Den universella bristen på toaborstar

Londonrapport kommer så småningom. Jag måste bara dela med mig av en fundering. När jag bodde på hotell i USA fanns det ingen toaborste. Jag var där med min sprillans nya pojkvän. Lite nervöst skämtade vi om att man var tvungen att tillkalla någon liten mexikansk städerska för att göra rent om man skulle råka göra bromsspår i toan. Rent hypotetiskt alltså.

På Hilton i London fanns inte heller denna livsnödvändiga lilla uppfinning. Däremot en telefon bredvid toaletten. Så att man kan ringa på en liten pakistanier som kan städa upp eller?

Jag vill nog helst ta rätt på min egen skit, bokstavligt talat. Kan det vara något typiskt svenskt tro?

luciaminnen och zombies

på lågstadiet var jag huvudet högre än resten av klassen. då bestämde fröken att jag skulle vara lucia, eftersom jag var så "lång och ståtlig".

på högstadiet fick vi bestämma själva. vi i 9e hade vår kandidat i madde, som inte bara hade långt, tjockt brunt hår, utan också var en himlans trevlig och rolig tjej. motkandidaten kom från 9c och jag minns faktiskt inte vad hon hette. hon hade lockigt blont hår som en lucia ska ha.

det blev omröstning. men innan beslut kunde tas kände några av killarna att mer information var av nöden. "vem har snyggast häck?" ropade någon, och det var ju en relevant fråga. så de båda kandidaterna ställde upp sig framför auditoriet, drog upp tröjorna och förevisade sina jeansrumpor. madde tog lätt hem segern. och det kändes ... inte fullt så bra längre.

var vår lärare befann sig vet jag inte. antaligen var han där och tyckte allt var i sin ordning. en härlig minnesbild från en högstadieskola någonstans i sverige år 1993.

zombiesarna då? jo, igår när jag läste lite bourdieu kom jag att tänka på den här killen och hans idéer om zombierna som den nya arbetarklassen. en framvällande, odifferentierad massa, med det enda målet att tillfredställa sina djuriska behov (det vill säga äta hjärna). läs!

det heliga arbetet

debatt mellan sven otto littorin och wanja lundby-wedin på p1 idag när jag diskade (man blir bildad av att diska ska ni veta). om och om igen kör dom sitt mantra "skapa jobb", och jag undrar om dom inte hör hur tokigt det låter. vaddå skapa jobb. jobb, arbete, är väl det som måste göras. eller? när ska vi släppa luthers kjolfåll (eh..) och inse att livet inte består av arbete allena, att människovärdet inte mäts i ens förmåga att göra rätt för sig. det är som att vi inte får ha det för bra. utopi är ett fult ord, vi vill inte ha några utopier. vi känner oss skamsna när vi tänker på dom stackarna som slet tolv timmar om dan i gruvan och aldrig hade hört ordet semester. men om det nu faktiskt inte finns arbete nog att utföra? kan man tänka tanken att vi faktiskt skulle kunna leva annorlunda? eller ska vi sätta folk på att gräva en grop och sen fylla den igen bara för att dom ska ha nåt att göra? är det inte hela grejen med civilisation, att det ska gå framåt?

jo, jag vet att det kostar att leva, att man måste försörja sig. men jag vet också att det går att leva bra på ganska lite pengar. och jag är hellre lat än rik. jag vet inte hur man skulle lösa det rent samhällsekonomiskt, men tänk om man åtminstone kunde ta arbetstidsförkortning på allvar, som ett seriöst inlägg i debatten. istället för att se ner på dom lata jävlarna som inte vill göra rätt för sig. eller rättare sagt; dom besvärliga jävlarna som inte vill rätta sig i leden, hålla käft och konsumera.

(utopi: av grekiskans eu (väl) och topos (plats). eller ou (icke) och topos. en god plats som inte finns?)

är tid pengar?

i vår sköna nya värld var det väl meningen att vi skulle kunna luta oss tillbaka lite och låta maskinerna göra jobbet. ändå är det fortfarande nästan omöjligt att ifrågasätta åttatimmarsdagen. man ska göra rätt för sig, basta! att det sedan inte finns jobb så det räcker åt alla, det är ju faktiskt dom lata medborgarnas fel. det finns väl massor av jobb. därute. typ.

man kan till exempel jobba med telefon- eller kanvasförsäljning. lura på folk saker dom inte vill ha i situationer när dom bara vill vara ifred. eller varför inte starta ett företag. hitta på att folk behöver något dom inte behöver som man kan kränga. klart det finns en massa jobb!

jag hoppas att jag aldrig behöver jobba heltid. jag behöver inte alla dom där pengarna. jag behöver ingen platt-tv, ingen ny bil, ingen årlig thailandsresa. jag vill ha min tid. och inte nödvändigtvis till att göra något konstuktivt.

och varför lagar vi inte saker längre? vi borde laga mer. det mesta som går sönder går ju faktiskt att laga. det är nästan alltid värt det, om inte ekonomiskt så i alla fall resursmässigt. varför inte stoppa lite strumpor framför tv:n? att laga en reva i ett par byxor tar kanske en kvart. hur lång tid tar det att jobba ihop till ett par nya?

jag tror många helt enkelt inte vet hur man gör. därför har jag tänkt att man skulle samla en massa information om hur man lagar en massa olika saker någonstans. jag är själv lite dålig på att laga saker, för jag vet inte alltid hur man gör.

hur som helst. tid är inte pengar. men pengar är tid. åtminstone om man är löntagare. inte några nya insikter kanske, men det är så lätt att glömma.

och så tänker jag på en annan sak

hur ofta har man inte hört någon säga: "staffan westerberg förstörde min barndom"? hur många går runt och känner så egentligen, djupt och innerligt? men man har hört någon säga det och upprepar det för att det liksom låter bra. två andra såna fraser som jag har hört upprepas i olika varianter är:

1)"vilken tjej jag skulle kunna tänka mig att ha sex med? chloë sevigny!" (det är alltså en heterosexuell tjej som säger detta. nina hemmingsson har till och med gjort en serie om det!)

2) "tacos är verkligen inte första dejten-mat!" (eftersom man alltid spiller och kladdar, vilket aldrig någonsin har lett till att någon fått ligga (vilket alla också "vet" (undantaget skulle möjligtvis vara meg ryan då när hon är så där charmigt klumpig i nån romantisk komedi. men det är ju tyvärr bara meg ryan som är meg ryan.)))

undrar hur det kommer sig att vi känner ett sånt behov av att yttra dessa saker. kanske man tyckte det lät coolt när nån annan sa det nån gång, man vet att det går hem liksom. fast det blir inte så coolt när det upprepas varje gång man äter tacos med folk (och det hände några gånger på nittitalet). det kanske är ett sätt att markera samhörighet, att säga något som "alla vet" och som alla håller med om. förbrödring och så.

eller så är det något slags postmoderna ordspråk. muntligt traderad evig visdom.

jag kan erkänna att jag själv har utbrustit i fras nr. 2. ettan har jag klarat mig ifrån, jag håller med nina; kirstie alley verkar roligare.

jag såg stora havet idag och jag förstod hur stort det var

när jag var ett litet barn - och det börjar bli längesen nu - kunde jag sitta i timmar med kartboken. på någon av de första sidorna i vår uråldriga atlas fanns en karta över havsbotten med undervattniska berg och dalar och bottenlösa djup. åttatusen meter djupt, tiotusen meter djupt, elvatusen. till mormor var det en mil. tänk att åka tio gånger så långt, fast nedåt, i det mörka vattnet.

det var gravar därnere. djupgravar. på kartan var de mörkt mörkt petrolblå. det syntes hur djupt det var. och djupet drog och lockade. vad som var begravt därnere visste man inte.

på finlandsfärjan stod jag på däck och tittade nedåt. sögs ner. kände tyngden av det enorma rostiga skrovet ovanför mitt huvud, och liter på liter på liter med främmande tyngande vatten.

idag när jag skulle kolla upp en adress på eniro råkade jag skrolla mig ut på öppna havet. vet inte om det ens är en satellitbild, för det är bara ett jämnblått färgfält. men svindeln kom. och suget.

jacob hellman är förresten en fantastisk källa till bloggrubriker har jag märkt. synd att han inte gjorde fler låtar.

inte skakad men rörd

mina tårkanaler verkar vara förbundna med en outsinlig underjordisk källa. det salta flödet springer fram vid alla möjliga obekväma tillfällen. igår flödade det över under yogapasset. avslappning och meditation betydde tydligen ältande och sorg. och det behöver ju komma ut. och jag har ju försökt att stoppa det i veckor med feelgoodböcker och -filmer, med att inte lämna en tyst sekund för tankarna att irra.

förra gången jag var nysingel och skör hände samma sak under ett friskis & svettis-pass. en låt att stretcha till, det var faktiskt den här med niklas strömstedt, satte ord på precis det jag kände. så jävla banalt.

egentligen är det väl en tillgång att kunna gråta. men det skulle vara skönt att kunna vrida åt kranen ibland, att kunna uppföra sig som folk. det är ju inte riktigt socialt accepterat att gråta i tid och otid. att gråta är att tappa ansiktet, att släppa på fasaden. som att man har spelat allt annat och bara gråten är sann. när gråten egentligen bara är ett av många uttryck.

kanske är det inte jag som borde gråta mindre. kanske är det resten av mänskligheten som borde gråta mer. "... därför att ögonglasen skola tvättas ibland för att man skall se klarare." det visste till och med strindberg.

det här med att blogga

är fan så svårt. i ett av de första inläggen skrev jag något om att jag skulle träna på att skriva utan att censurera mig själv. hahaha, mycket lustigt! resultatet blev uppenbarligen en mycket mager blogg, med väl uttänkta, synnerligen ospontana inlägg. hyfsat skitenödigt, som vi säger här i borås.

problemet kanske är att man inte vet vem man skriver till. alla som någon gång tänkt bli svensklärare vet hur viktigt det är med en verklig mottagare för att en text ska bli autentisk. här på nätet har man visserligen massor av potentiella mottagare. men man vet inte vilka dom är. och dessutom vet man precis vilka vissa av dom är. hur mycket insyn vill jag ge dom i mitt liv?

bloggar är en stor del av charmen med internet. jag vet att många stör sig på allt informationstunt, privat pladdrande. en googling ger ju ofta miljarder bloggträffar som är totalt ointressanta om man verkligen söker information om något. men det är väl själva sökningen det är fel på? möjligheten borde finnas att fitrera bort vissa typer av dokument, inte bara vissa söktermer. hur som helst, alla har rätt att finnas i vår fantastiska cyberspace.

tillbaka till min egen blogg, min boråsblues. den kommer nu att få en ny inriktning. den kommer att bli ytligare, banalare, privatare. den kommer att vara till för mina vänner, som jag har flyttat långt ifrån. de andra, som av en händelse snubblar över min blogg, skiter jag faktiskt i. fast dom får ju såklart läsa om dom vill...

oxfilé

en gång hade jag en oxfilé. den hade kommit i min ägo efter en separation. mitt ex tog den ur den före detta gemensamma frysen, gav den till mig och sa: "jag vet att jag kommer att köpa oxfilé igen. men jag tror inte du kommer att göra det." så. en oxfilé.

den låg många månader i min frys, nästan bortglömd bakom sejblock och fryst spenat. tills jag en dag bestämde mig för att flytta långt långt bort. så långt bort att oxfilén inte kunde följa med. under några sommarveckor tömde jag kyl och skafferi, skänkte mina sista blåbär till mor och far. oxfilén fick dom också ta hand om.

tanken var att jag skulle laga en grandios avskedsmiddag till mina nära och kära. för första, och kanske sista gången, bjuda på oxfilé. men så var det det där med mormor. som har lite svårt att tugga. vore det inte bättre med köttfärsbiffar ändå? menade mamma.

oxfilén låg kvar i frysen. som ett blodigt köttigt samvete.

sista veckan innan jag åkte tog vi så fram den. undrade förhoppningsfullt om den verkligen hade hållit sig så länge. men enligt bäst-före-datumet skulle den gå att äta minst ett halvår till. och inte kan man slänga en fullt funktionsduglig oxfilé.

en måndag åt vi upp den. men ris och vidbränd sky. mamma, som jobbade den kvällen, smakade inte ens.

om den var god? jovars. det bästa var ändå att vi blev av med den.