där länkas också vidare till denna blogg som bl.a. debatterar om det verkligen är så farligt som "dom" vill få oss att tro att vara "överviktig". som debatten ser ut idag, med fetmaepidemier och så vidare, kan man ibland få för sig att människovärdet är omvänt proportionellt mot ens BMI. vilket såklart inte är sant. men man måste påminna sig, påminna sig och påminna sig. som mitt ex sa; "jag är jätteviktig, jag är till och med överviktig".

såsom i en spegel

hittade en instruktion för hur man gör en schysst femtitalslugg, klart man måste testa... blev inte direkt fantastiskt, men den här bilden blev rätt fin, tagen i spegeln som den är.

jag hade inte tänkt publicera några bilder på mig själv i vuxet format, men vafan. här är jag.

dialektala mysterier

heter det sörpla eller surpla egentligen? jag har alltid trott sörpla, men så är jag ju västmanlänning också, och vi kan inte skilja på u och ö (hemma heter det "mjulk" och "hönd"). alla andra verkar stava med u. surpla alltså. det känns fel.

skörderaseri

jag är husmor idag. jag långkokar. jag tvättar och plockar. jag har rutigt förklä och bär saker på höften.

jag längtar ut i skogen, till svampen. längtar efter att sylta, safta och lagra för vintern. längtar trädgårdsland och äppelträd och dimma över åkrar. men det får bli sen.

här är i alla fal en del av förrförra årets skörd.

på tal om slash...

... det här är så vackert.

man ska väl kunna lägga in videon i själva bloggen, men jag får inte till det. nån mer erfaren bloggare får gärna tala om hur man gör...

inspirationen rinner till

och jag som trodde att det var jag som plötsligt hade blivit dum i huvet och olämplig för högre studier. när de bara var det att jag läste tråkiga kurser med oengagerade lärare som gärna förödmjukade studenterna offentligt.

men nu är det ju roligt igen. jag kan nästan inte fatta det. ett uppsatsämne börjar ta form - en läsarstudie av tjejer som läser science fiction. det finns så många fördomar därute. att science fiction skrivs av män för män. fast delvis är det ju sant, eller har varit i alla fall. hur ser det ut idag? i usa verkar det finnas en hel rörelse av feministisk sf, och en uppsjö av fanzines.

i min tidiga bokslukarålder läste jag mycket av typen "ensam manlig intellektuell hjälte klarar biffen". tintin och sherlock holmes var självskrivna, och det fanns också en del science fiction som passade in i mönstret. det var nästan störande när en kvinna någon gång kom in i bilden. då blev det alltid en massa känslor och tjafs, folk blev kära och betedde sig. kvinnor = sex = bekymmer och fokusförflyttning från de stora, viktiga frågorna. eva frestar adam och så vidare.

hinner inte skriva mer nu, ska ner på stan och äta tapas, mums! det kommer nog mer om detta sen, har lite tankar kring den spännande genren slash bland annat...

jag såg stora havet idag och jag förstod hur stort det var

när jag var ett litet barn - och det börjar bli längesen nu - kunde jag sitta i timmar med kartboken. på någon av de första sidorna i vår uråldriga atlas fanns en karta över havsbotten med undervattniska berg och dalar och bottenlösa djup. åttatusen meter djupt, tiotusen meter djupt, elvatusen. till mormor var det en mil. tänk att åka tio gånger så långt, fast nedåt, i det mörka vattnet.

det var gravar därnere. djupgravar. på kartan var de mörkt mörkt petrolblå. det syntes hur djupt det var. och djupet drog och lockade. vad som var begravt därnere visste man inte.

på finlandsfärjan stod jag på däck och tittade nedåt. sögs ner. kände tyngden av det enorma rostiga skrovet ovanför mitt huvud, och liter på liter på liter med främmande tyngande vatten.

idag när jag skulle kolla upp en adress på eniro råkade jag skrolla mig ut på öppna havet. vet inte om det ens är en satellitbild, för det är bara ett jämnblått färgfält. men svindeln kom. och suget.

jacob hellman är förresten en fantastisk källa till bloggrubriker har jag märkt. synd att han inte gjorde fler låtar.

inte skakad men rörd

mina tårkanaler verkar vara förbundna med en outsinlig underjordisk källa. det salta flödet springer fram vid alla möjliga obekväma tillfällen. igår flödade det över under yogapasset. avslappning och meditation betydde tydligen ältande och sorg. och det behöver ju komma ut. och jag har ju försökt att stoppa det i veckor med feelgoodböcker och -filmer, med att inte lämna en tyst sekund för tankarna att irra.

förra gången jag var nysingel och skör hände samma sak under ett friskis & svettis-pass. en låt att stretcha till, det var faktiskt den här med niklas strömstedt, satte ord på precis det jag kände. så jävla banalt.

egentligen är det väl en tillgång att kunna gråta. men det skulle vara skönt att kunna vrida åt kranen ibland, att kunna uppföra sig som folk. det är ju inte riktigt socialt accepterat att gråta i tid och otid. att gråta är att tappa ansiktet, att släppa på fasaden. som att man har spelat allt annat och bara gråten är sann. när gråten egentligen bara är ett av många uttryck.

kanske är det inte jag som borde gråta mindre. kanske är det resten av mänskligheten som borde gråta mer. "... därför att ögonglasen skola tvättas ibland för att man skall se klarare." det visste till och med strindberg.

att jobba med människor gör dig förr eller senare till misantrop. människor är ouppfostrade. människor skräpar ner. människor kissar bredvid, skjuter inte in stolar och försöker alltid hitta kryphål. framförallt är människor jävligt gnälliga...

lovely beak boots

här är dom. i vinter ska jag vara näbbigare än nånsin! lite mer patina hade varit fint dock, men det kommer väl med tiden.

det slår mig nu - håller min blogg på att urarta till en titta-vad-jag-har-köpt-blogg? jag får hålla mig i skinnet.

skönheten och odjuret

såg en affisch för filmen Wall-e på vägen hem från coop. jag är rätt sugen på att se den; jag gillar robotar (mina favoriter är nog Huey, Dewey och Louie i Silent running; kan man bli mer uttrycksfull utan ansikte?). Men något som stör mig är denna evinnerliga upprepning av skönheten-och-odjurettemat. han: en sjaskig rosthög, hon: skinande ny och vit. såklart. ger mig fan på att det kommer en scen där han råkar lämna oljiga avtryck på hennes perfekta vita yta.

visst det är fint att den som själv är vacker kan älska någon som inte är det, men varför är det aldrig tvärtom? varför är hon aldrig skitig och ful och han en ouppnåelig skönhet? för att bli älskad av den sköne måste honodjuret alltid genomgå någotslags förvandling och den fula ankungen bli en svan. det finns väl i och för sig ett exempel, den mysputtriga hollywoodsoppan Min stora kärlek. där ser han ju faktiskt hennes inre skönhet. inuti är hon smal.