Porträtt av konstnären som ung

Jag är en ekorre. Jag sparar på allt. Gamla Pop skolkalender (minns du?), skrivböcker från mellanstadiet, en pepparkaksängel som jag fått av en vän en gång. Men nu har jag bestämt att det är dags att rensa lite. Speciellt som allt detta ligger och skräpar hemma hos mina stackars föräldrar.

Idag hittade jag en hel kasse full med saker jag skrivit och ritat genom åren. Jag kan ju säga att i 11-15årsåldern var jag avsevärt mycket bättre på att teckna än att skriva. Så mina tidiga dikter får ni inte det tveksamma nöjet att läsa. Däremot tänkte jag bjussa på några gamla teckningar. Tydligen gillade jag att porträttera kändisar. Ser ni vilka det är?

Som avslutning får ni också hälsa på den här liraren:

Nåt slags mikroskopbild är det (alltså inte en missbildad flasknosdelfin). Men vad den föreställer jag jag ingen aning om.

Livet är ju lent som ett sidene tyg, ge mig famnen full, mät mig alnen dryg

En underbar afton hade jag igår. Undertecknad var på ett särdeles strålande, pratsamt och dansant humör. Jag tror att hela Bellmans uteservering hade glädje av det faktiskt. Fast först var vi, Lou Blue och jag, på tjejförfest med några -87:or. Det var roligt och spännande och jävligt skönt att vara över 30 och ha håriga armhålor och våga säga "knulla". Sen hojade vi ner på stan för att se han med det fina håret och skägget (som jag beskrev Promoe för mamma i morse. Hon visste direkt vem jag menade och rös lite). Återigen kände jag mig som en tant. En underbar känsla, tro det eller ej. Massa folk var där för att lyssna, men märkligt nog var ingen av dem en svennebanan. Inte i sina egna ögon i alla fall.

Jag hade svidat mig i svart bomullsklänning med vid kjol, rödprickig scarf i håret och mammas röda sandaletter från 80-talet. Jag hann inte ta många steg innan sulan började flappa där bak och en av remmarna lossnade. Men en gummisnodd och lite eltejp senare var jag redo att göra stan osäker. Mot slutet av kvällen var det endast vristremmen som höll kvar skon på högertjabo. Vad gör väl det när man är i sällskap med Lou, Mother, Apan och andra finingar, när kvällen är medelhavsljum och ölen kall? Sen cyklade jag hemåt barfota genom sommarnatten. Hadilidilidilidi-linnan-lej, sorgen och bekymren bekommer mig ej.

Saker man kommer att tänka på när det nästan är morgon igen och man kanske inte är helt nykter

är till exempel att vissa människor kanske inte känner smaken av aspartam. Tycker ni verkligen att Fun light smakar precis som vanlig saft, fast kanske bara inte lika söt? Är det bara i min mun den har en vidrig bismak? Kan den vara genetiskt, känsligheten för aspartam? Ungefär som förmågan att rulla tungan. Så många frågor, så få svar.

Lite lycka på nattkröken

eftersom jag just fått en förfrågan av svensk science fictions nestor John-Henri Holmberg om han kan få recensera min uppsats i tidskriften Nova. Klart han får! (Fast han är (var?) Timbroliberal)

Okej då, liiiite bokporr kan vi väl tillåta oss

Jag snor en lista från Miri (favvobloggen), som också har snott den. Hur som helst:

Senast köpta inbundna bok: Hmm, jag köper inte så ofta inbundna böcker, men jag plockade på mig några som biblioteket i Ulricehamn hade gallrat, bl.a. Syborgs förbannelse av Anna Höglund och Sagan om den lilla gubben av Barbro Lindgren.
Senast köpta pocketbok: Blood child och Wild seed av Octavia Butler, Diamond age av Neal Stephenson, Kostym av Ninni Holmqvist
Favoritgenre: Science fiction ligger mig varmt om hjärtat, speciellt av det postapokalyptiska slaget. I övrigt läser jag mycket svenskt, och så gillar jag 1800-talet, både som "litterär epok" (konstruerad enbart för detta tillfälle) och som romanmiljö.
Ultimata längden på en bok: 300-400 sidor. Tjockare böcker blir för otympliga. Sen finns det ju utsökta små mästerverk på hundrafemtio sidor också, som absolut inte ska vara längre.
Favoritbokhandel: Science fictionbokhandeln och Leanders antikvariat.
Favoritbibliotek: Bäckby bibliotek i Västerås. Och faktiskt stadsbiblioteket i samma stad. Ulricehamn hade ett finfint bibliotek med.
Favoritplats att läsa (i hemmet): Röda fåtöljen eller sängen.
Favoritplats att läsa (utanför hemmet): Där det är tyst och man kan sitta bekvämt.
Fem författare du alltid köper i inbundet format: Sånt larv håller jag inte på med.
Bästa lässnackset: Nåt som inte smular. Fast jag har inget större behov av att snacksa när jag läser, det hör filmtittande till.
Bästa läsdrycken: Kaffe.
Bästa bakgrundsljudet vid läsning: Tystnad. Regnsmatter.
När på dygnet läser du helst? Natten.
Bästa bakfylleläsningen: En tidning med lagom svårsmält innehåll.
Bästa kollektivtrafikläsningen: Lättviktigt (både fysiskt och innehållsmässigt). Gärna nåt man blir glad av, så kan medresenärerna sitta där och undra vad jag ler åt!

Blomsterspråk

En gång fick jag tjugo långskaftade röda rosor. Klart man ler då. Man har inte så mycket val. Även om det var för att fira ettårsdagen av ett förhållande som gav mig magont. Även om köparen tjänade så bra att tjugo långskaftade röda rosor var en fis i rymden i hans budget.

En annan gång fick jag rosor från en kille som förlåt. Det var för att han hade sagt att han tyckte jag borde banta. De rosorna åkte faktiskt rakt i komposten.

En blomsterhandlare jag hörde intervjuas en gång sa att hon brukade fråga män som kom för att köpa blommor "Hur dum har du varit?". Och sedan anpassades mängden blommor efter svaret.

Vad är grejen? Varför accepteras dessa blommande avlatsbrev? Jag fattar inte faktiskt. Att få rosor smakar lite surt tycker jag, oavsett anledning. För att det har en air av storstilad gest, av avledningsmanöver, av att köpa sig fri. Plocka hellre en bukett ängsblomster. Stilpoäng om du vet vad de heter också. Att ge tid och tanke imponerar mer än att ge pengar.

Sen är ju inte rosodling världens schysstaste bransch heller. Jag säger tack, men nej tack! Ni ser att jag inte ler med ögonen va?

Säg hej! Igen.

Det kändes rätt helt enkelt.

Förresten ...

... Bläckhjärta tar sig. Kommer ihåg att jag kände precis samma motstånd mot Sofies värld, men den artade sig rätt bra till slut. Men ett tips till alla barnboksförfattare därute: dra alltid av två år på huvudpersonens ålder, så ökar du trovärdigheten tusenfalt.

Det är skillnad på olika

När jag gick på lågstadiet hörde jag första gången talas om den spännande sjukdomen "annalyxia". Det var en sjukdom man viskade om, pratade om i smyg, spekulerade kring runt bordet i matsalen medan man försökte skala sin potatis så att det bara blev en centimeterstor kub kvar i mitten. Therese L. berättade att det fanns en flicka om var så sjuk att hon inte fick ta ett enda steg, för då skulle hon dö! Vi gjorde stora ögon och beundrade.

Sjukdomen hade en konstigt namn. Kanske var den döpt efter en flicka som hette Anna? Hade den något med lyx att göra? Så var det nog; det hela omgärdades av en fläkt av exklusivitet. Det här var en sjukdom som var få förunnade - de som hade den kontrollen över sin kropp att de helt enkelt kunde låta bli att äta.

Självmord och självskadebeteende var högstadiets romantiska ämne. Så vackert att dö ung, och för egen hand! Missförstådd av världen. Nu skulle dom få se minsann! Så fint att visa ärrade underarmar, i en vink låta förstå allt som rörde sig under ytan. Fast det var bara vackert om man själv var snygg förstås.

Lite senare var det kanske lite fint att dricka lite för mycket. Att sluddra jag skiter i allt och det skiter jag i och ta ett fastare tag om rödtjutsflaskan. Att vara tjusigt destruktiv, ta tjusiga risker, visa sådär lagom av en intressant ångest, som av en händelse, för att man hade tappat lite av kontrollen. Fast såklart bara om man var snygg.

Det finns missbruk och destruktiva beteenden som inte är lika tjusiga. Som att äta för mycket, att fylla hålet i hjärtat med mat istället för alkohol, rakblad eller svält. Det är väl inte ens nåt riktigt missbruk (kan det ha att göra med att man inte blir snygg av det?). Det är väl bara att ta kontroll över sig själv! Det kan väl inte vara så svårt? Kanske tjockisarna skulle kunna lära en del av anorektikerna?

Jag tycker alla borde lyssna på det här: http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=latestbroadcast&Id=3381&BroadcastDate=&IsBlock

Så ont att höra! Så nära. Så tacksam jag är för att jag aldrig mötte den där motgången som knuffade mig över den hårfina gränsen, då när jag var som allra skörast.

Nattmusik

Chris Isaak passar så bra i natten, det där svala avlägsna. Och äntligen har jag fattat hur han får in "don't" i "And I don't wanna fall in love with you". Det är inte där man tror! Vilka insikter man kan få såhär i mörkret och stillheten.

Min fars dotter

är jag utan tvekan. Ibland är det bra, som när man ärver fylliga läppar och långa ögonfransar. Ibland är det dåligt, som när man ärver allergier. Och sömnvanor. För min far är en man som kan sova, det ska ni ha klart för er! När han i sin ungdom jobbade på varv och bodde i barack i Göteborg fick hans kompisar bryta sig in för att stänga av hans väckarklocka sådär klockan två på eftermiddagen när dom inte stod ut längre. Pappsen, han sov vidare han.

Han är överlag extrem i det han gör, far min. Han vet inte vad lagom är. Han har kafferekord på ett fik i Blötberget (23 koppar på en eftermiddag), och när han bara var en liten parvel hade han för vana att springa ut framför bilar för att "testa bromsarna". Tills han hamnade under bryggarbilen, klarade sig oskadd men förmodligen fick smisk så han inte kunde sitta på flera dar.

Sånt har jag aldrig gjort, jag är lugn och skötsam jag. Men jag sover. Till exempel tolv timmar per natt utan att vakna av väckarklockan. Nu har jag just ätit frukost, och klockan är 17.01. God morgon!

Att skriva för barn

är så galet svårt att det borde krävas licens. Särskilt om man skriver för den svåra bokslukaråldern sådär 9-12. Jag försöker just nu ta mig igenom Cornelia Funkes Bläckhjärta, men banne mig, det tar emot! Och det är synd, för både omslaget, titeln och tjockleken får mitt elvaårshjärta att bulta längtansfullt. Men det är något i tilltalet, det där förnumstiga, sättet att använda personernas namn lite för ofta istället för personliga pronomen. Karaktärernas förment mysiga excentricitet, som bara blir obehaglig. Jag menar, vilken pappa hade accepterat att någon sa "Rör du mina böcker så skjuter jag dig!" till hans barn med ett godmodigt skratt?

Och så denna jävla bokporr då. Jag inser att jag som bibliotekarie borde ha våta drömmar om såna här böcker. Men det funkar inte på mig. Jag tycker bara det blir löjligt när den om och om igen måste påtalas, denna kärlek till böckerna. Man riktigt känner hur Cornelia Funke gnuggar sina bibliofilhänder och skrockar förtjust åt sitt didaktiska upplägg. Övertyga barn att älska böcker med en flera hundra sidor tjock bok? Tror inte det va. Här predikar vi för de redan frälsta. Visst, jag tycker om böcker. Men inte alla böcker. Och jag tror inte att böcker förändrar världen. Funke är visserligen tyska, men det är något mycket medelklassamerikanskt över denna romantisering av läsande, finkultur, eviga estetiska värden. Något som för övrigt också störde mig i Audrey Niffeneggers Tidsresenärens hustru.

Men nu har jag lite återfått tron på barnkulturen. Jag håller nämligen på att avnjuta tv-serien Ebba och Didrik. Den är banne mig som ett fönster rakt in i min egen uppväxt. Didrik är på flera sätt otroligt lik min bror, med sin kompromisslösa integritet, sitt komponerande, sin slutenhet och otillgänglighet. Han har till och med samma frisyr som Martin hade i den åldern! Pappan, och hans försök att styra familjen med fast hand har en vag likhet med min egen far. Fast min pappa skulle aldrig ha fått för sig att kränka sina barn på det viset. Mamman, ja, hon är väl som mammor är. Lite sluten, lite identetslös. Hon bär upp allt. Och Ebba, det är väl jag det. Orädd, lillgammal, retfull, egensinnig, naiv. Åh, när hon är på kalas hos den bortskämda flickan! Jag visste inte heller att man skulle vänta tills de hade sagt "Varsågod". Jag har också varit hem till de där flickorna som hade rosa läppstift och tandkräm som smakade godis. Som fick så många julklappar att de kunde bygga kojor av paketen.

Mårten har jag också känt. I min version hette han Jocke och hade en rätt frånvarande pappa och en elak styvmor som hette Lillemor. Han fick det mesta han pekade på men var ganska ensam. Han hade alltid godis eller chips, mitt i veckan. Han lurade i mig en massa saker som jag svalde med hull och hår. Sen tyckte han vi skulle gå ut och leta pengar, för han visste ett jättebra ställe. Där låg mynten i prydliga små högar på en gräsmatta. En annan gång tog vi våra ballongdäckscyklar för att snatta på ICA Trean. Men när det kom till kritan hade dom ju ändå inget gott godis där, så Jocke tyckte vi skulle åka hem istället. Åh, Jocke, vart tog du vägen?

Hur som helst, har du inte sett Ebba och Didrik, gör det nu! Finns bland annat på stadsbiblioteket i Borås. Eller läs böckerna, av Christina Herrström.

Säg hej!

Här är mitt senaste oerhört viktiga projekt.


Nästan outhärdligt sockersött om jag får säga det själv. Jag måste vara världens bästa temafestdeltagare! Nu ska jag fortsätta pyssla med min midsommaroutfit.

Metablogg

Jag hade tänkt att jag skulle skriva ett skojigt inlägg om min anställningsintervju (med rubriken Menschock!). Men så blev jag bara trött på mig själv, min putslustighet, och det inre kravet jag känner på att leverera ömsom roliga, ömsom tänkvärda blogginlägg. Och så kanske inte folk vill läsa om min mens, tänkte jag. Och så vidare. Men nu försöker jag påminna mig om bloggens ursprungliga syfte - att träna mig i att skriva utan att slå ner på vartenda litet ord. Att vara lite spontan och ogenomtänkt och inte vara så jävla ängslig. Så nu får ni läsa om min mens i alla fall.

För efter dryga 20 år kunde man ju anta att jag skulle ha koll på de där cyklerna och vara förberedd och så, men icke. Det var nog det enda i hela världen jag inte hade tänkt på. Då överraskar min kropp med en menschock. Underbart. Jag skulle precis kliva på bussen som skulle ta mig till Linköping och intervjun, och min första tanke var att jag skulle få lov att lämna återbud. Att kallsvettig sitta och vrida sig i livmoderkramper gör nog inget bra intryck. Men jag frågade i alla fall busschauffören om det möjligtvis kunde finnas värktabletter i första hjälpenlådan. Det fanns det inte. Men en snäll tant längst fram stack åt mig ett par monster-Panodil (här snackar vi engrammare) och så var allt frid och fröjd igen.

Frågan är om inte det var det som hjälpte mig genom intervjun. Jag har aldrig varit så avslappnad och lugn under en anställningsintervju. Trots att det var fem chefer som grillade mig i en timme kändes det mest som ett mysigt kafferep. Jag skämtade lite med dem, sa lite smarta saker och såg dem frimodigt i ögonen. Ja jävlar vilken bra intervju. Drugs are good, m'kay... Särskilt i kombination med endast två timmars sömn natten innan. Det ska jag nog göra om.

Igår natt drömde jag om intervjun. Fast då var det mer som en audition med Idoljuryn. Jag tror jag sjöng Mister Kelly av Owe Törnqvist. Hoppas jag gjorde det bra.

Dagens finaste

är att vännen Andreas lagar sin flickvän Karolines byxor. Dä ä kärlek dä!

Jaha, var det inte det jag visste!

Den där känslan jag hade var helt rätt. Idag fick jag brev från ett inkassoföretag! Fattar ni att min mamma skulle få hjärtsnörp om hon visste detta? Jag missade tydligen att betala telefonräkningen i april. Eller, så här var det: Jag fick två fakturor från Tele2 (Eva du hade rätt, dom är ondskans hantalangare på jorden!), betalade den ena och trodde att jag hade gjort rätt för mig. Sedan fick jag en utbetalning på samma belopp. Som jag inte riktigt fattade. Men jag hade liksom inte tid att ta tag i det då. Alltså, jag har hela tiden trott att jag har betalat mina räkningar som en duktig flicka.

Tills idag. Nu undrar jag lite vad som hände med det här att skicka ut påminnelser. Onödigt, tycker Tele2, direkt till inkasso bara! Och så undrar jag var ursäkten blev av, förklaringen för att de skickade ut en extra räkning. Och var är räntan på de pengarna? Själv fick jag betala en extra avgift på 163 kronor.

Och så undrar jag: vilket telefonbolag byter man till?

När glömskan bedrar snålheten

Min tankspriddhet är fanimej rent kriminell. Glömmer mjölken framme över natten. Glömmer lämna tillbaka biblioteksböcker och får saftiga böter. Glömmer betala en faktura på sex kronor till Tradera, och tvingas därför betala 50 spänn i påminnelseavgift. Säljer ett gammalt skrivbord på auktion för 500 kronor och glömmer hämta ut pengarna. Och så vidare.

Det känns extra surt just nu eftersom jag ska leva snålt i sommar, på besparingar och skatteåterbäring. Min väl utarbetade budget tål inte såna missar. Eller det gör den väl, men det känns inte bra. Nåväl, det är ju ändå bara världsliga saker. Det värsta är den där otäcka misstanken om att det finns annat som jag också har glömt. Något stort och viktigt. Eller att jag en gång kommer att bränna ner huset eftersom jag har glömt spisen på.

Vad ska man göra med sin tankspriddhet? Var kommer den ifrån? För inte var jag såhär för, säg, tio år sen? Är det handi ålderdomin som smyger sig på?

Miss Cellofane

Något hände när jag klippte lugg för några månader sedan. Jag fick en ny identitet. Folk kände inte igen mig. Min egen granne frågade mig "Är det du som bor i von Knorrings lägenhet?" "Jo, det är jag som är von Knorring!". Och vi har alltså pratat med varann förut.

I föreningen jag är med i (nämner inga namn) är det flera stycken som inte har någon aning om vem jag är. Fast vi har pratat Före Luggen (F.L. kommer jag hädanefter att benämna det (jfr. E.L. (Efter Luggen))). Jag träffar bekanta på stan som ser rakt igenom mig.

Jag undrar nu: är det här bra eller dåligt? Ska jag se det som en chans att bli någon helt annan? Eller ska jag tolka det som att jag gör en så oerhört slät figur att man inte bryr sig om att överhuvudtaget registrera hur jag egentligen ser ut? Märkligt är det i alla fall.

Åh herreminje!

Det här var väl det sötaste på den här sidan millennieskiftet? (Om vi bortser från slutet där den lilla krabaten blir petad på med en pinne, för det tycker jag inte om. Och så undrar jag om det där tvångsmässiga putsandet är en stressreaktion.)

Och den här då! Och här. Stora öron is the shit!

Ursäkta detta otroligt töntiga inlägg. Jag har nog ägglossning eller nåt. Biologisk klocka och det där ni vet. I det här fallet är jag helhjärtad biologist ... Jaja, tjipp på er!

149 steg

till vallokalen. Då ska man vara bra lat för att ligga på sofflocket. Så nu har jag röstat. Grönt. Och det känns mycket mycket bra.

Det drar ihop sig

På tisdag ska jag på anställningsintervju. Har fått massa pepp och goda råd av fina vännerna, så jag känner mig ganska redo. Dagen efter ska jag skicka in ett uppsatsutkast till min handledare som diskussionsunderlag för vårt möte den 17:e. Nu ska jag snart iväg och jobba mitt sista pass på bibblan, sen kanske det bär iväg ner på stan på kulturnatt. Känns som det är mycket nu. Som vanligt. Tänk om man bara kunde få fokusera på en sak i taget? En nåd att stilla bedja om.

Självutnämnda "experter"

gör mig kräkfärdig. Ta t.ex. Anna Skipper och hennes rare make. Dessa galningar ges utrymme i media för att sprida läror som ganska uppenbart är besläktade med rasbiologi. Olof Skipper har t.ex. i Svt's Debatt på fullt allvar hävdat att tjocka människor är "tröga". Fast dom är alltså inte dumma i huvet. Men vad betyder då trög, lilla solarieknapriga Skippermänniska? Jag har för mig att deras tänk grundar sig på den ayurvediska läran, där människor delas in i tre typer: Vata, Pitta och Kapha. Det fina med detta är att det inte bara handlar om olika kroppstyper. Medan den spensliga Vata är alert och energisk, är Kapha disponerad för övervikt och är allmänt flegmatisk och trög. Jag säger bara: vilket skitsnack! Att sånt här tillåts ta plats i det offentliga rummet övergår mitt förstånd. Rasbiologi, frenologi och alla andra knasiga läror där en människas yttre antas säga något om det inre är inte alls pk. Hur kan då detta vara det?

Sen har vi då Anna Wahlgren. Som vet allt om barn eftersom hon har några själv. Jag antar att ni har sett videon där hon försöker lugna ett hysteriskt gråtade spädbarn genom att brutalt trycka ner dess huvud i madrassen? Den var publicerad på hennes privata blogg. Men i Hyresgästföreningens tidning Hem & hyra får hon också utrymme. Det är en hyresgäst som oroar sig för att grannen barn far illa och undrar om hen bör anmäla detta till socialen. Anna Wahlgren svarar då med stor pondus:

"Det värsta är att en anmälan sällan för något gott med sig. Jag skulle i stället råda dig att försöka komma i direktkontakt med barnet. Be att få gå en promenad med henne, eller att få läsa en saga. Då kan du göra en liten flicka glad, få henne att vara lycklig en stund. Sådana gyllene stunder räddar både liv och förstånd på barn som har det svårt. Jag är själv ett levande exempel på detta."

Hmmm. Jag är inte så säker på det där med förståndet, Anna.

Leka tjuv och polis

Ni har väl hört historien om KB-mannen? Han som stal värdefulla böcker på sin arbetsplats Kungliga Biblioteket och sålde dem på svarta marknaden. Levde lyxliv i en lägenhet på Strandvägen, tills han blev uppäckt och sprängde sig och lägenheten i luften. En story värdig en Hollywoodfilm.

Nu verkar det som om vi har en KB-mannenwannabe på Bibliotek- och läranderesurser i Borås. Fast jag måste säga att det är ingen övertygande copycat precis. Att slita bort de larmade streckkoderna på ett gäng paperbacks från Studentlitteratur i Lund, för att sedan plötsligt fega ur och lämna dem liggande på en bokvagn imponerar inte riktigt på samma sätt. Antagligen knappt värt ett blogginlägg.

(Det är alltså jag som är polisen i den här storyn. Jag beslagtog stöldgodset. Eller ja, det som skulle ha blivit stöldgods.)

Vem älskar Yngve Frej? Eller mej?

Igår kväll när jag kom hem efter en och en halv vecka på vift, mötte mig denna syn nedanför balkongen:

Vem är min hemlige beundrare? Eller var det till grannen? I morse var kärlekshälsningen borta.

Samlade hågkomster

När jag var hos mor och far förra veckan hjälpte jag till med lite rensing i förrådet, vilket inte var mer än rätt med tanke på att jag har deponerat en hel del grejer där genom åren. Och åh! Vad jag fann skatter!

En vanlig fråga när jag var liten var "Vad samlar du på?". Alla samlade på nåt. Jag samlade på bland annat frimärken, klistermärken, servetter, pennstumpar (!), sudd, bokmärken (det gjorde alla tjejer), manicklar, nyckelringar, fina tvålar samt hotelltvål och -shampo som jag fick av olika släktingar och folks pappor och så (arbetarklassunge som jag var tyckte jag det var nåt fantastiskt med dessa små tillbehör som man fick, helt gratis! Det var som en fläkt av förfining och elegans. Jag hade också i min ägo en ömt vårdad fantaburk i miniformat som jag hade fått av en kompis som hade flugit i ett riktigt flygplan! Själv flög jag första gången när jag var nitton).

Man kunde samla på nästan vad som helst. Kapsyler, porrtidningar, pennvässare. Ett tag samlade man på Garbage Pail Kidsbilder. Eller ja, alla utom jag då. Jag var på vissa områden en vidrig unge som ansåg sig besitta en särdeles hög moral. Bland annat lovade jag vid sju års ålder att aldrig svära, och bland mina gamla teckningar finns snirkligt präntade sidor med Fader Vår. Hur som helst, jag ansåg mig stå över Garbage Kids. Vilket märkligt nog inte hindrade mig från att något år senare starta den legendariska lilla tidskriften QK tillsammans med min bästis Jessica. Hur titeln ska uttalas får ni faktiskt klura ut själva!

I klassen hade vi en gemensam samling av, håll i er nu.... suddflagor! På rasterna satt vi och suddade febrilt för att öka på vår förmögenhet. Ryktet gick nämligen att man kunde tillverka studsbollar av suddflagor och lim. Vår besvikelse var monumental när vi äntligen fått ihop till en enorm studsboll och den bara föll sönder i våra händer.

Nu finns i alla fall delar av min privata samling förevigad för er att njuta av, kära vänner! Fast en del av sudden och bokmärkena var tyvärr förstörda av gammalt hotellshampo ...


Bokmärken hade jag prydligt insatta i sju album, med innehållsförteckning frampå. Ett album innehöll t.ex. "Änglar, fina damer, Jesus, upphöjda djur och halvstora". Be mig inte förklara logiken. Högst status hade såklart bokmärkena med hundar. Jesusmärkena var nog tråkigast.


Manicklar kallades dessa små plasttingestar i Västerås. Jag tror att dom hade andra namn på andra platser. Hur som helst - snacka om affärsidé!

Här vet jag inte riktigt vart min samling har tagit vägen. Men dessa nyckelringar? berlocker? skulle i alla fall bäras i stor mängd runt halsen i en gul plastkedja. Titta på valfritt skolfoto av en lågstadieklass anno 1986, så förstår ni.

Slutligen - mina sudd. Fast jag saknar mitt bästa, det i form av ett grönt läppstift som luktade päron.

Nu fick jag dåligt samvete...

Det var ju inte menat som ett hatinlägg mot mammor. Jag älskar ju mammor. Jag skulle bara önska att modersrollen inte var så tyngd av förväntningar, både inifrån och utifrån. Det var bara det.