Mitt liv är inget jävla pussel!

Så himlans trött nu. Släpar kilovis med papper hit och dit, fläker ut mitt liv för alla kassor och myndigheter i världen. Försöker flytta in i en lägenhet där ingen har torkat köksskåpen sedan 1900-talet utan istället samlat på sig miljoner flottiga kryddburkar. Flyttar mina grejer mellan de få fria ytorna i väntan på att orka torka någon annans skit. Igår tittade jag för första gången ovanpå badrumsskåpet. Det var nog första gången någon gjorde det. Och just ja, jag praktiserar ju också. Och söker en massa spännande jobb. Och skriver ett paper om upphovsrätten. Och undrar.

Över meningen med att Försäkringskassan ger mig 223 kronor om dagen som jag sedan betalar skatt på så att min inkomst blir så förfärande liten att jag måste söka (skattefinansierat) socialbidrag. I väntan då på att min a-kassa ska kunna fatta ett beslut om jag kanske ska få lite mera pengar. Fast först måste jag vänta in alla arbetsgivarintyg. Det går inte undan. Och just ja. Jag kan inte söka socialbidrag (eller vad det heter nu för tiden) förrän Skatteverket har behandlat min flyttanmälan.

Och just ja, man ska inte skriva så här privata grejer på internet. Å andra sidan ska man heller inte behöva bli bidragsberoende på grund av att man har blivit psykiskt nedbruten av högskolan från helvetet (=BHS). Fattas nu bara en riktigt fet CSN-räkning. Ah, ljuva utanförskap!

Och jag som är nötallergiker!

Uppsatsventilering avklarad. Två medelålders damer var det som skulle opponera på min uppsats. Det började lovande: Jag kommer in i rummet, hälsar trevligt och får en sur blick till svar.

Sen kom de med värdefulla synpunkter av typen: "Man ska inte ha personnamn i rubriker" och "Du börjar två meningar med 'och' på sidan 5". Och så avslutades det hela med ett "För det var en master va?"

Jo, det var ju det. Inte för ett det finns några riktlinjer eller så för hur man skriver en masteruppsats. Eller ja, det typ finns, men man får inte reda på dem förrän på slutseminariet. Heja BHS! (Tänk bara om jag hade läst det här innan jag påbörjade mina studier vid Sveriges ledande institution för biblioteks- och informationsvetenskap!)

Nu är det i alla fall över. Några ändringar ska göras och sedan ska jag lämna in slutversionen. Och sen, mina vänner, börjar Livet Efter Uppsatsen.

Biblioteks- och desinformationsvetenskap

Jag slutar aldrig att förundras över Institutionens fantastiska förmåga att förmedla relevant information. Här sitter jag med en nästan färdig uppsats och vet inte hur lång den får vara. Absolut max 50 sidor, säger min handledare. 60-70 säger klasskamrat Elin. Själv har jag för mig att jag har hört 50-70. Och några uppsatser jag har läst har varit över 90 sidor.

Och så har vi vår förtjusande Magisterhandbok som ska vara behjälplig med ALLT. Den hänvisar med jämna mellanrum till Filterboken. Som jag har grubblat över denna Filterbok. Den finns ju inte, inte ens i litteraturförteckningen till handboken! Och inte vågar man riktigt fråga heller, om en sån enkel sak. Inte när det finns så mycket annat man undrar. Men idag lusläste jag litteraturlistan (som är 8 sidor lång), och mycket riktigt - Edström, Göte (2002). Filter, raster, mönster: Litteraturguide för biblioteks- och informationsvetenskap och angränsande ämne [sic!] inom humaniora och samhällsvetenskap. [Cit. Filterboken].

I sanning en förebild, denna Magisterhandbok.

Exakt såhär

känner jag mig inte alls idag. Jag känner mig faktiskt väldigt långt ifrån en röd, glad, pengastinn plastgris från tidigt 80-tal. Jag är mer av en bitter, pank, lite grå (men förvisso kemikaliespäckad) sen 70-talsprodukt.

Efter det muntra brevet från CSN har det bara gått framåt. Jag insåg att jag var tvungen att välja mellan att betala telefonräkningen eller köpa mat. I spargrisen fanns det förvisso en rejäl matpeng, men plöstligt är nyckeln puts väck, och jag kan bara inte med att nödslakta. Innan jag klev utanför dörren sken solen så fint från klarblå hösthimmel. Sen började det regna. Sen visade det sig att de hade tagit bort min brevlåda, den som låg precis runt hörnet och man kunde springa till i tofflor och långkalsonger. Sen var frimärkena slut i affären. Sen tappade jag matkassen. Sen tänkte jag att nej, nu är det jag som går och köper godis för mina sista pengar! Sen stod jag i kö en halvtimme för att betala mitt godis, när kassörskan plötsligt säger tyvärr kan vi inte ta emot kort. Men du kanske kan gå och ta ut? Nej, det kunde jag ju inte, eftersom jag bara hade 30 kronor på kontot. Förnedringen! Sen gick jag hem.

Men! När allt går åt helvete så kan man ju alltid blogga om det! För det är ju roligt att läsa om, visst?

Vän av ordning frågar sig

vad har hänt med ordet "mys"?

I min barndom, när allt fortfarande var som det skulle, kunde mys till exempel handla om att man ställde två stolar rygg mot rygg, la en överbliven orange (färgen är helt avgörande här - orange maximerar mysfaktorn) 70-talsfilt över, slängde in några kuddar och kröp efter. Det var mysigt.

Eller när jag och brorsan hade myskväll på lördagarna (om jag lyckades övertala honom). Då satt vi vid köksbordet med varsin godisfylld mugg och lyssnade på våra Tintinband. Det var också mysigt.

Nu kan mys tydligen syfta på godiset i sig, som i fredagsmys.

Eller så kan mys användas i formuleringar som "jag vill hitta en go tjej att mysa med". Något säger mig att det inte handlar om att hålla handen.

Var ska detta sluta?

Och en sak till!

*pekfingret i vädret*

Varför följs repliker i stil med "Jag gillar kurviga/mulliga tjejer" alltid av något i stil med "Jag tror det är biologiskt, man vill ha nån med breda höfter som kan föda många barn"?!? Har nån som gillar smala människor någonsin behövt försvara sina preferenser med en massa kvasivetenskapligt mumbo-jumbo? Nej, just det. Säg att ni gillar det bara. Eller ännu hellre, säg inget alls. Jag vill ändå inte föda era barn.

Dagens störning

är att vuxna människor, som pratar i radio (p1!) säger "Findland". Ungefär som småbarn säger "busshållsplats" och "falmskärm". Och det är ingen engångsföreteelse. Skärpning!

Tråksöndag

Det blir inte mycket bloggande just nu. Känner mig påtagligt skrivtrött. Trött i själen faktiskt. Vill väldigt mycket och samtidigt ingenting. Hela jag är sammansatt av motsatta impulser, och starkast är längtan bort och hem samtidigt. Vilja stanna och vilja fly. Boa in sig och bränna broar. Vilja bli riktigt sjusärdeles kär, bygga tillsammans, dyka djupt i någon annan. Och samtidigt; vilja flörta ohämmat, byta stad vartannat år, inte lova någon någonting nånsin igen. Summan av kardemumman blir - ingenting.

Har dejtat någon ett tag. Pratat telefon, känt gemenskap och kanske ett litet pirr på msn. Men i verkligheten? Nej. Inga gnistor, ingen magi. Båda känner likadant. Vilket är bra. Skönt. Och outhärdligt tråkigt.

Nu drömmer jag lite om att hyra ut min lägenhet över sommaren, flytta in i mammas barndomshem på finska landsbygden med datorn, springskorna och en trave böcker. Vi får se. I så fall är ni välkomna att hälsa på.

Nu är det slut på gamla tider, ja nu är det färdigt inom kort

Jag har barrikaderat mig i sovrummet medan de sjungande hantverkarna demolerar min hall. Ny ytterdörr vankas, vilket säkert är välbehövligt med tanke på att den gamla var lövtunn och släppte igenom alla ljud från trappen. Lite synd är det också, för den var ganska fin.

Men vad som verkligen gör mig upprörd är att hyresvärden i samband med dörrbytena passar på att "fräscha upp" i trappen. Vilket innebär övermålning av det sextio år gamla gesällarbetet som har gjort mig varm vid varje hemkomst i snart ett år nu. Jag har lite fint påpekat för värden att det vore väl synd, men har ville inte riktigt lyssna på det. Så nu blir det farväl stylish marmorering, och hej till, tja ... pasteller kanske, schabloner? Vad vet jag. Jag gråter lite inombords.

Och så lite moralpanik

Debatt ikväll om det nya videovåldet - dataspelsvåldet. Jag väljer att inte säga nåt om det, men ett argument som blir allt vanligare måste jag faktiskt käfta emot: Nämligen det att allt är "föräldrarnas ansvar". Jo, det vore ju bra om nu alla föräldrar tog det ansvaret. Eller nej förresten, föräldrarna är inte ensamma ansvariga. Det krävs en by för att uppfostra ett barn. Och de barn som har föräldrar som inte bryr sig, vad händer med dem? Blir de kanske allas vårt problem? Så jävla korkat.

Det absurdaste exemplet jag hört handlade om vinterkräksjukan. Hur föräldrar som har sina barn på dagis kan vara smittbärare, använda en offentlig toalett och spola med toalocket öppet och på så vis sprida baciluskerna i hela rummet. Och att det därför var mycket viktigt för alla med god hygien. Är ni med? Och då kom nåt pucko och menade att det ska väl inte vi behöva ta ansvar för, att några dagisföräldrar inte tog sitt ansvar för sina barns baciller, typ. Ungefär som att gå rätt ut i gatan utan att se sig för med hänvisningen till att det är bilförarens fel om man blir påkörd. Spelar det nån roll vems fel det är när man är död? Eller har vinterkräkan?

Ok, det där haltade lite. Men det är sent, och jag har inte återhämtat mig riktigt efter Janne Josefsson. Då kan man inte begära för mycket.

Tjäna pengar på mobbning?

Häromdagen var jag inne en sväng på H&M och hittade till min glädje en vårgrön kofta och en gosig sjal i ekologisk bomull. Klart jag slog till! Dessutom fick man 10% rabatt om man gick med i H&M club, jamenvisst, klart jag gick med! Jag fick ett tillfälligt klubbkort och en broschyr. Det kändes bra, mitt samvete var snövitt efter dessa ekologiska fynd. Men när jag kom hem och tittade i klubbroschyren fick jag en lite dålig smak i munnen. För hur cyniskt är inte detta? Sälja kläder till barn med texten "Bestämt dig för att inte vara utanför?" är väl ändå väl magstarkt. Sånt här inspirerar i alla fall mig till bojkott och arga brev.

Grabbarna på nätet

Nätdejting är en spännande sysselsättning. Ja, det är väl en aningens aning fjantigt också. Men vad ska en ensam flicka göra när friarna inte behagar stå på rad utanför dörren? Hur som helst, i ett svagt ögonblick råkade jag slinta på tangentbordet och betala pengar för att få obegränsad tillgång till läckra nätgrabbar under hela tre månader. Nu är de månaderna snart slut, och det är dags att summera.

Jag kan för det första kontatera att nio av tio presentationer från det manliga klientelet ser likadana ut. Man är äventyrlig. Man har tröttnat på kroglivet. Man vill ha någon att "mysa med". Ibland är man också "possetiv". Man gillar att resa. Man åker skidor. Man poserar på tropiska stränder. Eventuellt med surfingbrädor. Man tränar. Och tränar. Och tränar.

Allvarligt talat, när blev "att träna" ett intresse? Är det inte fotboll, löpning, slalom, orientering, klättring, dans, innebandy eller golf som man är intresserad av? Att säga att man är intresserad av träning är ungefär som att säga: "Eftersom jag gillar att hålla mig fräsch, är ett av mina stora intressen duschning."

Och sen dessa förifyllda formulär. Satans påfund är vad dom är. Man kan till exempel kryssa i om man är "smal", "ganska genomsnittlig", "vältränad", "kraftigt byggd" eller "några kilo för mycket". Vaddå "några kilo för mycket"? Vem fan bestämmer det? Lägg inte sådana värderingar i min mun, tack så mycket!

Jag låter nu den här epoken gå i graven utan vidare omnämnande.

Fast, det måste jag tillägga, även i nätdejtingens grumliga vatten kan man vaska fram ett eller annat guldkorn.

Ytterligare ett litet tillägg: Min egen presentation är förstås tokoriginell och dessutom både rolig, kreativ och intellektuell...

biologism

nu ska vi hetsa lite mot biologister. alltså dom som tycker inte bara att det finns stora biologiskt grundade skillnader mellan mäns och kvinnors psyken, vilket kanske det gör. utan också att vi bör rätta oss efter detta. för NATUREN är vis, ack så vis. den har inrättat allt till det bästa. bara att rätta sig i leden, ställa sig vid spisen med en unge på varje höft och njuta av tillfredställelsen i att man äntligen har hittat sitt uppdrag i livet.

jag brukar tänka så här. att NATUREN väntar på varje tillfälle att ta över dig. varje del av din kropp är ett potentiellt ekosystem. din hud och dina slemhinnor, ditt blod, dina lungor, din hjärna. överallt kan liv spira och leva. vilda djur är som bekant fulla av parasiter; skabb, mask, virus och bakterier. här har du ditt naturliga tillstånd. sluta tvätta dig. ät rått kött. och sjukvård är jäkligt onaturligt faktiskt.

slutsats: NATUREN är inte god. NATUREN vill inte ditt bästa.

drastiska jämförelser? jo det är det ju. det är också ganska drastiskt att tro att den moderna människan, präglad av tusentals år av kultur och teknik, ska kunna föras tillbaka till något slags "naturligt tillstånd". vi har tvingat ut naturen ur våra kroppar, så gott det nu går. varför vill vi ha den i våra hjärnor?

flickflickornas flickflicka

som bloggflicka hamnar man lätt i klichéer. jag läser inte de vanliga modebloggarna, men däremot en del vintage- och second handbloggar. eftersom jag tycker det är roligt med gamla prylar och kläder. själv blandar jag ganska hejvilt stilar och epoker. visst är femtital snyggt, men jag skulle aldrig kunna inreda hela min lägenhet så. likadant med kläder. varför välja bara en stil? men det är just vad vissa gör. orka liksom!

i en del av de där bloggarna verkar man dessutom inte begränsa sig till bara utseendet. de kör hela grejen; bakar cupcakes (muffins hette det på min tid, men vad vet jag?), älskar söta kaniner och rådjur, och hänger runt hemma i übersöta outfits. allt ska iscensättas, från mys i sängen till skogspromenader till jag vet inte vad. hur gör dom på toa liksom? bajsar rosa? det här är dessutom smarta flickor, konstnärliga och med ambitioner. varför vill man då göra sig till en korsning av femtiotalshemmafru och liten flicka (eller tja, nåt slags bilder av hemmafruar och småflickor, nedkokat till en buljong av rosetter, kakbak och hoppa-i-höstlöv-med-en-pojke-man-tycker-om)?

att göra hela sitt liv till ett konstverk kan vara intressant, visst. lite yoko ono sådär. men pardon me, måste man inte typ... säga nåt också? bör det inte vara livet som blir konst och inte tvärtom? flickighet kan säga mycket, det kan kontrasteras på ett intressant sätt mot grymhet och bisarreri. lena cronqvist gör det bra. inger edelfeldt med. men dessa bloggflickor löper liksom linan ut utan minsta tecken på ångest och instängdhet i ett ruttet ideal.

jag tänker lite på en av de namnkunnigaste tolkien-experterna vi har i landet, anders stenström. som tagit sig namnet beregond. en vän och jag har funderat mycket på hur beregond fungerar i vardagen. om han är beregond, fullt ut och hela tiden. och vilka märkliga anakronismer han måste råka ut för när han fösöker leka kvasi-medeltid. hur känner sig egentligen beregond när han står i kylskåpsdörren och halsar mjölk direkt ur förpackningen, i ringbrynja? känns det inte lite ovärdigt?

jaja, man börjar väl bli gammal och gnällig. och precis som en gammal gubbe blir jag alldeles upplivad och munter av att uppröra mig. ha!

här är förresten lite light-slash med beregond och faramir. sött eller hur?

... and all the men and women merely players

livet är en pjäs. du har huvudrollen i ditt liv, men du är inte regissör.

är dagens yogavisdom. det var nåt om öde och karma och yada yada också. alla höll med i en anda av kosmisk harmoni och samförstånd med världsanden. utom jag då. jo, det är klart, svarade läraren på min invändning, en kvinna som blir misshandlad av sin man har ju ett eget ansvar att lämna honom. det var ju inte riktigt så jag menade. det var verkligen inte så jag menade. skuldbeläggande av offer är inget jag ställer mig bakom. men här var diskussionen slut. i fortsättningen ska jag nog bara hålla käften. and let them suck.

ljuva drömmar

kan man skicka biblioteksbesökare på boot camp? där dom får lära sig att skjuta in stolar, slänga bananskal i papperskorgen och inte stapla böcker i hörnen. hårt som fan ska det vara, gärna med nån snaggad före detta amerikansk militär som skriker åt dom. men det går väl förmodligen inte i mes-sverige.

så går en dag från våra liv

jag fungerar inte utan kaffe. jag kan inte dricka kaffe utan mjölk. och imorse var mjölken slut. katastrofläge alltså. på grund av kaffebristutmattningen samt massiv yogaträningsvärk kom jag inte iväg till affären heller. jag låg bara på soffan och var förlatmad. som det heter (prova till exempel meningen "nej jag kan inte komma till jobbet idag, jag har drabbats av förlatmning").

när jag ändå låg där på soffan kunde jag ju ändå plugga lite. det var ju bra. men när jag låg där och läste om hur den ökande konsumtionen gör att människor trots kortare arbetstid ändå upplever sig ha mindre fritid, kom jag på att jag faktiskt bara måste köpa en höstjacka. så tio över fem hastade jag ner på stan (dom stänger sex här), rusade runt i alla affärer och konstaterade surt att folk fortfarande inte har fattat det här med klimathotet. ullkappor är verkligen fint. jättefint. men synnerligen opraktist i regn och snålblåst och orkan och översvämning. vi kommer inte att ha en julkortsvit vinter i år heller. särskilt inte här i borås. det kommer att bli regn och slask och jag tänker inte köpa en ullkappa.

så det blev inget. men jag köpte i alla fall två liter mjölk hos bögåke som var världens trevligaste icahandlare som vanligt. så fick jag mitt kaffe till slut. det var min dag det. och den kommer aldrig mera åter.

att jobba med människor gör dig förr eller senare till misantrop. människor är ouppfostrade. människor skräpar ner. människor kissar bredvid, skjuter inte in stolar och försöker alltid hitta kryphål. framförallt är människor jävligt gnälliga...