Idrottsminnen

Lågstadiet. Vi har gymnastiklektion med snälla fröken Anki. Jag jagar bollen som de andra, får aldrig tag på den men det gör inget. Men så plöstligt sker det oerhörda. Bollen är på väg rakt mot mig. Nu gäller det, nu är det min tur, äntligen! Jag höjer händerna och fångar bollen i en perfekt lyra. Och för en bråkdels sekund är lyckan total och jag börjar se mig om efter någon att passa vidare till. Innan sorlet brakar loss, de indignerade suckarna, de besvikna ropen. Vi spelar fotboll.

Lågstadiet igen. Jag gör mål. Jag gör mål! Självmål. Och det brakar loss igen.

Mellanstadiet. Vi har redskapsgymnastik. Och för första gången ber läraren mig att visa för klassen! "Flå katt" i romerska ringarna ska jag visa och stoltheten vet inga gränser. All kvällsträning i orangea lekparken ska få sin belöning. Jag gör det bra, jag vet att jag gör det bra. Men vid nedslaget klatschar mina fötter aningen för hårt i gympamattan och magistern rynkar på näsan. Ber Niklas göra om. Göra rätt.

Mellanstadiet igen. Det drar ihop sig till Mjölkkannan. Alla ska vara med, eftersom friidrott är roligt. Alla mellanstadieelever i hela stan kommer att vara där på Arosvallen, vi ska mätas och tidtagas och bedömas och resultaten ska sättas upp på stora anslagstavlor så att alla kan se. Tre grenar ska man välja. Kast med liten boll är säkert. Kulstötning likaså. Men sedan måste jag ta något jag är riktigt dålig på. Här gäller det att välja strategiskt, minimera förnedringen så långt det går. Kanske kanske att jag kan vara sjuk just den dagen?

Mellanstadiet igen. Jag blir vald sist. Och sist igen. Och igen.

Högstadiet. Vår ordinarie idrottslärare är föräldraledig, och vi avverkar vikarier på löpande band. En gammal hockeyspelare där, en ung fotbollstjej som inte tycker mensvärk är nåt att gnälla om där. Jag minns det som en enda lång räcka av lagsporter där jag gjorde mitt bästa för att hålla mig undan så jag inte skulle sabba för laget. Jag blir vald sist. Och sist igen. Och igen.

Gymnasiet. Vår idrottslärare går i pension och så in i vikariesvängen igen. Ytterligare en ung outbildad fotbollstjej uttalar sig fördömande om överviktiga. Sen blir det lagsporter så det står härliga till.

Är det nåt som har förstört mig för livet så är det fanimej skolans "idrottsundervisning". Någon undervisning har det naturligtvis aldrig varit tal om. Utan en uppvisning av vad man redan kan, ett godkännande av etablerade hackordningar och ett uppmuntrande av vi-och-domtänk. Det som skulle bli rörelseglädje blev en alienation från den egna kroppen, det som skulle bli en träning i laganda och samarbete blev sanktionerad mobbning (redan i tioårsåldern fick vi välja lag själva, under förevändning att det var demokratiskt).

Min kropp blev liksom aldrig godkänd i allt det där. Först var jag lång och gänglig och klumpig. Närsynt och inte alldeles snabb i reaktionerna. Jag kom i puberteten tidigt och var allmänt obekväm och rädd att någon skulle se eller känna hur min kropp hade utvecklats. Bästa sättet att undvika det var bylsiga kläder och orörlighet. Och sedan var det liksom klappat och klart. Jag var dålig på idrott, punkt. En självuppfyllande profetia så klart. Ganska långt senare blev jag också lätt överviktig (det var först på gymnasiet, precis lagom för att jag skulle bli dödligt sårad av vikarietjejens dumma kommentarer) och det var ju det yttersta beviset på att jag var lat och hade en trist attityd.

Och i allt detta, medan man försöker vänja sig vid en kropp som förändras och förändras igen precis som man trodde man hade vant sig, ska man visas upp, mätas och bedömas inför sina kompisar och plågoandar, inför den söta killen man är kär i, inför en bistert pannrynkande lärarkår som har bestämt att det är roligt med friidrott.

Jag är så glad att jag är vuxen nu.

Att skriva för barn

är så galet svårt att det borde krävas licens. Särskilt om man skriver för den svåra bokslukaråldern sådär 9-12. Jag försöker just nu ta mig igenom Cornelia Funkes Bläckhjärta, men banne mig, det tar emot! Och det är synd, för både omslaget, titeln och tjockleken får mitt elvaårshjärta att bulta längtansfullt. Men det är något i tilltalet, det där förnumstiga, sättet att använda personernas namn lite för ofta istället för personliga pronomen. Karaktärernas förment mysiga excentricitet, som bara blir obehaglig. Jag menar, vilken pappa hade accepterat att någon sa "Rör du mina böcker så skjuter jag dig!" till hans barn med ett godmodigt skratt?

Och så denna jävla bokporr då. Jag inser att jag som bibliotekarie borde ha våta drömmar om såna här böcker. Men det funkar inte på mig. Jag tycker bara det blir löjligt när den om och om igen måste påtalas, denna kärlek till böckerna. Man riktigt känner hur Cornelia Funke gnuggar sina bibliofilhänder och skrockar förtjust åt sitt didaktiska upplägg. Övertyga barn att älska böcker med en flera hundra sidor tjock bok? Tror inte det va. Här predikar vi för de redan frälsta. Visst, jag tycker om böcker. Men inte alla böcker. Och jag tror inte att böcker förändrar världen. Funke är visserligen tyska, men det är något mycket medelklassamerikanskt över denna romantisering av läsande, finkultur, eviga estetiska värden. Något som för övrigt också störde mig i Audrey Niffeneggers Tidsresenärens hustru.

Men nu har jag lite återfått tron på barnkulturen. Jag håller nämligen på att avnjuta tv-serien Ebba och Didrik. Den är banne mig som ett fönster rakt in i min egen uppväxt. Didrik är på flera sätt otroligt lik min bror, med sin kompromisslösa integritet, sitt komponerande, sin slutenhet och otillgänglighet. Han har till och med samma frisyr som Martin hade i den åldern! Pappan, och hans försök att styra familjen med fast hand har en vag likhet med min egen far. Fast min pappa skulle aldrig ha fått för sig att kränka sina barn på det viset. Mamman, ja, hon är väl som mammor är. Lite sluten, lite identetslös. Hon bär upp allt. Och Ebba, det är väl jag det. Orädd, lillgammal, retfull, egensinnig, naiv. Åh, när hon är på kalas hos den bortskämda flickan! Jag visste inte heller att man skulle vänta tills de hade sagt "Varsågod". Jag har också varit hem till de där flickorna som hade rosa läppstift och tandkräm som smakade godis. Som fick så många julklappar att de kunde bygga kojor av paketen.

Mårten har jag också känt. I min version hette han Jocke och hade en rätt frånvarande pappa och en elak styvmor som hette Lillemor. Han fick det mesta han pekade på men var ganska ensam. Han hade alltid godis eller chips, mitt i veckan. Han lurade i mig en massa saker som jag svalde med hull och hår. Sen tyckte han vi skulle gå ut och leta pengar, för han visste ett jättebra ställe. Där låg mynten i prydliga små högar på en gräsmatta. En annan gång tog vi våra ballongdäckscyklar för att snatta på ICA Trean. Men när det kom till kritan hade dom ju ändå inget gott godis där, så Jocke tyckte vi skulle åka hem istället. Åh, Jocke, vart tog du vägen?

Hur som helst, har du inte sett Ebba och Didrik, gör det nu! Finns bland annat på stadsbiblioteket i Borås. Eller läs böckerna, av Christina Herrström.

Mentala madeleinekakor

biter jag i ibland. När jag reser kommer de till mig utan ansträngning, och jag kan sitta och tugga i mig det förflutna som ett osynligt saftkalas. Som:

Jag går på lågstadiet och söta, populära Josefin i min klass vill absolut att alla ska kalla henne Joseful. Och alla försökrar henne om att hon inte är ful, absolut inte, hon som är så liten och fin med långt ljust hår. Alla utom jag då. Jag kallar henne Joseful.

En gång ska Josefin sova över hos mig, åh sälla dag! Mamma och jag städar noggrant eftersom Josefin är allergisk mot allt möjligt, och min fina mjuka kaninskinnsbit som jag brukar ha på kudden när jag ska sova får åka allra längst in i garderoben. Mamma är så noga och gör så fint innan Josefin ska komma, och plötsligt slår mig tanken att mamma och pappa kanske kommer att tycka mycket mer om Josefin än om mig. När Josefin väl kommer vaktar jag svartsjukt så att hon inte ska försöka ställa sig in hos mina föräldrar. När hennes pappa hämtar henne på förmiddagen dagen efter kan jag andas ut, nöjd över att inte ha blivit bortbytt mot en långhårig fjäskunge.

En illasinnad hicka

Guinnes rekordbok lästes flitigt när jag var barn. Speciellt sidorna som behandlade människokroppens dimensioner och fasoner. Världens fetaste man, världens längsta man (jo dom var män alihop), och mannen som hade rekord i långvarig hicka. Det hela började enligt uppgift när han slaktade en gris, och höll sedan i sig i sju år. Sen dog han.

För andra barn var detta kanske mest en fascinerande anekdot, med pikanta detaljer som den döda (?) grisen, det tragiska slutet och det magiska sjutalet. För mig var det blodigt allvar. Lite som vissa människor kanske kan se en svindlande vision av sin egen möjliga framtid bland a-lagarna på parkbänken, såg jag mitt liv ta den eviga hickans plågsamma väg. Hicka till döds.

Jag har en viss medfödd disposition för hicka. Hela mitt liv har jag haft åtekommande hickdagar, när hickan har kommit och gått tre-fyra-fem gånger. Jag lärde mig tidigt att besvärja den, att stenhårt kontrollera andning och koncentration och häva krampen i diafragman. Jag lärde mig undvika kolsyra och alltför stora tuggor potatis. Men fortfarande finns hotet där någonstans. En tråd i väven som är mitt livs alla möjligheter leder till konstanta hyperneuroakustiska diafragmakontravibrationer. Ett livsöde så gott som något.

Långa människors lov

Jag älskar långa människor. Alla min vänner är långa. Jag omger mig med långa ståtliga kvinnor; Åsa, Sarah, Linda Lou, Kerstin och Eva. Inte en endaste har jag bland mina nära vänner som är under en och sjuttio (rätta mig om jag har fel).

Själv var jag länge längst av alla. På korten från skolavslutningen i trean sticker jag upp bakom de andra barnen, huvudet längre. Jag växte som ogräs. Hade långa pinniga ben och taskig koordination. Men sen kom puberteten och jag stannade på mina modiga en och sextiosex. Och dom andra växte om.

Ibland tror jag fortfarande att jag är lång. Då vill jag krypa ihop och göra mig liten, inte ta upp så mycket plats. Kanske är det här mina långa vänner kommer in i bilden. Med dem känner jag mig normal, jämnstor, fast dom egenligen är längre än jag. Jag väljer såklart inte mina vänner utifrån längden. Men att känna sig kroppsligt bekväm med någon ökar chansen att hitta även en själslig gemenskap.

Min fäbless för långa människor kanske också kan hänga ihop med att min mor är ett välväxt fruntimmer på en och sjuttiofyra. Min fina mamma är såklart sinnebilden för en god människa. Alltså är lång lika med bra.

Nu jobbar jag på att socialisera mig med dom korta människorna. Att känna mig bekväm. Att flytta fokus från kroppen. Det är inte lätt men det ska gå.

sveriges första bög

när jag var i de tidiga tonåren trodde min pappa att jag var kär i jonas gardell. jag köpte alla hans böcker. läste dom halvt i smyg och tackade min lyckliga stjärna för mammas ointresse för litteratur. för det var en hel del sex vill jag minnas. bögsex.

jag var såklart inte alls kär i jonas gardell. men hans käreksskildringar tog mig med storm, och det var nog första gången. jag har aldrig kunnat leva mig in i dom där kille-tjej-romansgrejerna. tjejerna var alltid så vackra och blonda och självsäkert nyckfulla. själva föremålet för åtrån.

jag var mer av en iakttagare. dessutom övertygad om att jag var obotligt ful. det var jag inte såklart, men att veta det nu hjälpte ju inte då. men i jonas gardells böcker kunde jag leva med den älskande ynglingen, känna med i hans åtrå, vara iakttagare av den manliga skönheten. jag var övertygad om den gamla grekiska sanningen att det inte finns något vackrare än kärleken mellan två män. ett tag gick det så långt att jag misstänkte att jag kanske var transsexuell och homosexuell. jag ville vara en kille som gillade killar helt enkelt.

ja, det var en märklig tid i mitt liv. jag är glad att jonas fanns med mig då. jag är glad att han var precis så melodramatisk som mitt tonårshjärta behövde. han var nästan sveriges första bög. och för mig en glimt av en annan värld, en annan sorts kärlek.

passa på att se hans de halvt dolda medan den fortfarande ligger ute på svt play. dramatiskt och symbolmättat som vanligt. men jag förlåter honom allt.

johnny boy

jag vaknade i morse och tänkte på johnny. johnny var min första pojkvän någonsin, ja faktiskt den första person (förutom ett blandat urval fula gubbar) som överhuvudtaget hade visat den sortens intresse för mig.

johnny bodde i hyreshusen på andra sidan bäckby centrum med sin köksfläktsrökande morsa. johnnys pappa var död och i hans ställe fanns en vag karaktär vid namn kjell.

johnny gick i obs-klass. ofta skolkade han och hängde på våra lektioner i stället. han tydde sig till vår so-lärare ulla berg, som förtjust slöt honom till sin fylliga barm. han behöver lite kärlek, förklarade hon för besökande föräldrar.

johnny var småtjock, hade tättsittande ögon och potatisnäsa. han såg snäll ut. han retades med mig sådär som andra pojkar retades med andra flickor. detdär som vuxenvärlden förklarade med att dom var kära. det hade jag inte upplevt förut. den allvarliga, tillbakadragna flicka som var jag blev överväldigad och blossande.

på min födelsedag kom johnny och hans kompis eddie hem till mig och åt smörgåstårta. vi lyssnade på guns 'n roses i vardagsrummet och jag fick en kram. när johnny skule gå hem följde jag honom en bit och vid gångtunneln under järnbruksgatan kysste han mig. han sa att jag var nästan vacker i marskvällens svaga ljus.

en månad och tio dagar varade mitt livs första förhållande. vi höll till i johnnys sunkiga rum eller vid biljardborden på roffes sportcenter. han fick ta mig på brösten utanpå bh:n. han sa att jag var söt. att gudarna visste vad dom gjorde när dom skapade min kropp. han kallade mig sin egendom.

andra dagar fanns jag inte alls. andra dagar gjorde han slut med mig och sa att jag borde tvätta mig oftare. själv stank han milsvitt omkring av billigt rakvatten. sen blev vi ihop igen och pratade om att göra det. för det var viktigt att få det gjort. en gång när vi låg och kramades i hans säng körde han ner hakan i mitt ena bröst så jag hade ont i flera dagar efteråt. jag har fortfarande en liten knöl där. en annan gång tog han fram en köttyxa som han hade gömt under sängen.

sista gången han gjorde slut berättade han att han hade andra flickvänner. en brud i varenda håla i hela västmanland. jag var lite lite stolt över att ha ett alldeles eget svin att hata.

jag var fjorton år.

om snippor och framstjärtar

har just slukat senaste ottar. temat denna gång var barn och sexualitet. ett ämne många inte vill ta i med tång.

ta en titt på den glada prinsessan till höger. hon vet inte riktigt hur barn blir till. marie på lekis har sagt att en mamma och en pappa ska vara nakna och ligga på varann med ett barn emellan. så blir det flera barn. men var får man då det första barnet ifrån? och ibland när hon är hård i magen tror hon att det kanske är en bäbis som är på väg ut. för hon har brottats naken med sin bästis jocke. om den tredje hemliga öppningen mellan benen vet hon ingenting.

vi sa gudskelov inte framstjärt i min familj. utan kisseblomma. vilket visserligen är väldigt sött. men också talar om klart och tydligt att detta organ kissar man med. inget annat. nu heter det då snippa har jag förstått. jag tycker det är ett rätt illa valt ord faktiskt. det är härlett ur snopp på samma sätt som johanna är härlett ur johan, eller lärarinna ur lärare. gud tog adams revben och skapade kvinnan. lite mer fantasi hade man väl kunnat förvänta sig. nåt eget hade vi väl kunnat få?

förhoppningsvis blir det i alla fall enklare när det finns ett vedertaget ord. men jag tror tyvärr att det fortfarande finns en massa barn som går med en massa konstiga frågor som dom inte vågar ställa till nån. och att vuxna tror att barn är (eller bör vara) oskuldsfulla och så långt det går hållas ovetande om alla dom där "vuxensakerna".

nu känner jag lite att jag har tappat den fina tanke jag hade från början. jag återkommer.