jag var länge väldigt politiskt omedveten. i sjuan höll jag på att bli inlurad i liberala ungdomsförbundet. frihet är ju fint tyckte jag, men som tur är blev det inget av det hela. sedan undvek jag ämnet några år, och när det var dags att rösta för första gången, tyckte jag att jag var smart när jag valde bort höger-vänsterskalan och röstade på miljöpartiet. det gör jag förresten fortfarande, men av lite andra anledningar.
vi pratade aldrig politik hemma. mina föräldrar röstade på sossarna. det har dom alltid gjort och det kommer dom förmodligen alltid att göra. allt annat, både till höger och vänster, är i deras ögon lite suspekt.
pappa pluggade när jag var liten, och tog så småningom studenten från teknisk linje. mamma läste in högstadiet för några år sedan. innan hade hon bara sexårig grundskola, husmodersskolan (!!!!) samt barnskötarutbildning. min farbror är civilingenjör, och det är han som sitter inne med familjens samlade erfarenhet från högre utbildning. mina föräldrar upphörde aldrig att förundras över att dom hade fått så intelligenta barn.
under mitt andra år på lärarprogrammet kommer så en lärare och påstår att någon någonstans har sagt att barn från arbetarfamiljer har en så kallad "begränsad språklig kod", som är mycket situationsberoende, till skillnad från den utvecklade koden, som medelklassbarnen begåvas med. detta skulle kunna inverka menligt på dom små arbetarbarnens prestationer i skolan.
först blev jag arg. jag vet inte om man kan kalla mina föräldrar för arbetare i traditionell mening, men det är ju helt klart att de tillhör den mindre utbildade delen av befolkningen. trodde den här människan (basil berstein, heter han för övrigt) att vi i arbetarklassen bara utstötte gutturala läten vid middagsbordet och var helt oförmögna att tillägna oss undervisning? det fanns minsann massor av böcker i mitt barndomshem! tänkte jag trotsigt.
det här var, tro det eller ej, ett slags uppvaknande för mig. jag hade nog faktiskt aldrig tänkt att jag kunde tillhöra en specifik samhällsklass. jag var ju min egen. jag var ju unik. och jag var absolut inte som mina föräldrar. jag skulle ju skaffa mig en utbildning. jag hade ju ingenting med arbetarklassen att göra.
men efter mitt möte med basil bernstein började jag se helt andra saker. jag såg varför jag hade känt mig så vilsen på gymnasiet. varför jag var den enda i klassen som inte tycktes ha kompetens för sällskapslivet, som inte visste hur man förde sig eller hur man pratade. etter värre blev livet som student i uppsala, studentsnobbismens högborg. vad skulle jag där och göra?
av någon anledning verkar folk rädda för att prata om klass och klasstillhörighet. många verkar på fullaste allvar tro att vi skapar oss själva. jag försöker inte förhandla bort individens ansvar för sitt liv. men vi blev dom vi blev innan vi hade kontroll över våra liv. de förutsättningarna måste vi alltid förhålla oss till när vi gör våra fria, aktiva val. jag kommer förmodligen alltid att dras med mitt arbetarklassjälvförakt, jag kommer alltid att ha svårt att passa in. även på en klassresa har man en massa bagage.
