Schlaraffenland!

Är ju mycket roligare än Utopia. "Borås är ju inget Schlaraffenland direkt" - ja jäddrar! Ska komma ihåg det till nästa gång.

Vad är det för fel på Borås?

Inget alls, faktiskt. Inget Utopia så klart, men helt okej.

Borås har ett oförtjänt dåligt rykte. Man vill inte bo här. Inte om man är en person med ambitioner. Då bor man i Göteborg, och pendlar hit under mycken tandagnisslan. Det är viktigt att markera avstånd till hålan Borås. Så till den grad att man inte kan stanna kvar en sekund längre än nödvändigt, inte ens om man har blivit inbjuden till någons hem. Man vill inte vara här. Man vill nog inte ens förknippas med någon som bor här. Och om man mot alla odds skulle välja att bosätta sig här förväntas man ändå ta avstånd från staden och aldrig någonsin se sig som en boråsare. Lite så här (ungefär 22 sekunder in i klippet).

Jag tänker inte spela med längre. Det är ett fjantigt medelklassigt påfund att man måste bo i en storstad för att vara någon. Min boråsblues har till viss del berott på andra människors ovilja att överhuvudtaget befatta sig med den här staden. Men nu tänker jag komma ut. Jag trivs i Borås.

Lyssna på det här, om synen på storstad kontra småstad eller landsbygd.

Då går jag på toa!

Minns ni pösmunken? Well, idag nådde pöset nya, oanade höjder. Smaka bara på meningen "Jag ska gå med i Sverigedemokraterna i protest, för jag är så jävla trött på dessa invandrare." Vänta nu. Förklara för mig en gång till hur detta skiljer sig från en helt vanlig sverigedemokrats bevekelsegrunder. Och hur skiljer man på en som är med i Sverigedemokraterna "i protest" och, säg ... vilken sverigedemokrat som helst?

Här skulle man ha kunnat gå in i en diskussion. Jag valde att inte göra det. Jag sa i stället högt och ljudligt "Men då går jag på toa!" och så gjorde jag det. Jag är mycket nöjd med mig själv och denna raffinerade kombination av demonstrativ LTS och guilt by association (Sverigedemokraterna är bajs - ni hänger med va?). Sällan har nåt så enkelt känts så gôtt!

Det är inte utan att jag sitter här och pöser lite för mig själv.

Höstdis över Borås

Och luktärterna vägrar ge upp.

Idrottsminnen

Lågstadiet. Vi har gymnastiklektion med snälla fröken Anki. Jag jagar bollen som de andra, får aldrig tag på den men det gör inget. Men så plöstligt sker det oerhörda. Bollen är på väg rakt mot mig. Nu gäller det, nu är det min tur, äntligen! Jag höjer händerna och fångar bollen i en perfekt lyra. Och för en bråkdels sekund är lyckan total och jag börjar se mig om efter någon att passa vidare till. Innan sorlet brakar loss, de indignerade suckarna, de besvikna ropen. Vi spelar fotboll.

Lågstadiet igen. Jag gör mål. Jag gör mål! Självmål. Och det brakar loss igen.

Mellanstadiet. Vi har redskapsgymnastik. Och för första gången ber läraren mig att visa för klassen! "Flå katt" i romerska ringarna ska jag visa och stoltheten vet inga gränser. All kvällsträning i orangea lekparken ska få sin belöning. Jag gör det bra, jag vet att jag gör det bra. Men vid nedslaget klatschar mina fötter aningen för hårt i gympamattan och magistern rynkar på näsan. Ber Niklas göra om. Göra rätt.

Mellanstadiet igen. Det drar ihop sig till Mjölkkannan. Alla ska vara med, eftersom friidrott är roligt. Alla mellanstadieelever i hela stan kommer att vara där på Arosvallen, vi ska mätas och tidtagas och bedömas och resultaten ska sättas upp på stora anslagstavlor så att alla kan se. Tre grenar ska man välja. Kast med liten boll är säkert. Kulstötning likaså. Men sedan måste jag ta något jag är riktigt dålig på. Här gäller det att välja strategiskt, minimera förnedringen så långt det går. Kanske kanske att jag kan vara sjuk just den dagen?

Mellanstadiet igen. Jag blir vald sist. Och sist igen. Och igen.

Högstadiet. Vår ordinarie idrottslärare är föräldraledig, och vi avverkar vikarier på löpande band. En gammal hockeyspelare där, en ung fotbollstjej som inte tycker mensvärk är nåt att gnälla om där. Jag minns det som en enda lång räcka av lagsporter där jag gjorde mitt bästa för att hålla mig undan så jag inte skulle sabba för laget. Jag blir vald sist. Och sist igen. Och igen.

Gymnasiet. Vår idrottslärare går i pension och så in i vikariesvängen igen. Ytterligare en ung outbildad fotbollstjej uttalar sig fördömande om överviktiga. Sen blir det lagsporter så det står härliga till.

Är det nåt som har förstört mig för livet så är det fanimej skolans "idrottsundervisning". Någon undervisning har det naturligtvis aldrig varit tal om. Utan en uppvisning av vad man redan kan, ett godkännande av etablerade hackordningar och ett uppmuntrande av vi-och-domtänk. Det som skulle bli rörelseglädje blev en alienation från den egna kroppen, det som skulle bli en träning i laganda och samarbete blev sanktionerad mobbning (redan i tioårsåldern fick vi välja lag själva, under förevändning att det var demokratiskt).

Min kropp blev liksom aldrig godkänd i allt det där. Först var jag lång och gänglig och klumpig. Närsynt och inte alldeles snabb i reaktionerna. Jag kom i puberteten tidigt och var allmänt obekväm och rädd att någon skulle se eller känna hur min kropp hade utvecklats. Bästa sättet att undvika det var bylsiga kläder och orörlighet. Och sedan var det liksom klappat och klart. Jag var dålig på idrott, punkt. En självuppfyllande profetia så klart. Ganska långt senare blev jag också lätt överviktig (det var först på gymnasiet, precis lagom för att jag skulle bli dödligt sårad av vikarietjejens dumma kommentarer) och det var ju det yttersta beviset på att jag var lat och hade en trist attityd.

Och i allt detta, medan man försöker vänja sig vid en kropp som förändras och förändras igen precis som man trodde man hade vant sig, ska man visas upp, mätas och bedömas inför sina kompisar och plågoandar, inför den söta killen man är kär i, inför en bistert pannrynkande lärarkår som har bestämt att det är roligt med friidrott.

Jag är så glad att jag är vuxen nu.

Bibblotanten ser dig!

Jag har ju lagt till en sån därn liten besöksräknargadgetgrej här på bloggen, och där kan jag se vilka som varit här och hur de tagit sig hit. Det var ett tag sen jag fixade, men den har fortfarande inte upphört att fascinerna. Till exempel kan man undra varför min blogg är så flitigt läst i Växjö. Och om personerna som googlat "brännvinsskåp", "jeansrumpor" samt "julporr" blev glada eller besvikna när de hittade till min blogg.

Sova över

Idag väntar jag besök. Det är Sarah och hennes stora tjej, min guddotter, som kommer och övernattar hos mig, och det ska bli så roligt! Kan meddela att även frukostporslinet är planerat...

Förra helgen fick jag förresten min sista 30-årspresent av dessa glada flickor!

Först underhållning, Mig äger ingen på Västerås stadsteater. Jag tror inte någon av brudarna hade valt den självmant, men de verkade nöjda. Sen mat på gamla hederliga Ruffino. Sen Blue moon bar, herregud vad det var länge sen! En helkväll med andra ord, och roligt hade vi! Så roligt att jag plåtade mig själv inne på toa. Tydligen.

Mer än så blir det inte denna gång. Jag ska suga av lite (golven alltså), diska lite, gå ut med soporna och annat man gärna vill ha gjort innan gästerna dyker upp. Pusspuss!

Äh!

Ork int blogga ju!

Kanske återkommer sen.

Så går en dag från våra liv

DAGENS VILL HA: Examen!
DAGENS KLÄDSEL: Lila plyschbyxor.
DAGENS SMINK: Hahahahaha. Tillåt mig småle...
DAGENS FRISYR: Se ovan.
DAGENS HÄNDELSE: Jag fick ingen post, fast jag trodde jag skulle få.
DAGENS LÅT: The Boxer, Simon and Garfunkel (har sjungit på den hela dagen, fast det inte låter bra, förutom då när man kommer till det där lailalai, för det låter fantastiskt).
DAGENS PLANER: Att få i mig lagom mängd rödtjut så att jag kommer in i flow och skriver ikapp det jag försummat under veckan.
DAGENS SAKNAD: Händer, läppar.
DAGENS DUMMASTE: Min s.k. jobbcoach. Undrar om "datorvana" var ett krav när hon sökte sin tjänst...
DAGENS SJUKA: Trån-.
DAGENS DROG: Som sagt, rödtjut.
DAGENS ROLIGASTE: Att Kerstin har fått jobb. Det finns hopp.
DAGENS FAVORIT: Carbonara på kvällskvisten.
DAGENS KÖP: Ingenting. Jo, jag fyllde på mitt kopieringskort på bibblan. Tågbiljett också.
DAGENS HUMÖR: Luddig i huvet.
DAGENS ORD: Kvack.

(Snott från bookofmiri)

Jag vill tacka ankorna

Idag jag inte googlat med growynat lite Anna Anka och lite Annica Dahlström (älskar förslaget om fight club på dagis!), och insett att jag är lurad och indoktrinerad av den i Sverige förhärskande mentala socialstyrelsen. Och jantelagen förstås. Jag är ju faktiskt kvinna. Jag är ju dessutom en kvinna med en kvinnlig hjärna (det ser man på mina tuttar och höfter, praktiskt va?). Antagligen är det därför jag aldrig blir klar med min uppsats. Vad sitter jag här för liksom? Ut och ragga upp en rik karl så jag kan få ta hand om honom och föda lite barn och äntligen vara fri att få göra det jag egentligen innerst inne vill!

Dagens "Jag mötte Lassie"

Joråsåatteh ... idag stod minsann Magnus Uggla bakom mig i bankomatkön på centralen i Göteborg. Jag tror i alla fall att det var Magnus Uggla, men jag vågade inte riktigt titta (så om du läser det här, Magnus, kan du väl bara bekräfta att du var i Göteborg och tog ut pengar ungefär tjugo över ett idag? Och sen kan du sluta läsa här).

För vad är det egentligen med kändisar som gör en så knäsvag? Jag fick verkligen hjärtklappning och hade allvarliga problem med knapparna där vid bankomaten och tänk om Magnus Uggla tycker jag är helt långsam och jobbig nu och står där och suckar och himlar med ögonen bakom min rygg! Det är väl en sak om man skulle stöta på någon som man verkligen beundrar (typ t.ex. om Neil Tennant hade stått är i bankomatkön), men Magnus Uggla? Han var väl lite charmigt upprorisk typ i början av åttitalet, kanske. Men nu har jag bara ett ord för det han håller på med - gubbpubertalt. Och det är inte charmigt någonstans.

Och ändå står man där och darrar. Och kan inte komma hem fort nog så man får chans att blogga om det. Jag skyller allt på min uppväxt. Hade jag bott i t.ex. Stockholms innerstad hade jag säkert varit kändisimmun vid det här laget. Men i Västerås var liksom det största som kunde hända att man ringde på för att sälja jultidningar hos en av killarna i So what (om ni minns). Men det är ingen som har missat det nu va? Att jag såg Magnus Uggla idag.

Exakt såhär

känner jag mig inte alls idag. Jag känner mig faktiskt väldigt långt ifrån en röd, glad, pengastinn plastgris från tidigt 80-tal. Jag är mer av en bitter, pank, lite grå (men förvisso kemikaliespäckad) sen 70-talsprodukt.

Efter det muntra brevet från CSN har det bara gått framåt. Jag insåg att jag var tvungen att välja mellan att betala telefonräkningen eller köpa mat. I spargrisen fanns det förvisso en rejäl matpeng, men plöstligt är nyckeln puts väck, och jag kan bara inte med att nödslakta. Innan jag klev utanför dörren sken solen så fint från klarblå hösthimmel. Sen började det regna. Sen visade det sig att de hade tagit bort min brevlåda, den som låg precis runt hörnet och man kunde springa till i tofflor och långkalsonger. Sen var frimärkena slut i affären. Sen tappade jag matkassen. Sen tänkte jag att nej, nu är det jag som går och köper godis för mina sista pengar! Sen stod jag i kö en halvtimme för att betala mitt godis, när kassörskan plötsligt säger tyvärr kan vi inte ta emot kort. Men du kanske kan gå och ta ut? Nej, det kunde jag ju inte, eftersom jag bara hade 30 kronor på kontot. Förnedringen! Sen gick jag hem.

Men! När allt går åt helvete så kan man ju alltid blogga om det! För det är ju roligt att läsa om, visst?

När statistiken är ens fiende

Åh, så lycklig man blir när man samma dag får brev både från CSN och från a-kassan. Och ingen av dem vill ge mig pengar! Lustigt också att när jag pratade med en handläggare på CSN innan jag skickade in blanketten uppskattade han mina chanser att få fortsatt studiemedel till 99,9 %. Och de där inbetalningskorten jag fått, inte behövde jag bry mig om dem! Men nån ska ju vara den där 0,1 procenten också. Jag tar så gärna på mig det.

Nu ska jag gå ut i höstsolen och njuta av livet och hålla tummarna för att hundarna inte pinkar på mig.