Jag var på kurs i helgen på Kvinnofolkhögskolan. Lyxigt som sjutton var det eftersom jag var ensam elev på tre lärare. Otacksamt med distanskurser! Hur som helst fick jag en spännande föreläsning om queer och intersektionalitet av den fantastiska Berit Larsson.
Sen hade Grupp 8 Göteborg återträff efter sisådär 35 år eller nåt, och det var meningen att vi distansare skulle vara med och insupa kvinnokampsatmosfär. Nu blev det bara jag som satt där och kände mig bortkommen bland alla Mah-Jong- och Gudrun Sjödénklädda tanter som nostalgiskt pratade om stormötet -74 och roliga fester med Lesbisk Front. Men vackert var det!
Mindre vackert var dock samtliga lärares reaktion när jag började prata om min uppsats. "Jag hatar science fiction!" sammanfattar det hela. "Jag är så här och nu" var ett försök att förtydliga. Jag tycker det är trist jag. För det första förutsätter inte kampen här och nu att man aldrig ger sig ut i andra världar för en stund. Det är en konstruerad motsättning som bara begränsar människors möjligheter att uppleva, tänka och känna. För det andra finns det mycket i sf som man kan ta med sig tillbaka till här och nu, som faktiskt visar här och nu på ett helt nytt sätt.
Nya insikter att ta med sig till uppsatsskrivandet: Radikala 40-talistkvinnor (en var nog 50-talist) har helt missat science fictions samhällsdebatterande potential. Radikala 40-talistkvinnor är inte så sällan bibliotekarier. Här behövs upplysning!
