Kan man grilla ensam?

Idag är stora grillardagen, tydligen. På jobbet pratade dom om att grilla: -Ska ni grilla? -Ja, ska ni? -Det är klart! Vem ska inte grilla idag?

-Jag! sa jag inte. För jag ville inte dra onödig uppmärksamhet till det faktum att jag faktiskt inte ska upphetta mat över glödande kol just idag. Och inte heller ville jag göra dem uppmärksamma på att jag ska tillbringa denna vårens första kväll i ensamhet.

För mig själv, i min ensamhet, försöker jag reda ut begreppen. Är jag ensam? Vill jag vara ensam? Lider jag av min ensamhet? Vilka alternativ har jag? Och vad är egentligen värst -ensamheten eller skammen över ensamheten?

Det är egentligen bara den sista från som har ett självklart svar - skammen är värre, tusenfalt. Men allt det andra, hur hänger det ihop?

För snart två år sedan bröt jag upp och flyttade nästan 40 mil, till en stad där jag inte kände någon. Jag tänkte inte efter särskilt, visste bara att jag ville bort, långt bort. Och jag kan säga att det blev ingenting av det jag hade tänkt mig. Inget moget studentliv med vin- eller tekvällar i studiekamraters kök, diskuterandes livet och världen. Inga långa, mörka, blyga bibliotekariemän med vänliga händer. Inga kurser i finsk tango.

Inte ens utbildningen var i närheten av mina förväntningar. Alla utom två i klassen bodde på annan ort. Och hon som bodde här var jag kanske lite rädd för, till en början. Föreläsningarna var få. Ingen ville stanna i Borås längre än nödvändigt. Och redan första kursen bjöd på maktmissbrukande lärare, märkliga krav och en kunskapssyn som hörde hemma i 70-talets Ungern. Ett gap öppnades sig mellan studenter och lärare, och det gapar fortfarande.

Jag var ensam. Jag såg mycket film där i början, plöjde både I, Claudius och Brideshead revisited. Gjorde några tappra försök med studentlivet, men det är svårt att dölja att man kommer ensam och går ensam varje gång. Folk tittar en aning snett. Andra folk vill förbarma sig. Och båda är lika illa.

Och sen då? På Spraydate fanns en trevlig finne som jag började chatta med. I oktober träffades vi över en kaffe och sen var det igång. Vi hade roligt ihop. Det fanns inget som liknade passion, men vaddå - det var ju ändå bara för att stilla ensamheten lite. Fast sen blev det ju, som det alltid blir, seriöst ändå på nåt vis. Undermedvetet hade jag hela tiden bakdörren öppen, men jag lät mig svepas iväg. Kanske utnyttjade jag honom. Till mitt försvar vill jag säga att jag inte trodde att han var kär i mig heller. Och det var nog mest mitt eget hjärta jag krossade när jag vansinneskörde ner från Västerås för att göra slut den 25: juli. Några nya vänner skaffde under den tiden? Ja visst. Men dom var alla hans vänner. Och vad dom gör idag vet jag inte.

Och sen då? En överjävlig vinter. Saknad efter den jag ratat. Tröstätande. Skaffade jag nya vänner? Inte så många. Visserligen hade jag blivit vän med min enda klasskamrat i stan, ni vet hon den där smått skrämmande personen. Men hon hade flyttat från stan. Jag gjorde några försök att umgås med klasskamrater och jobbarkompisar, men nej... jag orkade inte riktigt visa mig från min bästa sida.

Så jag vet inte. Är min ensamhet självvald? Är jag ett offer för olyckliga omständigheter? Är jag tragisk som sitter ensam framför datorn på valborgsmässoafton och dricker öl? Behöver jag be om ursäkt för min ensamhet?

Det finns inga enkla svar. Ibland saknar jag människor att prata med. Och kanske framförallt hitta på saker med. Men samtidigt orkar jag faktiskt inte bygga något nytt just nu. Det kan väl få vara okej? Och det är inte det sämsta att ha sig själv till vän. Det är nog faktiskt det bästa. Banne mig om jag inte ska gå ut på gården och grilla också! Den ultimata gemenskapsbekräftelsegrejen, kidnappad av en crazy cat lady utan katter!

Inte utmanad, men -tråkad

Dryga frågor

Lovar du att vara ärlig? Jag lovar att ni inte kommer att märka om jag ljuger.

Du heter: Ulrika Viktoria Linnéa. Och ett adligt efternamn på det. Ståtligt så det förslår.

Smeknamn: Lika Lång, Lurvas, Ulle, Ullis, Ull, Ullgull, v.K., Tuttan Jansson.

Låt som när du är ledsen sörjer till?: Nån melankolisk pianomusik, Eric Satie kanske

Beroende av: Internet... Ibland blir jag beroende av socker, ibland av trygghet, ibland av frihet. Det beror på, höhö.

Vad tror folk om dig?: Folk brukar tro att jag är väldigt snäll på gränsen till mesig. Vissa tror också att jag är väldigt smart. Andra tror att jag är väldigt blyg. Åter andra fattar inte att jag är blyg utan tror att jag är en ensamvarg. Säkert tror dom många andra saker med, men det har dom inte berättat.

Stämmer det?: Njae. Jag försöker vara snäll mot människor, men det betyder inte att jag låter dem köra över mig. För det mesta. Smart, nja, inget geni direkt men inte korkad heller. Blyg - ja det är jag. Mycket blyg ibland till och med.

Vad får du oftast komplimanger för?: Det var svårt. Men jag tror att jag oftare får komplimanger för inre egenskaper än för hur jag ser ut. Senast var det en gammal tant i Finland som sa till min mamma: "Vilken fin flicka du har!". Fin som i god, som i bra människa. Då blev jag lite tårögd, särskilt som tanten själv är så himla fin.

Vad säger du för att imponera på någon?: Antagligen nåt dumt och ogenomtänkt som jag får äta upp sen. Att försöka imponera gör mig nervös och dum i huvet.

Hur imponerar man på dig?: Man är kunnig, ödmjuk och witty.

Brukar du skratta för dig själv?: Klart!

Vad står det i ditt senast inkomna SMS?: Hur mycket kan/vill du hjälpa till under Borås Open?

Var bor du?: Bergdalen, Borås, Sverige, Europa, Världen, Universum

Trivs du där?: Jovars

Äger du några converse: Vad hette dom sa du?

Sprit, cider, vin eller öl: Vin eller öl

Brukar du bli för full: Nej. Men det har hänt såklart.

Vad har du för mobil operatör: Comviq

Är du allergisk mot något: Pälsiga söta djur, pollen, nötter och lite annat.

Har du haft sex idag: I wish!

Hur svarar du i mobilen: Ulrika. Om jag inte vet vem det är, för då säger jag kanske hallå där eller nåt annat avslappnat och trevligt.

Vem ringde du senast?: Min faster Laila.

Vad sa den du senast pratade med i telefonen: Att det snöade. Bland annat.

Antal timmar sömn inatt: Nio sisådär.

Sov du ensam: Ja

Brukar du komma i tid: Om det är viktigt, te.x. om jag ska hinna med ett tåg. Jag kan alltså hålla tiden, men är tydligen så arrogant att jag skiter i om folk får stå och vänta (allt enligt dr Phil). Jag jobbar på mina marginaler.

När mår du bra: Till exempel när jag får ta en eftermiddagslur i skedställning med någon jag tycker mycket om. Det är en av de största njutningar jag vet.

När blev du fotad senast: Vem vet?

Hur känner du dig nu: Lite frusen men rätt tillfreds.

Vanligaste färg på dina kläder: Antagligen svart, trist nog. Men grönt, brunt, vitt samt olika röda nyanser är också vanligt.

Vad tycker du om fötter: Bra att ha. Beniga fötter har jag lite svårt för. Mina är knubbiga och fina.

Vad saknar du: Nära vänner på nära håll.

Hade du en bra kväll igår: Njae. Ganska ordinär.

Favorit dryck på morgonen: Kaffe.

Rakar du benen: Oftast inte, men det händer.

När brukar du oftast gå och lägga dig: För sent. Mellan 12 och 2.

Är du blyg?: Ja

Sysslar du med någon idrott: Räknas yoga?

Vill du hellre ha mail än brev: Jag blir alltid så orolig i magen av att få finpost, tror det är nån stor hemsk hemlighet som ska uppdagas eller nån som har klippt bokstäver ur olika tidningar och klistrat ihop och så. Mail är mer avlappnat. Men det är klart att ett fint och trevligt brev går inte av för hackor.

Tror du på kärlek vid första ögonkastet: Nej.

Har du spytt offentligt: Ja. Över köksbord, matta, golv samt ner i slagen på mina byxor. Kul kväll det där.

Vad skulle du göra om du vore kille/tjej för en dag: Testa utrustningen.

Är du nöjd med ditt liv: Inte just nu, men det är på väg åt rätt håll.

Är du bortskämd: På vissa plan kanske.

Vad gör du i morgon: Packar för London.

Vad är det värsta du vet?: Fanatiker.

Hur mycket pengar brukar du slösa på en vecka?: Ingen aning. Ofta försvinner dom på helt meningslösa saker, som biblioteksböter. Men det är inga enorma summor, jag är ganska sparsam.

Vilken kändis tycker du är en bra förebild?: Tove Jansson är i alla fall min förebild.

Vad längtar du till?: Sjöbad. Att vara naken med någon.

Har du bra vänner och äkta vänskap?: Ja, fleraa stycken.

Vad använder du för shampoo?: Inget.

Vad är det finaste du fått?: Kärlek.

Hur gammal är du: 31.

Tycker du om någon just nu: Jag tycker om många på olika sätt.

Du samlar på: Kaffekoppar. Fast jag har ett väldigt avslappnat förhållande till mitt samlande.

Gröna eller röda äppeln: Röda, direkt från trädet. Annars tål jag dom inte.

Vem ringer du när du är arg/ledsen: Mamma eller någon av mina vänner.

Gillar du golf: Moderatbandy, pah!

Vilken tid gick du upp idag: Tio.

Har du sovit i din egna säng inatt: Japp.

Har du strumpor på dig nu: Strumpbyxor och raggsockor.

Är det okej att gråta: Varför skulle det inte vara det?

När grät du senast: I fredags.

Vad skulle du göra om du vann en miljon: Betala av studieskulden, resa, spara.

Bär du glasögon eller linser: Oftast glasögon.

Tycker du det är viktigt att ha märkeskläder: Nej. Men kvalitet är viktigt.

När går du upp ur sängen en helgmorgon: Mellan tio och ett.

Har du piercing: Nej.

Vill du gifta dig: Inte nu, men jag kanske ändrar mig.

Vill du ha barn: Kanske.

Solar du ofta: Nej. Jag tål inte solen så bra och tycker jag är finast blek. Men jag skulle heller aldrig göra som Dita von Teese och bara bada på natten för att bevara mitt mjölkvita skinn. Jag tycker om att vara ute på sommaren och då får man sol på sig, punkt slut.

Är du bra på att laga mat: Jovars.

Är du flygrädd: Nej, jag älskar att flyga.

Hur vig är du: Jag har ärvt överrörliga leder, så jag är rätt vig i förhållande till hur lite jag gör för att upprätthålla vigheten.

Är du musikalisk?: Hyfsat.

Vad dricker du helst när du är törstig: Vatten. Ibland kylskåpskall mjölk eller en smoothie.

Vilken är din favoritglass: Finsk lakritsglass.

Tror du på ett liv efter döden: Nej.

Tycker du om sushi: Ja. Varför ska det frågas om det jämt? Sushi är väl inte så himla nytt och fräckt längre?

Vad äter du helst när du ser på film: Chips.

Bor dina föräldrar tillsammans: Ja.

Har du tandläkarskräck: Frisörskräcken är värre.

Är du morgon- eller kvällsmänniska: Kvälls-.

Vilken ögonfärg har du: Grön.

Har du någon gång gråtit dej till sömns: Ja.

Biter du på naglarna: Nej, men på nagelbanden.

Röker du: Nej.

Hur ofta tränar/motionerar du: Jag promenerar varje dag. Men borde nog träna mer.

Senaste låt du hörde: Nåt med Emil Jensen. Eller nåt som hantverkarna sjöng när dom bytte min ytterdörr i förmiddags. Snälla snälla kanske?

Att förstå sig själv

Jag förstår mig själv i alla åldrar. Nästan. Jag förstår den tilltagsna och vilda jäntan jag var innan jag började lekis, som ogenerat pussade killkompisarna, klättrade på allt och jagade dom som var dumma genom kvarteret med knuten näve. Jag förstår den kobenta gängliga tysta flickan som drömde sig bort genom tråkiga mattelektioner och pubertetstjejen som var främmande i världen och i kroppen. Jag förstår högstadiets tysta uppror, gapet mellan inre och yttre, det oerhörda modet när jag ringde killen jag varit kär i under två år, förnedringen och stoltheten och okuvligheten. Jag förstår och beundrar. Och jag vet vem jag är idag, vad jag vill, vad jag inte vill, jag ser mina mönster och mina misstag och kan förlåta det mesta.

Men jag förstår inte vem jag var mellan 17 och 22 sådär ungefär. Vart tog jag vägen då? Vad fick mig att ge upp allt? Det är fem oförklarliga, försvunna år. Fem år av leka vuxen, parmiddagar, charterresor, amerikanska komedier, pizza, Volvo, dålig smak, slentriansex, och en oerhörd tyngd i fötterna om söndagarna. Just det minns jag tydligt, hur jag var så trött att jag knappt orkade röra mig, hur plågsamma och utmattande helgernas obligatoriska myspromenader var. Jag minns känslan av overklighet, av "ska det vara så här resten av livet"? En gång i duschen minns jag att jag liksom vaknade till, kroppen var het av det strömmande vattnet, men en sval luftström kylde mitt huvud och jag var mig själv en kort stund.

Sen krisade jag, grät, inbillade mig hjärntumörer, grät lite mer och väntade på döden. Allt var tömt på innehåll. Jag läste en matematikkurs den vintern och föll i gråt under föreläsningarna när läraren talade om ett x som gick mot oändligheten. Varför fick inte vi gå mot oändligheten? Varför var allt så futtigt, fåfängt, ändligt? Varför var jag ett stycke ruttnande kött och en längtande själ i samma varelse? Jag var också mycket melodramatisk.

Och sen kom uppbrottet, otroheten, poesin, tonårsrevolten, promiskuiteten, oförsiktigheten, skinnkjol och eyeliner och billigt rödvin på en onsdag. Jag var osannolikt naiv, trodde man blev ihop av att kyssas och att molotovcocktail var en drink. Och det kan jag också förstå, även om jag gjorde en del dumt. Framförallt är jag tacksam mot mig själv att jag vågade det språnget. Mitt liv blev ett annat. Inte alltid lyckligt, men mitt. Jag är på min sida nu.

Att vända på dygn

gör jag som andra vänder pannkakor. Helt obekymrat. Men nu har jag tagit det till en helt annan level. Jag gick och la mig tidigt i torsdags (tolv ungefär), tänkte sova ut ordentligt och satte klockan på tio. När klockan ringde skuttade jag ur sängen, ut i köket och satte på kaffe. Men fy vad kallt det var, så medan kaffet kokade la jag mig i sängvärmen en stund. Sedan vaknade jag halv ett. Sedan vaknade jag halv två. Med huvudvärken från helvetet. Och kaffet smakade pekka.

Igår kväll dårå, efter en kort och konstig dag nästan utan dagljus, tänkte jag lägga mig i rimlig tid. Jag var fortfarande trött. Men jag läste fel sorts bok innan jag skulle somna, börjde tänka sorgliga tankar och få saltvatten i öronen. Jag kunde liksom inte sluta tänka på den stora Förgängligheten, och till slut var jag tvungen att bota min Weltschmertz med en annan bok. En arg bok. Bitterfittan. Jag har inte vågat läsa den förut, för jag är redan avogt inställd till tvåsamheter, men nu var tiden inne. Och fastnade gjorde jag. Efter ungefär halva boken tänkte jag att nu borde jag nog ändå sova. Klockan var säkert över tre. Det var den. Den var sju minuter över sju. Det var ljust bakom persiennen. Och lika bra att fortsätta läsa. Vara vaken hela dagen och sen stupa i säng klockan åtta på kvällen. Det här kanske var det bästa som kunnat hända. Tänkte jag och läste vidare.

Så nu sitter jag här och äter frukost. Har sovit fyra och en halv timme, och nu skiner solen in genom mina skitiga fönster och det är ganska vackert. Jag är ganska nöjd och jag har inte gett upp hoppet om kärleken.

Idag är det för övrig alla f***ing hjärtans dag, dagen när det är ok att trycka upp den ofrivilliga ensamheten i ansiktet på folk (kampanjen har förresten hållit på sen dom tog ner julskyltningen). Jag ska köpa tulpaner och bjuda mig själv på hemlagad sushi och semla. Jag älskar ju mig. Och det är fanimej fantastiskt.

Vad alla borde veta om blyghet

1. Det finns inga blyga människor som inte är medvetna om sin blyghet. Oh nej, i själva verket finns det ingenting vi vet bättre än just detta. Det finns därför ingen anledning för självsäkra pösmunkar att i tid och otid påpeka detta.

2. Genom att peka på blygheten gör man snarare den blyge en otjänst. Vad vi inte vill ha är fokus på vår egen person och våra "svagheter". Antagligen vet pösmunkarna mycket väl detta, men kan inte låta bli att påpeka det ändå.

3. En blyg person är inte nödvändigtvis en dörrmatta. Blyghet och integritet går utmärkt att kombinera.

4. Blyghet är heller inte nödvändigtvis en svaghet. Att vara blyg är att erkänna den Andre som subjekt, att vara medveten om den Andres blick. Men ändå våga visa sig, blotta sig utan den sociala kompetensens glatta fernissa. Att vara blyg är att vara modig.

5. Blyghet innebär självfokusering. Men ger också människokännedom i förlängningen. Genom sig själv känner man andra.

Så, en snabbkurs i blyghet för dummies. Annars har jag idag varit på mitt livs första styrelsemöte. Som ni säkert förstår var det där jag var blyg, och det var där pösmunken förtjust petade på denna ömma lilla punkt. Och mitt vana trogen försvarade jag mig med att detta ju faktiskt var mitt första styrelsemöte och att därför valde att mest iaktta och insupa atmosfären. När jag egentligen skulle ha sagt: "Ja, jag är blyg. Har du problem med det?"

Ja, ibland är jag en dörrmatta också.

en lugg i natten

saxen åkte fram inatt. efter att i veckor smått tvångsmässigt ha bitit av kluvna toppar insåg jag att jag måste klippa mig. men frisörer är dyra, tidskrävande och ofta oförskämda enligt min erfarenhet. varför inte göra jobbet själv? sagt och gjort, vid halv två inatt klipptes toppar (jag har inte vågat kolla resultatet i nacken utan intalar mig att självfallet självfallet döljer eventuella ojämnheter). sen tänkte jag "om man skulle klippa lugg också?" efter två sekunders tvekan klippte jag till. nu ser jag ut som källa bie i vuxna människor om ni kommer ihåg. och det är ju inte fel.

underliga saker hända

det nya året är smockfullt med omen och järtecken. en termometer som envist visar +30 fast det är knarrsnö ute. ett misstänkt kort och krulligt hårstrå mellan sidan 306 och 307 i jonathan safran foers extremt högt och otroligt nära. och så detta:

ja, jag har gift mig. tydligen. det var andreas mamma laila som gjorde mig uppmärksam på detta förvånande faktum. tur det, annars hade jag ju fortsatt tro att jag var ungmö. undras just vart jag ska åka på bröllopsresa?

min stad

jag gillar att vara en hemvändare. att några veckor komma åter, se med nya ögon och förbehållslöst älska sin hemstad. träffa vänner som är mig kärare än någonsin. gå på mina gamla gator och känna igen allt, äga allt. att vara en homecoming queen.


jag har för några dagar tagit in på ofattbart lyxiga hotell loukatten (lindas lägenhet). här är ensamt, tyst och underbart. 5 minuter tar det att kvista ner på stan, och ja, det har blivit en del kvistande. igår för middag med fina åsa, idag först för lite skuldmedveten reashopping och nu ikväll bara en turistrunda med kameran. jag har plåtat sevärdheter och okynnesåkt glashiss i skrapan. det är en vacker stad som jag får kalla min.

summa summarum

så här års brukar det vara dags att summera. året. livet. och sånt.

mitt 2008 har sett ut som följer:

fyllt 30, haft trevlig fest och ångest.

gjort slut med en fin människa som jag hade väldigt roligt med för att jag tyckte mig skymta ett grönare gräs långt borta vid horisonten.

ältat och gråtit. insett att jag gjort rätt.

pluggat hälften så mycket som jag borde.

flyttat upp mig. högläge, större lägenhet. galna tapeter.

tvekat, funderat och inte riktigt kommit till skott.

stått ut med mig själv. ändå. tagit mig igenom.

köpt bh i rätt storlek för första gången i mitt liv. ett lyft, om man vill vara vitsig.

varit på roadtrip i finland, tältat och bajsat i skogen (nytt för i år).

fått ett jobb där jag får klä upp mig hur mycket jag vill och sitta bakom en dator och prata engelska med folk.

oroat mig över en sjuk pappa. och en skröplig gammelmorbror, som till slut gav upp natten till julafton.

varit arg och kverulerat. sagt (skrivit) vad jag tycker.

varit mycket ensam. nyttigt och smärtsamt.

haft ryggont som mirakulöst gick över när jag blev singel och fick sova ensam i tempursängen.

åkt skitmycket tåg och varit tacksam över studentrabatten.

slutat färga håret och upptäckt min vackra naturliga nyans.

haft några fina och djupa samtal med fina människor.

tänkt resa mycket. kom aldrig iväg till tyskland, däremot till skåne.

varit rastlös och inte klarat att se en hel film åt gången.

surfat för mycket.

varit ute i friska luften för lite.

skrattat en hel del. faktiskt.

∑ ett ganska dåligt år. men ett år av eftertänkande. summering. det behövs det med.

dubbelsängsångest

den där förbannade tvåsamheten. vill jag ha. jag tror på det där med att bygga en väldigt djup relation, jag tror på att älska, att dela sitt liv med någon, att höra ihop med någon. jag tänker fortsätta tro att det kan fungera tills motsatsen en gång för alla bevisats.

det är allt det där andra som hör till som ger mig andnöd. vi kan sammanfatta det med ordet dubbelsängsångest. dubbelsängen står för mig som symbol för allt det osunda en kärleksrelation kan bära med sig. ägandet. ofriheten. bristen på eget utrymme. tänk att inte få ligga och läsa så länge man vill på kvällen. tänk att inte ha ett enda utrymme som är helt ens eget. så har jag ju inte haft det sen jag var fyra år ungefär. då fick jag och brorsan varsitt eget rum. innan hade vi delat och dessutom haft ett gemensamt lekrum. förväntas jag alltså gå tillbaka till det? visst, det är underbart att somna tillsammans, att vakna tillsammans, att ligga och prata innan man somnar, och en massa andra saker man kan göra. men varje natt, hela livet? ska någon vara med och bestämma vad jag ska äta, när jag ska gå och lägga mig, vilka jag ska umgås med? måste man köpa hela det paketet?

nej, det måste man naturligtvis inte. man kan ha separata sovrum, man behöver inte åka på semester tillsammans vatenda år, man behöver inte ens bo ihop. varsin lägenhet i samma trappuppgång vore ju idealiskt. och så det här med sexuell trohet. jag kommer ju helt säkert att bli förälskad massor av gånger i mitt liv, även om jag har träffat den jag älskar och hör ihop med. borde man inte kunna lita så pass på varann att man tillät den andra några små äventyr? fast jag vet ju att jag aldrig skulle klara att leva så, jag skulle förgås av svartsjuka. det handlar väl om självkänsla, återigen. att i alla lägen veta sitt eget värde. och så långt har jag inte kommit.

dubbelsängen tornar upp sig där någonstans i mitt sinne, enorm och självgod, skymmande allt det fina som faktiskt kan finnas mellan två som älskar varann. dubbelsängen med sina fluffiga kuddar och matchande sängbord. varsin sänglampa, varsin väckarklocka. men när du släcker din lampa måste jag också ligga i mörkret, även om jag inte är trött. när din klocka ringer vaknar jag också.

jag kan inte andas.

johnny boy

jag vaknade i morse och tänkte på johnny. johnny var min första pojkvän någonsin, ja faktiskt den första person (förutom ett blandat urval fula gubbar) som överhuvudtaget hade visat den sortens intresse för mig.

johnny bodde i hyreshusen på andra sidan bäckby centrum med sin köksfläktsrökande morsa. johnnys pappa var död och i hans ställe fanns en vag karaktär vid namn kjell.

johnny gick i obs-klass. ofta skolkade han och hängde på våra lektioner i stället. han tydde sig till vår so-lärare ulla berg, som förtjust slöt honom till sin fylliga barm. han behöver lite kärlek, förklarade hon för besökande föräldrar.

johnny var småtjock, hade tättsittande ögon och potatisnäsa. han såg snäll ut. han retades med mig sådär som andra pojkar retades med andra flickor. detdär som vuxenvärlden förklarade med att dom var kära. det hade jag inte upplevt förut. den allvarliga, tillbakadragna flicka som var jag blev överväldigad och blossande.

på min födelsedag kom johnny och hans kompis eddie hem till mig och åt smörgåstårta. vi lyssnade på guns 'n roses i vardagsrummet och jag fick en kram. när johnny skule gå hem följde jag honom en bit och vid gångtunneln under järnbruksgatan kysste han mig. han sa att jag var nästan vacker i marskvällens svaga ljus.

en månad och tio dagar varade mitt livs första förhållande. vi höll till i johnnys sunkiga rum eller vid biljardborden på roffes sportcenter. han fick ta mig på brösten utanpå bh:n. han sa att jag var söt. att gudarna visste vad dom gjorde när dom skapade min kropp. han kallade mig sin egendom.

andra dagar fanns jag inte alls. andra dagar gjorde han slut med mig och sa att jag borde tvätta mig oftare. själv stank han milsvitt omkring av billigt rakvatten. sen blev vi ihop igen och pratade om att göra det. för det var viktigt att få det gjort. en gång när vi låg och kramades i hans säng körde han ner hakan i mitt ena bröst så jag hade ont i flera dagar efteråt. jag har fortfarande en liten knöl där. en annan gång tog han fram en köttyxa som han hade gömt under sängen.

sista gången han gjorde slut berättade han att han hade andra flickvänner. en brud i varenda håla i hela västmanland. jag var lite lite stolt över att ha ett alldeles eget svin att hata.

jag var fjorton år.

såsom i en spegel

hittade en instruktion för hur man gör en schysst femtitalslugg, klart man måste testa... blev inte direkt fantastiskt, men den här bilden blev rätt fin, tagen i spegeln som den är.

jag hade inte tänkt publicera några bilder på mig själv i vuxet format, men vafan. här är jag.