Dagens goda idé

Vår käre statsminister påstod ju häromsistens att vi jobbar för lite i det här landet. Klockren analys där, Fredrik! Jag skulle väl snarare vilja säga att vi jobbar jävligt ojämnt i det här landet. Antingen har man inget jobb eller så är man så satans tacksam att man har ett jobb att man sliter ut sig totalt. Att dela på jobben skulle ju vara schysst, eller hur? Fast vi lär väl inte få se en sådan arbetsmarknadspolitik i första taget.

Varför inte helt sonika ta saken i egna händer? Söka ett jobb på två personer? Skriva ett gemensamt cv: "Vi kan tillsammans erbjuda en bred kompentens bla bla bla..."

Ok, jag fattar att det inte funkar. Men det vore så roligt att testa! Nån som är på? Splitta på ett jobb?

det heliga arbetet

debatt mellan sven otto littorin och wanja lundby-wedin på p1 idag när jag diskade (man blir bildad av att diska ska ni veta). om och om igen kör dom sitt mantra "skapa jobb", och jag undrar om dom inte hör hur tokigt det låter. vaddå skapa jobb. jobb, arbete, är väl det som måste göras. eller? när ska vi släppa luthers kjolfåll (eh..) och inse att livet inte består av arbete allena, att människovärdet inte mäts i ens förmåga att göra rätt för sig. det är som att vi inte får ha det för bra. utopi är ett fult ord, vi vill inte ha några utopier. vi känner oss skamsna när vi tänker på dom stackarna som slet tolv timmar om dan i gruvan och aldrig hade hört ordet semester. men om det nu faktiskt inte finns arbete nog att utföra? kan man tänka tanken att vi faktiskt skulle kunna leva annorlunda? eller ska vi sätta folk på att gräva en grop och sen fylla den igen bara för att dom ska ha nåt att göra? är det inte hela grejen med civilisation, att det ska gå framåt?

jo, jag vet att det kostar att leva, att man måste försörja sig. men jag vet också att det går att leva bra på ganska lite pengar. och jag är hellre lat än rik. jag vet inte hur man skulle lösa det rent samhällsekonomiskt, men tänk om man åtminstone kunde ta arbetstidsförkortning på allvar, som ett seriöst inlägg i debatten. istället för att se ner på dom lata jävlarna som inte vill göra rätt för sig. eller rättare sagt; dom besvärliga jävlarna som inte vill rätta sig i leden, hålla käft och konsumera.

(utopi: av grekiskans eu (väl) och topos (plats). eller ou (icke) och topos. en god plats som inte finns?)

biologism

nu ska vi hetsa lite mot biologister. alltså dom som tycker inte bara att det finns stora biologiskt grundade skillnader mellan mäns och kvinnors psyken, vilket kanske det gör. utan också att vi bör rätta oss efter detta. för NATUREN är vis, ack så vis. den har inrättat allt till det bästa. bara att rätta sig i leden, ställa sig vid spisen med en unge på varje höft och njuta av tillfredställelsen i att man äntligen har hittat sitt uppdrag i livet.

jag brukar tänka så här. att NATUREN väntar på varje tillfälle att ta över dig. varje del av din kropp är ett potentiellt ekosystem. din hud och dina slemhinnor, ditt blod, dina lungor, din hjärna. överallt kan liv spira och leva. vilda djur är som bekant fulla av parasiter; skabb, mask, virus och bakterier. här har du ditt naturliga tillstånd. sluta tvätta dig. ät rått kött. och sjukvård är jäkligt onaturligt faktiskt.

slutsats: NATUREN är inte god. NATUREN vill inte ditt bästa.

drastiska jämförelser? jo det är det ju. det är också ganska drastiskt att tro att den moderna människan, präglad av tusentals år av kultur och teknik, ska kunna föras tillbaka till något slags "naturligt tillstånd". vi har tvingat ut naturen ur våra kroppar, så gott det nu går. varför vill vi ha den i våra hjärnor?

flickflickornas flickflicka

som bloggflicka hamnar man lätt i klichéer. jag läser inte de vanliga modebloggarna, men däremot en del vintage- och second handbloggar. eftersom jag tycker det är roligt med gamla prylar och kläder. själv blandar jag ganska hejvilt stilar och epoker. visst är femtital snyggt, men jag skulle aldrig kunna inreda hela min lägenhet så. likadant med kläder. varför välja bara en stil? men det är just vad vissa gör. orka liksom!

i en del av de där bloggarna verkar man dessutom inte begränsa sig till bara utseendet. de kör hela grejen; bakar cupcakes (muffins hette det på min tid, men vad vet jag?), älskar söta kaniner och rådjur, och hänger runt hemma i übersöta outfits. allt ska iscensättas, från mys i sängen till skogspromenader till jag vet inte vad. hur gör dom på toa liksom? bajsar rosa? det här är dessutom smarta flickor, konstnärliga och med ambitioner. varför vill man då göra sig till en korsning av femtiotalshemmafru och liten flicka (eller tja, nåt slags bilder av hemmafruar och småflickor, nedkokat till en buljong av rosetter, kakbak och hoppa-i-höstlöv-med-en-pojke-man-tycker-om)?

att göra hela sitt liv till ett konstverk kan vara intressant, visst. lite yoko ono sådär. men pardon me, måste man inte typ... säga nåt också? bör det inte vara livet som blir konst och inte tvärtom? flickighet kan säga mycket, det kan kontrasteras på ett intressant sätt mot grymhet och bisarreri. lena cronqvist gör det bra. inger edelfeldt med. men dessa bloggflickor löper liksom linan ut utan minsta tecken på ångest och instängdhet i ett ruttet ideal.

jag tänker lite på en av de namnkunnigaste tolkien-experterna vi har i landet, anders stenström. som tagit sig namnet beregond. en vän och jag har funderat mycket på hur beregond fungerar i vardagen. om han är beregond, fullt ut och hela tiden. och vilka märkliga anakronismer han måste råka ut för när han fösöker leka kvasi-medeltid. hur känner sig egentligen beregond när han står i kylskåpsdörren och halsar mjölk direkt ur förpackningen, i ringbrynja? känns det inte lite ovärdigt?

jaja, man börjar väl bli gammal och gnällig. och precis som en gammal gubbe blir jag alldeles upplivad och munter av att uppröra mig. ha!

här är förresten lite light-slash med beregond och faramir. sött eller hur?

är tid pengar?

i vår sköna nya värld var det väl meningen att vi skulle kunna luta oss tillbaka lite och låta maskinerna göra jobbet. ändå är det fortfarande nästan omöjligt att ifrågasätta åttatimmarsdagen. man ska göra rätt för sig, basta! att det sedan inte finns jobb så det räcker åt alla, det är ju faktiskt dom lata medborgarnas fel. det finns väl massor av jobb. därute. typ.

man kan till exempel jobba med telefon- eller kanvasförsäljning. lura på folk saker dom inte vill ha i situationer när dom bara vill vara ifred. eller varför inte starta ett företag. hitta på att folk behöver något dom inte behöver som man kan kränga. klart det finns en massa jobb!

jag hoppas att jag aldrig behöver jobba heltid. jag behöver inte alla dom där pengarna. jag behöver ingen platt-tv, ingen ny bil, ingen årlig thailandsresa. jag vill ha min tid. och inte nödvändigtvis till att göra något konstuktivt.

och varför lagar vi inte saker längre? vi borde laga mer. det mesta som går sönder går ju faktiskt att laga. det är nästan alltid värt det, om inte ekonomiskt så i alla fall resursmässigt. varför inte stoppa lite strumpor framför tv:n? att laga en reva i ett par byxor tar kanske en kvart. hur lång tid tar det att jobba ihop till ett par nya?

jag tror många helt enkelt inte vet hur man gör. därför har jag tänkt att man skulle samla en massa information om hur man lagar en massa olika saker någonstans. jag är själv lite dålig på att laga saker, för jag vet inte alltid hur man gör.

hur som helst. tid är inte pengar. men pengar är tid. åtminstone om man är löntagare. inte några nya insikter kanske, men det är så lätt att glömma.

klass å sånt

jag var länge väldigt politiskt omedveten. i sjuan höll jag på att bli inlurad i liberala ungdomsförbundet. frihet är ju fint tyckte jag, men som tur är blev det inget av det hela. sedan undvek jag ämnet några år, och när det var dags att rösta för första gången, tyckte jag att jag var smart när jag valde bort höger-vänsterskalan och röstade på miljöpartiet. det gör jag förresten fortfarande, men av lite andra anledningar.

vi pratade aldrig politik hemma. mina föräldrar röstade på sossarna. det har dom alltid gjort och det kommer dom förmodligen alltid att göra. allt annat, både till höger och vänster, är i deras ögon lite suspekt.

pappa pluggade när jag var liten, och tog så småningom studenten från teknisk linje. mamma läste in högstadiet för några år sedan. innan hade hon bara sexårig grundskola, husmodersskolan (!!!!) samt barnskötarutbildning. min farbror är civilingenjör, och det är han som sitter inne med familjens samlade erfarenhet från högre utbildning. mina föräldrar upphörde aldrig att förundras över att dom hade fått så intelligenta barn.

under mitt andra år på lärarprogrammet kommer så en lärare och påstår att någon någonstans har sagt att barn från arbetarfamiljer har en så kallad "begränsad språklig kod", som är mycket situationsberoende, till skillnad från den utvecklade koden, som medelklassbarnen begåvas med. detta skulle kunna inverka menligt på dom små arbetarbarnens prestationer i skolan.

först blev jag arg. jag vet inte om man kan kalla mina föräldrar för arbetare i traditionell mening, men det är ju helt klart att de tillhör den mindre utbildade delen av befolkningen. trodde den här människan (basil berstein, heter han för övrigt) att vi i arbetarklassen bara utstötte gutturala läten vid middagsbordet och var helt oförmögna att tillägna oss undervisning? det fanns minsann massor av böcker i mitt barndomshem! tänkte jag trotsigt.

det här var, tro det eller ej, ett slags uppvaknande för mig. jag hade nog faktiskt aldrig tänkt att jag kunde tillhöra en specifik samhällsklass. jag var ju min egen. jag var ju unik. och jag var absolut inte som mina föräldrar. jag skulle ju skaffa mig en utbildning. jag hade ju ingenting med arbetarklassen att göra.

men efter mitt möte med basil bernstein började jag se helt andra saker. jag såg varför jag hade känt mig så vilsen på gymnasiet. varför jag var den enda i klassen som inte tycktes ha kompetens för sällskapslivet, som inte visste hur man förde sig eller hur man pratade. etter värre blev livet som student i uppsala, studentsnobbismens högborg. vad skulle jag där och göra?

av någon anledning verkar folk rädda för att prata om klass och klasstillhörighet. många verkar på fullaste allvar tro att vi skapar oss själva. jag försöker inte förhandla bort individens ansvar för sitt liv. men vi blev dom vi blev innan vi hade kontroll över våra liv. de förutsättningarna måste vi alltid förhålla oss till när vi gör våra fria, aktiva val. jag kommer förmodligen alltid att dras med mitt arbetarklassjälvförakt, jag kommer alltid att ha svårt att passa in. även på en klassresa har man en massa bagage.

åh gudrun!

var på väckelsemöte med gudrun schyman igår. om feminism. jag vill bli som gudrun. rolig, kunnig, skarp. och med pondus.

tyvärr tenderar såna här föreläsningar att bara locka redan frälsta. förutom de två män som plösligt reste sig och gick i protest. dom var nog inte frälsta. och blev det nog inte heller.

det bästa av allt var gudruns argument för delad föräldraledighet. "det handlar inte om pengar. att stanna hemma handlar om en individuell kärleksrelation som varje förälder har till sitt barn. det kan man inte delegera till någon annan." varför man nu skulle vilja det. men det finns det uppenbarligen många män som är beredda att göra. (herregud vad den man som vill skaffa barn med mig kommer att ha att bevisa! kan man kanske skriva nåt slags kontrakt? så man inte sitter där sen som en annan bitterfitta, lurad att ta ut alla föräldra- och vabdagar och få usel pension)

lite besviken blev jag dock på gudruns försök att ta död på "gamla fördomar" om feminister. som att vi inte skulle raka oss under armarna. det gör vi inte heller! flera av oss har också hängbröst. men det är liksom inte det det handlar om.