Och jag som är nötallergiker!

Uppsatsventilering avklarad. Två medelålders damer var det som skulle opponera på min uppsats. Det började lovande: Jag kommer in i rummet, hälsar trevligt och får en sur blick till svar.

Sen kom de med värdefulla synpunkter av typen: "Man ska inte ha personnamn i rubriker" och "Du börjar två meningar med 'och' på sidan 5". Och så avslutades det hela med ett "För det var en master va?"

Jo, det var ju det. Inte för ett det finns några riktlinjer eller så för hur man skriver en masteruppsats. Eller ja, det typ finns, men man får inte reda på dem förrän på slutseminariet. Heja BHS! (Tänk bara om jag hade läst det här innan jag påbörjade mina studier vid Sveriges ledande institution för biblioteks- och informationsvetenskap!)

Nu är det i alla fall över. Några ändringar ska göras och sedan ska jag lämna in slutversionen. Och sen, mina vänner, börjar Livet Efter Uppsatsen.

Klappat och klart!

Min uppsats har nu gått igenom första granskningen vilket betyder att det blir ventilering den 24:e februari. Inte för att någon har brytt sig om att informera mig, men den ligger ute på Seminariesekretariatets hemsida, så...

Jag borde känna mig lättad, men nja. Det blev liksom konstigt när jag skulle lämna in den. Jag hade satt mig i datasalen på skolan med en stor kaffetermos och en godispåse för att fixa det sista - jag har nämligen ingen svensk stavningskontroll hemma och heller ingen möjlighet att omvandla till pdf. Jag satt där från klockan sju ungefär och pillade och grejade i godan ro. Några smått geniala ändringar hade jag också gjort, trots att jag egentligen var färdig. Vid halv ett kände jag mig nöjd och skulle bara mickla ihop det hela. Jag stängde ner word-dokumentet med uppsatsen (som jag hade sparat ett flertal gånger) för att importera den i dokumentet som innehöll titelsida och abstract. Det var bara det att uppsatsfilen inte fanns längre. Inte någonstans. Min fantastiska karl ryckte ut men lyckades inte lösa problemet. Till slut skickade jag in det dokument jag hade börjat med klockan sju. Med stavfel och allt. Det var det eller bryta ihop. Alla mina smarta sista-minuten-inspirationsändringar är försvunna. Som en rök...

Biblioteks- och desinformationsvetenskap

Jag slutar aldrig att förundras över Institutionens fantastiska förmåga att förmedla relevant information. Här sitter jag med en nästan färdig uppsats och vet inte hur lång den får vara. Absolut max 50 sidor, säger min handledare. 60-70 säger klasskamrat Elin. Själv har jag för mig att jag har hört 50-70. Och några uppsatser jag har läst har varit över 90 sidor.

Och så har vi vår förtjusande Magisterhandbok som ska vara behjälplig med ALLT. Den hänvisar med jämna mellanrum till Filterboken. Som jag har grubblat över denna Filterbok. Den finns ju inte, inte ens i litteraturförteckningen till handboken! Och inte vågar man riktigt fråga heller, om en sån enkel sak. Inte när det finns så mycket annat man undrar. Men idag lusläste jag litteraturlistan (som är 8 sidor lång), och mycket riktigt - Edström, Göte (2002). Filter, raster, mönster: Litteraturguide för biblioteks- och informationsvetenskap och angränsande ämne [sic!] inom humaniora och samhällsvetenskap. [Cit. Filterboken].

I sanning en förebild, denna Magisterhandbok.

Mah-Jong, Gudrun Sjödén och science fiction

Jag var på kurs i helgen på Kvinnofolkhögskolan. Lyxigt som sjutton var det eftersom jag var ensam elev på tre lärare. Otacksamt med distanskurser! Hur som helst fick jag en spännande föreläsning om queer och intersektionalitet av den fantastiska Berit Larsson.

Sen hade Grupp 8 Göteborg återträff efter sisådär 35 år eller nåt, och det var meningen att vi distansare skulle vara med och insupa kvinnokampsatmosfär. Nu blev det bara jag som satt där och kände mig bortkommen bland alla Mah-Jong- och Gudrun Sjödénklädda tanter som nostalgiskt pratade om stormötet -74 och roliga fester med Lesbisk Front. Men vackert var det!

Mindre vackert var dock samtliga lärares reaktion när jag började prata om min uppsats. "Jag hatar science fiction!" sammanfattar det hela. "Jag är så här och nu" var ett försök att förtydliga. Jag tycker det är trist jag. För det första förutsätter inte kampen här och nu att man aldrig ger sig ut i andra världar för en stund. Det är en konstruerad motsättning som bara begränsar människors möjligheter att uppleva, tänka och känna. För det andra finns det mycket i sf som man kan ta med sig tillbaka till här och nu, som faktiskt visar här och nu på ett helt nytt sätt.

Nya insikter att ta med sig till uppsatsskrivandet: Radikala 40-talistkvinnor (en var nog 50-talist) har helt missat science fictions samhällsdebatterande potential. Radikala 40-talistkvinnor är inte så sällan bibliotekarier. Här behövs upplysning!

Distraktionens välgörande kraft

- insikter i studieteknik

När jag sen omsider hade tagit körkort vid fyllda 27, insåg jag hur fantastiskt ett samtal i en bil kan vara. När jag kör alltså. Jag har mitt fokus på bilen, vägen, skyltar, älgar, barn och allt annat som kan dyka upp, och plötsligt är det som om en censurinstans i hjärnan kopplas ur. Uppmärksamheten räcker helt enkelt inte till alltihop samtidigt. Och jag är aldrig så ärligt härligt öppenhjärtlig som bakom ratten.

Nu har jag upptäckt att samma metod funkar när man ... t.ex. skriver uppsats. Man kanske har en lagom långsam konversation på msn, lyssnar på musik, sjunger med (här rekommenderar jag något som man kan hyfsat, för mig funkar t.ex. Pet shop boys alltid, det kräver lagom lite uppmärksamhet. Jag rekommenderar också något som låter hyfsat när man sjunger, för mig går då Simon & Garfunkel bort eftersom de alltid lyckas lägga sig på precis fel tonart och det låter illa helt enkelt (och eftersom jag häromdagen hörde min granne sjunga misstänker jag att de hör mig också och lite värdighet vill man ju ändå behålla)). Och skriver samtidigt, helt utan förlamande självkritik. Det bara flyter på liksom. Och jag som trodde att mitt problem var bristande koncentration!

Men innan jag uttalar mig om denna revolutionerande metods förträfflighet ska jag granska resultatet. Det gör jag i morgon. Om jag törs.

Inspiration, motivation och allmän gamman

Sen hela försörjningsgrejen löste sig (inom citationstecken) har lusten så sakteliga återvänt. Det är ju tokintressant dethär ju! Och idag hittade jag alldeles av en slump en bok som nog kommer visa sig central - Camille Bacon-Smiths Science Fiction Culture. Jag beställde fjärrlån på den för länge länge sen, men den dök liksom aldrig upp och så glömde jag bort den. Mucho intressant.

Arbetsförmedlingen idag igen. Handläggaren som baxnar när jag säger att jag nog hade tänkt mig ett biblioteksjobb. Och sen: "Men det ordnar sig nog, jag ser ju att du har gett din den på det!" Tack för ditt stöd, Anita.

Jag läser lite bell hooks också, till feminismkursen. Se där en till som inte gillar versaler. Jag tror det kan ske en intressant korsbefuktning här, mellan feminism och litteratursociologi. Roligt!

Ja, vad tänkte jag mer. Luktärterna blommar på balkongen, solrosorna har jag klippt ner. Nu ska blomkorgarna torka och sen ska jag experimentera lite med att grodda fröna. Solrosgroddar är ju ungefär det godaste man kan äta.

Fotnot: Anita heter egentligen något annat.

Medeltid och framtid

Idag läser jag Joanna Russ essäer om science fiction och feminism, samlade i To Write Like a Woman. Spännande, spännande!

I den första essän, "Towards an Aesthetic of Science Fiction" menar hon att science fiction till sin natur är "kvasi-medeltida". Den är didaktisk. Den har inte individuella öden i fokus, utan ett kollektivs. Den har fokus på ett fenomen - "the idea as hero". Och slutligen kan den i viss mån sägas vara religiös, eller i alla fall framkalla religiösa känslor - vad man brukar kalla "sense of wonder". Vetenskapen är för science fiction vad kristendomen var för den medeltida litteraturen.

Och igår läste jag en essä av nån filosof (i The Intersection of Science Fiction and Philosophy), som i sin tur menade att den medeltida världsbilden inte tillät sådana spekulationer kring framtiden som science fiction handlar om. Därför kunde sf inte existera förrän framemot 1500-talet. Fast kanske eventuellt under antiken (Platons Staten).

Jag har nog aldrig satt sf i relation till medeltiden. Men intressant är det ju. Eller ja, jag tycker det är intressant i alla fall, och det är därför jag plågar er med det...

Idag har jag fått besked från Kvinnofolkhögskolan. Jag kom in på kursen Feminism i teori och praktik. Jag tänker inte lägga jättemycket krut på det, det kan jag ju säga på en gång. Men det kan nog bli intressant. Nu återstår bara att övertyga CSN om att jag visst är en duktig student som förtjänar att få ännu mera pengar.

Ståkkålmsnatt

Det som satte igång mina undergångsfantasier igår var Toffs bok, med den underbara undertiteln Med kommentarer av Muham Bentson (är det något jag älskar så är det fingerade historiska dokument!). Det här är något så ovanligt som svensk science fiction, skriven av Kalle Dixelius. Ett postapokalyptiskt äventyr i 2200-talets Ståkkålm, bland skyfflare och knegare, brudar och snubbar, mäsk och potatis, finknull och fulknull. Huvudpersonen Toff får den märkliga och farliga idén att skriva en bok, och snart befinner han sig långt utanför de snäva ramar Fullmäktige satt upp för knegarlivet.

Jag vet inte varför, men jag gillar tanken på att framtiden är så sjaskig. Precis som jag gillar tanken på sunkiga tradarhak i rymden (och här passar jag på att tipsa om Mikael Niemis Svålhålet). Och jag fullkomligt älskar när det dyker upp artefakter från vår tid, den oerhörda vikt som tillmäts "futtigheter" som vi knappt lägger märke till - populärlitteratur, hushållsmaskiner. Hur lite kontroll vi har ändå över hur vi ska bli ihågkomna. Vi som tog oss själva på så stort allvar. Vi som trodde att allt gick framåt. Att framtiden var släta vita ytor, vänliga robotar och idel förnuftiga människor.

Och så kulisserna. Ruinerna av det Sverige vi lever i nu. Som i slutet av mutantfilmen i förra inlägget. Globen som svartnad ruin ger mig rysningar av allra behagligaste sort. Det blev inte så mycket sömn inatt. För jag hängde med Toff, Tompy och Anna Pelle.

Annars då? Joråvars, idag har jag öppnat och läst igenom mitt uppsatsdokument!!! Det ser faktiskt riktigt bra ut, ändå. Det enda som känns surt är att den sista intervjun inte går att transkribera på grund av usel ljudkvalité, trots assistans av bror ljudtekniker. Det blir helt enkelt till att göra om den. Men det ska väl gå det med.

Lite lycka på nattkröken

eftersom jag just fått en förfrågan av svensk science fictions nestor John-Henri Holmberg om han kan få recensera min uppsats i tidskriften Nova. Klart han får! (Fast han är (var?) Timbroliberal)

Freestyleforskarens frustration

Det blir aldrig nån forskare av mig. Och det beror inte bara på min avsaknad av ett galet hårburr a la Einstein (mitt hår har mer Lars Adaktussonkvalité). Jag saknar nämligen också disciplin, fokusering och struktureringsförmåga. Och så läser jag långsamt. Å andra sida har jag ganska bra och kreativa idéer, tycker jag själv då. Och jag tror mig ha förmågan att skriva klart och koncist och intressant. Men det räcker fan inte långt. Tänk om man bara kunde få stunta i sådana tråkiga kapitel som Tidigare forsking (skiter väl jag i!), Teori och Metod (tristast av det trista). Och bara få flumma på lite om sitt eget. Intervjua lite folk och göra kloka insiktsfulla tolkningar. Kanske koppla det till nåt man tror man har läst nånstans, men slippa alla referenser och litteraturlistor. Gå på känsla. Freestyla lite. Kanske hitta på några egna skojiga teorier om varför folk gör som dom gör, och sen få massa kredd för det. Lite som Freud. Det skulle va kul!

Informationssökning ...

... ska ju jag vara expert på vid det här laget. det här var vad jag hittade när jag browsade min egen bokhylla:

Vojne vojne hur ska detta sluta? Men jag har återfunnit intresset för mitt ämne, och det känns fint. Nu läser jag om "the battle of the sexes", ett genomgånde tema i science fictionlitteratur. Sf är ju en arena för att prova alternativa sätt att leva, och oj så spännande att testa hur det skulle bli om kvinnorna styrde! Det här har alltså gjorts sen 20-talet (minst!), och de äldre texterna följer alla mönstret onaturliga-onda-kvinnor-vill-utrota-männen-men-tar-sitt-förnuft-till-fånga-när-de-träffar-en-riktig-man. Den manliga penetrationen, ofta ofrivillig, återför kvinnorna till den naturliga ordningen, den heterosexuella ekonomin. Dom ska tuktas genom våldtäkt, är vad vi lär oss av det.

Paralleller dras till gamla beskrivningar av kvinnlig hysteri (finns det förresten någon manlig hysteri?): "The hysteric is a woman who is struggling against men, and who doesn't know if she is a man or a woman. She will emerge from her revolt when she meets the master she seeks, who will give her the desire to be a woman."

Boken jag läser är den här:

Förutom att omslaget är fint med sina subtila fallossymboler och sin pulpestetik, är det spännande läsning som jag kan rekommendera flera gånger om.

en dag på biblioteket

särskilt händelserikt är inte mitt liv nu. eller, det händer mycket men lite av intresse för allmänheten. vilket antagligen är fallet för det mesta. men jag fortsätter ändå mina idoga rapporter utur verkligheten.

idag var det uppstart av masteruppsatsen. det ska vara en hööög nivå. relevant. välformulerat. kongruent och så vidare i all oändlighet. sen fick vi också se en avancerad skiss över vad som förväntas av en masteruppsats jämfört med en dito på kandidat- eller magisternivå. det var chockartat, eftersom en G-uppsats på C-nivå motsvarade U eller under (!) på D-nivå. visste inte ens att det fanns super-extra-underkänd. fast efter mycket om och men gick läraren med på att han hade ritat lite fel. hööööög akademisk nivå.

sen har jag joppat pipploteket. här händer jämt nåt skoj. som att någon glömde sina handskar under boken Demenssjukdomar. och så har jag funderat på om några böcker borde flyttas från hylla Vmb (dietik) till hylla Bl (omstridda fenomen). typ Sluta åldras nu! och Från godisråtta till storlek 38 bredvid snömannen och loch nessodjuret.

nu är det snart stängningsdags och jag ska hem och titta på en fin bbc-produktion av oliver twist. översättningen lämnar en del övrigt att önska dock. "I'm not convinced" blev "jag har aldrig blivit dömd". sånt tycker jag är roligt att gnälla på.

aaaaah! (sa papp tå an kom från skåpe)

mount everest föll just från mitt hjärta. jag har lämnat in tre uppgifter i forskningsmetodik som jag inte orkade med i höstas. det är ljuvligt skönt. nu har jag bara fem oavslutade kurser... fast det mesta handlar om smågrejer. intalar jag mig...

rubriken syftar på ett österbottniskt uttryck ("aaaah! sa pappa när han kom från skåpet"). "skåpet" ska här förstås som "brännvinsskåpet".

ordbajseri deluxe

"Det reflexiva försöket är såldes relationellt och betonar expansionen av förståelsens språk. Syftet är att mer fullständigt realisera föredragna positioners lingvistiska implikationer, och att invitera uttryck för alternativa röster eller perspektiv till ens aktiviteter."

är det bara jag, eller är detta kvalificerat bullshit? kanske också en taskig översättning av kvalificerat bullshit? visst är det viktigt med språklig stringens i akademisk prosa, men vad fan! det är också viktigt att läsaren kan hålla betydelsen av åtminstone en mening i taget i minnet.

man kanske skulle ha blivit snickare eller nåt.

inspirationen rinner till

och jag som trodde att det var jag som plötsligt hade blivit dum i huvet och olämplig för högre studier. när de bara var det att jag läste tråkiga kurser med oengagerade lärare som gärna förödmjukade studenterna offentligt.

men nu är det ju roligt igen. jag kan nästan inte fatta det. ett uppsatsämne börjar ta form - en läsarstudie av tjejer som läser science fiction. det finns så många fördomar därute. att science fiction skrivs av män för män. fast delvis är det ju sant, eller har varit i alla fall. hur ser det ut idag? i usa verkar det finnas en hel rörelse av feministisk sf, och en uppsjö av fanzines.

i min tidiga bokslukarålder läste jag mycket av typen "ensam manlig intellektuell hjälte klarar biffen". tintin och sherlock holmes var självskrivna, och det fanns också en del science fiction som passade in i mönstret. det var nästan störande när en kvinna någon gång kom in i bilden. då blev det alltid en massa känslor och tjafs, folk blev kära och betedde sig. kvinnor = sex = bekymmer och fokusförflyttning från de stora, viktiga frågorna. eva frestar adam och så vidare.

hinner inte skriva mer nu, ska ner på stan och äta tapas, mums! det kommer nog mer om detta sen, har lite tankar kring den spännande genren slash bland annat...