Den borgerliga kjolen

eller
Mannen från Uruguay

Det var kulturdag i förorten där jag hade tillbringat mina tidiga tonår. Nu var jag kanske 25 och höll på att hitta min flumvänsterkulturella stil. Jag hade en knälång stormönstrad kjol som visserligen var ny, men hade en härlig köpt-på-Myrorna-feeling. Tyckte jag då.

Det var jag och Jonas och hans ogifta fru från Chile. Och varenda invandrad latinamerikan i hela Västerås. Inget ont i det, bara en aning överraskande. Men jag repade mod och körde mina dikter (som kändes olidligt svennigt opolitiska, vilket mina fördomar sa mig inte skulle "gå hem", som man säger i branschen) i rasande tempo och med darrig stämma. Tänkte att jag nog inte gjorde något vidare intryck men att det nog var lika bra det.

Men så får han syn på mig tvärs över lokalen. Banar sig väg och slår sig entusiastiskt ner vid mitt bord. "Först när jag såg dig tänkte jag 'Hon är så borgerlig!', men sen började du läsa och då tänkte jag bara 'Wow!'" Han bjöd hem mig på middag till sin familj. Han gav mig sitt nummer och fick mig att lova ringa. Han erbjöd sig att ordna en resa till Uruguay så jag skulle få träffa hans bror kulturministern (hm...). Han visste inte till sig, och kunde inte för sitt liv förstå att ingen hade "upptäckt" mig. Han var helt enkelt mitt mest hängivna fan någonsin. Sen kom hans fru och bad lite om ursäkt och fick efter viss övertalning med honom hem.

Nej, jag ringde aldrig. Och jag har fortfarande inte varit i Uruguay. Men det värmde mitt borgerliga hjärta.

DIY

Bildtexten: Tidigare hade en del av ålderdomshemmen eget jordbruk. Modern anstaltsvård har avvisat tanken att åldringarna ska arbeta, utan bör få vara i ro och vila. Några av dem försöker fortsätta med det de arbetat med tidigare i livet: en skomakare lagar skor, en norrbottning binder nät vid sängen, en nittiåring drar mjölkkärran. Kvinnorna har det lättare att finna någon sysselsättning. -På ålderdomshemmet med särskild snickeriavdelning idkas slöjd.

Bilden:

Å andra sidan...

Och nu går jag och köper godis!

Så det så.

Mitt liv är inget jävla pussel!

Så himlans trött nu. Släpar kilovis med papper hit och dit, fläker ut mitt liv för alla kassor och myndigheter i världen. Försöker flytta in i en lägenhet där ingen har torkat köksskåpen sedan 1900-talet utan istället samlat på sig miljoner flottiga kryddburkar. Flyttar mina grejer mellan de få fria ytorna i väntan på att orka torka någon annans skit. Igår tittade jag för första gången ovanpå badrumsskåpet. Det var nog första gången någon gjorde det. Och just ja, jag praktiserar ju också. Och söker en massa spännande jobb. Och skriver ett paper om upphovsrätten. Och undrar.

Över meningen med att Försäkringskassan ger mig 223 kronor om dagen som jag sedan betalar skatt på så att min inkomst blir så förfärande liten att jag måste söka (skattefinansierat) socialbidrag. I väntan då på att min a-kassa ska kunna fatta ett beslut om jag kanske ska få lite mera pengar. Fast först måste jag vänta in alla arbetsgivarintyg. Det går inte undan. Och just ja. Jag kan inte söka socialbidrag (eller vad det heter nu för tiden) förrän Skatteverket har behandlat min flyttanmälan.

Och just ja, man ska inte skriva så här privata grejer på internet. Å andra sidan ska man heller inte behöva bli bidragsberoende på grund av att man har blivit psykiskt nedbruten av högskolan från helvetet (=BHS). Fattas nu bara en riktigt fet CSN-räkning. Ah, ljuva utanförskap!

Titta en fågel!

En gång bodde jag på ett hotell i Mariehamn. Vi kallade det Massmördarmotellet. Det hade en osund sjuttiotalsinredning med heltäckningsmatta och falsk träpanel och gav på det hela taget intrycket av att vara hemsökt av kringliftande psykopater med ett eller annat liv på sitt obefintliga samvete. Tilltalande på sitt vis.

Men mitt i den brunmurriga foajen, mot en fond av mahognymönstrat gudvetvad, hade någon, i ett krampaktigt försök till hemtrevnad, hängt upp en sorglig boll av påskliljor i polyester. Och det var denna lilla detalj som gjorde Massmördarhotellet så oändligt deprimerande. Låt oss kalla fenomenet "titta en fågel".

Tanken bakom är väl ungefär "Jag sätter upp den här trevliga påskliljebollen så kommer ingen att se fuskmahognyn bakom." Andra varianter är "Vi sätter upp den här snäckmönstrade bården så kommer ingen att ana att de är på långvården" eller "Jag gör ett vackert arrangemang av eterneller så kommer det faktum att vi befinner oss i en före detta tvättstuga att gå alla förbi". Jag brukar skrocka lite föraktfullt och tycka att man borde go with the flow och acceptera vad man har att jobba med. Sjuttiotalsinredning , institution eller våtrumstapet.

Men ser man på. När fan blir gammal och så vidare. Vad jag hade att jobba med i min möblerade andrahandsetta var två enorma, puffiga svarta skinnfåtöljer och ett datorbord i svart och stålrör. Vad jag gjorde var att slänga på en trevlig sextiotalspläd, en glad vaxduk, ett par femtiotalsmönstrade kuddar. Titta en fågel!