Hemmablind

Brevid mitt hus finns ett litet berg. Det går en brant, brant stig upp dit. En stig vars början jag har gått förbi många många gånger och tänkt: nån gång ska jag gå upp där. När Åsa var här gjorde vi det. Det var en lång väg upp, och brant. Som Åsa så riktigt påpekade fanns det en viss risk för "pattmögel" (hon citerade här sin far Roland).

Men när man kommer upp. Då ser det ut såhär.

Mina solrosfrön har grott också, på ungefär tre dagar. Det, mina vänner, tycker jag är bara en anings aning skrämmande. Men det är väl sånt det är, livet. Griper minsta tillfälle att springa fram, om det så bara är i en liten jordklutt i en kruka i ett fönster. Om det var en alien som växte så galet snabbt under så enkla förhållanden skulle det vara livsfarligt, tänker jag. Som tur är kan människor och solrosor leva tillsammans i harmoni. Skönt.

gloooooo... ooooo... oooooria in excelsis deo!

på vägen hem från jobbet ramlade jag in i gustav adolfskyrkan bara sådär. en massa människor var på väg dit och jag rycktes med i strömmen. det skulle bli julkonsert med kulturskolan, visade det sig. och det var maffigt vill jag lova. ljuståg. fläskiga orglar. barnkör. trumpeter. bongotrummor!

jag fick sjunga berenden väg och o kom låt oss tillbejda. och det gjorde jag med besked. och ibland bara slöt jag ögonen och var tyst och hörde den tusenhövdade (nåja) skaran sjunga med en mun. slutackorden var så feta och bombastiska att jag fick spjärna emot med fötterna för att inte trilla ur kyrkbänken. varenda hårstrå stod på ända och jag gick därifrån leende från öra till öra.

sen gick jag förbi en julgransfarm som plötsligt har materialiserat sig på min gata. där fick jag ungefär en hel gran i risform, alldeles gratis. jag önskade de snälla granfarbröderna god jul och stretade hemåt. det här ska bli en fin jul. tjockt fet.

det regnade, men bilderna blev bra

jag fyllde mina ögon med ljuset och tankarna på allt det nya.