Den universella bristen på toaborstar

Londonrapport kommer så småningom. Jag måste bara dela med mig av en fundering. När jag bodde på hotell i USA fanns det ingen toaborste. Jag var där med min sprillans nya pojkvän. Lite nervöst skämtade vi om att man var tvungen att tillkalla någon liten mexikansk städerska för att göra rent om man skulle råka göra bromsspår i toan. Rent hypotetiskt alltså.

På Hilton i London fanns inte heller denna livsnödvändiga lilla uppfinning. Däremot en telefon bredvid toaletten. Så att man kan ringa på en liten pakistanier som kan städa upp eller?

Jag vill nog helst ta rätt på min egen skit, bokstavligt talat. Kan det vara något typiskt svenskt tro?

Inte utmanad, men -tråkad

Dryga frågor

Lovar du att vara ärlig? Jag lovar att ni inte kommer att märka om jag ljuger.

Du heter: Ulrika Viktoria Linnéa. Och ett adligt efternamn på det. Ståtligt så det förslår.

Smeknamn: Lika Lång, Lurvas, Ulle, Ullis, Ull, Ullgull, v.K., Tuttan Jansson.

Låt som när du är ledsen sörjer till?: Nån melankolisk pianomusik, Eric Satie kanske

Beroende av: Internet... Ibland blir jag beroende av socker, ibland av trygghet, ibland av frihet. Det beror på, höhö.

Vad tror folk om dig?: Folk brukar tro att jag är väldigt snäll på gränsen till mesig. Vissa tror också att jag är väldigt smart. Andra tror att jag är väldigt blyg. Åter andra fattar inte att jag är blyg utan tror att jag är en ensamvarg. Säkert tror dom många andra saker med, men det har dom inte berättat.

Stämmer det?: Njae. Jag försöker vara snäll mot människor, men det betyder inte att jag låter dem köra över mig. För det mesta. Smart, nja, inget geni direkt men inte korkad heller. Blyg - ja det är jag. Mycket blyg ibland till och med.

Vad får du oftast komplimanger för?: Det var svårt. Men jag tror att jag oftare får komplimanger för inre egenskaper än för hur jag ser ut. Senast var det en gammal tant i Finland som sa till min mamma: "Vilken fin flicka du har!". Fin som i god, som i bra människa. Då blev jag lite tårögd, särskilt som tanten själv är så himla fin.

Vad säger du för att imponera på någon?: Antagligen nåt dumt och ogenomtänkt som jag får äta upp sen. Att försöka imponera gör mig nervös och dum i huvet.

Hur imponerar man på dig?: Man är kunnig, ödmjuk och witty.

Brukar du skratta för dig själv?: Klart!

Vad står det i ditt senast inkomna SMS?: Hur mycket kan/vill du hjälpa till under Borås Open?

Var bor du?: Bergdalen, Borås, Sverige, Europa, Världen, Universum

Trivs du där?: Jovars

Äger du några converse: Vad hette dom sa du?

Sprit, cider, vin eller öl: Vin eller öl

Brukar du bli för full: Nej. Men det har hänt såklart.

Vad har du för mobil operatör: Comviq

Är du allergisk mot något: Pälsiga söta djur, pollen, nötter och lite annat.

Har du haft sex idag: I wish!

Hur svarar du i mobilen: Ulrika. Om jag inte vet vem det är, för då säger jag kanske hallå där eller nåt annat avslappnat och trevligt.

Vem ringde du senast?: Min faster Laila.

Vad sa den du senast pratade med i telefonen: Att det snöade. Bland annat.

Antal timmar sömn inatt: Nio sisådär.

Sov du ensam: Ja

Brukar du komma i tid: Om det är viktigt, te.x. om jag ska hinna med ett tåg. Jag kan alltså hålla tiden, men är tydligen så arrogant att jag skiter i om folk får stå och vänta (allt enligt dr Phil). Jag jobbar på mina marginaler.

När mår du bra: Till exempel när jag får ta en eftermiddagslur i skedställning med någon jag tycker mycket om. Det är en av de största njutningar jag vet.

När blev du fotad senast: Vem vet?

Hur känner du dig nu: Lite frusen men rätt tillfreds.

Vanligaste färg på dina kläder: Antagligen svart, trist nog. Men grönt, brunt, vitt samt olika röda nyanser är också vanligt.

Vad tycker du om fötter: Bra att ha. Beniga fötter har jag lite svårt för. Mina är knubbiga och fina.

Vad saknar du: Nära vänner på nära håll.

Hade du en bra kväll igår: Njae. Ganska ordinär.

Favorit dryck på morgonen: Kaffe.

Rakar du benen: Oftast inte, men det händer.

När brukar du oftast gå och lägga dig: För sent. Mellan 12 och 2.

Är du blyg?: Ja

Sysslar du med någon idrott: Räknas yoga?

Vill du hellre ha mail än brev: Jag blir alltid så orolig i magen av att få finpost, tror det är nån stor hemsk hemlighet som ska uppdagas eller nån som har klippt bokstäver ur olika tidningar och klistrat ihop och så. Mail är mer avlappnat. Men det är klart att ett fint och trevligt brev går inte av för hackor.

Tror du på kärlek vid första ögonkastet: Nej.

Har du spytt offentligt: Ja. Över köksbord, matta, golv samt ner i slagen på mina byxor. Kul kväll det där.

Vad skulle du göra om du vore kille/tjej för en dag: Testa utrustningen.

Är du nöjd med ditt liv: Inte just nu, men det är på väg åt rätt håll.

Är du bortskämd: På vissa plan kanske.

Vad gör du i morgon: Packar för London.

Vad är det värsta du vet?: Fanatiker.

Hur mycket pengar brukar du slösa på en vecka?: Ingen aning. Ofta försvinner dom på helt meningslösa saker, som biblioteksböter. Men det är inga enorma summor, jag är ganska sparsam.

Vilken kändis tycker du är en bra förebild?: Tove Jansson är i alla fall min förebild.

Vad längtar du till?: Sjöbad. Att vara naken med någon.

Har du bra vänner och äkta vänskap?: Ja, fleraa stycken.

Vad använder du för shampoo?: Inget.

Vad är det finaste du fått?: Kärlek.

Hur gammal är du: 31.

Tycker du om någon just nu: Jag tycker om många på olika sätt.

Du samlar på: Kaffekoppar. Fast jag har ett väldigt avslappnat förhållande till mitt samlande.

Gröna eller röda äppeln: Röda, direkt från trädet. Annars tål jag dom inte.

Vem ringer du när du är arg/ledsen: Mamma eller någon av mina vänner.

Gillar du golf: Moderatbandy, pah!

Vilken tid gick du upp idag: Tio.

Har du sovit i din egna säng inatt: Japp.

Har du strumpor på dig nu: Strumpbyxor och raggsockor.

Är det okej att gråta: Varför skulle det inte vara det?

När grät du senast: I fredags.

Vad skulle du göra om du vann en miljon: Betala av studieskulden, resa, spara.

Bär du glasögon eller linser: Oftast glasögon.

Tycker du det är viktigt att ha märkeskläder: Nej. Men kvalitet är viktigt.

När går du upp ur sängen en helgmorgon: Mellan tio och ett.

Har du piercing: Nej.

Vill du gifta dig: Inte nu, men jag kanske ändrar mig.

Vill du ha barn: Kanske.

Solar du ofta: Nej. Jag tål inte solen så bra och tycker jag är finast blek. Men jag skulle heller aldrig göra som Dita von Teese och bara bada på natten för att bevara mitt mjölkvita skinn. Jag tycker om att vara ute på sommaren och då får man sol på sig, punkt slut.

Är du bra på att laga mat: Jovars.

Är du flygrädd: Nej, jag älskar att flyga.

Hur vig är du: Jag har ärvt överrörliga leder, så jag är rätt vig i förhållande till hur lite jag gör för att upprätthålla vigheten.

Är du musikalisk?: Hyfsat.

Vad dricker du helst när du är törstig: Vatten. Ibland kylskåpskall mjölk eller en smoothie.

Vilken är din favoritglass: Finsk lakritsglass.

Tror du på ett liv efter döden: Nej.

Tycker du om sushi: Ja. Varför ska det frågas om det jämt? Sushi är väl inte så himla nytt och fräckt längre?

Vad äter du helst när du ser på film: Chips.

Bor dina föräldrar tillsammans: Ja.

Har du tandläkarskräck: Frisörskräcken är värre.

Är du morgon- eller kvällsmänniska: Kvälls-.

Vilken ögonfärg har du: Grön.

Har du någon gång gråtit dej till sömns: Ja.

Biter du på naglarna: Nej, men på nagelbanden.

Röker du: Nej.

Hur ofta tränar/motionerar du: Jag promenerar varje dag. Men borde nog träna mer.

Senaste låt du hörde: Nåt med Emil Jensen. Eller nåt som hantverkarna sjöng när dom bytte min ytterdörr i förmiddags. Snälla snälla kanske?

Nu är det slut på gamla tider, ja nu är det färdigt inom kort

Jag har barrikaderat mig i sovrummet medan de sjungande hantverkarna demolerar min hall. Ny ytterdörr vankas, vilket säkert är välbehövligt med tanke på att den gamla var lövtunn och släppte igenom alla ljud från trappen. Lite synd är det också, för den var ganska fin.

Men vad som verkligen gör mig upprörd är att hyresvärden i samband med dörrbytena passar på att "fräscha upp" i trappen. Vilket innebär övermålning av det sextio år gamla gesällarbetet som har gjort mig varm vid varje hemkomst i snart ett år nu. Jag har lite fint påpekat för värden att det vore väl synd, men har ville inte riktigt lyssna på det. Så nu blir det farväl stylish marmorering, och hej till, tja ... pasteller kanske, schabloner? Vad vet jag. Jag gråter lite inombords.

Gubbism - exempel 1

Gubbismerna är inget modern påfund. Och faktum är att de till sin natur är utpräglat bakåtsträvande. Dessutom gnälliga, fördomsfulla och förnumstiga. De kännetecknas av poänglös "humor" och "skarpsinnig" samhällskritik. Oftast är det bara andra gubbar som överhuvudtaget lyssnar. Och det är ju tur.

Dålig bild, jag vet. Texten lyder: "Herre eller dam? (En modern toalettfråga) Kasper: Ursäkta, är det med herr eller fröken Pettersson jag har den äran att tala?"

Och så lite moralpanik

Debatt ikväll om det nya videovåldet - dataspelsvåldet. Jag väljer att inte säga nåt om det, men ett argument som blir allt vanligare måste jag faktiskt käfta emot: Nämligen det att allt är "föräldrarnas ansvar". Jo, det vore ju bra om nu alla föräldrar tog det ansvaret. Eller nej förresten, föräldrarna är inte ensamma ansvariga. Det krävs en by för att uppfostra ett barn. Och de barn som har föräldrar som inte bryr sig, vad händer med dem? Blir de kanske allas vårt problem? Så jävla korkat.

Det absurdaste exemplet jag hört handlade om vinterkräksjukan. Hur föräldrar som har sina barn på dagis kan vara smittbärare, använda en offentlig toalett och spola med toalocket öppet och på så vis sprida baciluskerna i hela rummet. Och att det därför var mycket viktigt för alla med god hygien. Är ni med? Och då kom nåt pucko och menade att det ska väl inte vi behöva ta ansvar för, att några dagisföräldrar inte tog sitt ansvar för sina barns baciller, typ. Ungefär som att gå rätt ut i gatan utan att se sig för med hänvisningen till att det är bilförarens fel om man blir påkörd. Spelar det nån roll vems fel det är när man är död? Eller har vinterkräkan?

Ok, det där haltade lite. Men det är sent, och jag har inte återhämtat mig riktigt efter Janne Josefsson. Då kan man inte begära för mycket.

Renhetskult och gubbismer

Idag har varit en fin dag. Solsken och fågelkvitter och långpromenad i favorityllekoften. Och så har jag städat. Dammsugit, kånkat ut stora mattan på vädring, duschat blommorna, dammat, och torkat av spis och köksluckor. Jag har till och med städat balkongen, som var full av gammalt granris och en sprucken blomkruka med gamla uppblötta fimpar. Inte nu längre! Och tänk att det känns så skönt, som om jag kan andas igen (kan ha med bristen på damm att göra iofs..), som att börja om från början. Nu så!

En sak jag har funderat på ett slag är något jag från och med nu kommer att kalla gubbismer. Man hittar dem alltsomoftast på lokaltidningarns insändarsidor, i små skrivarföreningar och i samtal med gubben på gatan. Det är små spetsfundiga kommentarer eller betraktelser kring omvärlden, som förmodligen bara kan uppskattas av andra gubbar. Oftast handlar det om hur himla lustigt och knasigt och besvärligt det är nuförtiden med alla fruntimmer i långbyxor, homofiler, sopsortering och andra moderna skrattretande påfund. Förstår ni vad jag menar? Jag ska försöka hitta några belysande exempel. Tills dess får ni nöja er med termen gubbism.

Tjäna pengar på mobbning?

Häromdagen var jag inne en sväng på H&M och hittade till min glädje en vårgrön kofta och en gosig sjal i ekologisk bomull. Klart jag slog till! Dessutom fick man 10% rabatt om man gick med i H&M club, jamenvisst, klart jag gick med! Jag fick ett tillfälligt klubbkort och en broschyr. Det kändes bra, mitt samvete var snövitt efter dessa ekologiska fynd. Men när jag kom hem och tittade i klubbroschyren fick jag en lite dålig smak i munnen. För hur cyniskt är inte detta? Sälja kläder till barn med texten "Bestämt dig för att inte vara utanför?" är väl ändå väl magstarkt. Sånt här inspirerar i alla fall mig till bojkott och arga brev.

Onda drömmar och gammal kärlek

Man ska inte sova för länge. Då drömmer man hemska, öververkliga saker. Jag drömde att jag och Linda Lou semestrade i en by i Finland med våra två strävhåriga taxar (den ena hette Tisdag). Jag gick för att bada i ån men avskräcktes av det giftgöna skummet på vattenytan. Min blick följde ån uppströms till den enorma fabriken som tornade upp sig över byn, betongtornen som sträckte sig ända upp i himlen och vakade över folket.

Sen kom ett stridsflygplan och letade efter oss och vi gömde oss bakom en björk i skir vårskrud. Vi skulle straffas för vår skam och vår avundsjuka. När de hittade oss tog drömmen plötsligt slut i andnöd och skräck.

Sen drömde jag om min före detta finska pojkvän. Han skulle ha barn med sin nya flickvän, och jag kunde inte unna honom det fast jag vet att det är vad han önskar sig mest av allt. Sen vaknade jag och saknade honom, hans bullriga existens och mörka korkskruvslockar. Saknade att somna skrattade i hans knarkarkvart till lägenhet. Fan. Varför ska man sakna det man väljer bort? Varför är man aldrig nöjd?

Idag ska jag hämta ut ett paket från en annan gammal pojkvän. Vi har inte hörts sen i somras, och jag kan inte låta bli att tänka att han kanske har skickat sitt hjärta i en liten ask. Jag kanske inte ska hålla på med förhållanden och sånt.

Att förstå sig själv

Jag förstår mig själv i alla åldrar. Nästan. Jag förstår den tilltagsna och vilda jäntan jag var innan jag började lekis, som ogenerat pussade killkompisarna, klättrade på allt och jagade dom som var dumma genom kvarteret med knuten näve. Jag förstår den kobenta gängliga tysta flickan som drömde sig bort genom tråkiga mattelektioner och pubertetstjejen som var främmande i världen och i kroppen. Jag förstår högstadiets tysta uppror, gapet mellan inre och yttre, det oerhörda modet när jag ringde killen jag varit kär i under två år, förnedringen och stoltheten och okuvligheten. Jag förstår och beundrar. Och jag vet vem jag är idag, vad jag vill, vad jag inte vill, jag ser mina mönster och mina misstag och kan förlåta det mesta.

Men jag förstår inte vem jag var mellan 17 och 22 sådär ungefär. Vart tog jag vägen då? Vad fick mig att ge upp allt? Det är fem oförklarliga, försvunna år. Fem år av leka vuxen, parmiddagar, charterresor, amerikanska komedier, pizza, Volvo, dålig smak, slentriansex, och en oerhörd tyngd i fötterna om söndagarna. Just det minns jag tydligt, hur jag var så trött att jag knappt orkade röra mig, hur plågsamma och utmattande helgernas obligatoriska myspromenader var. Jag minns känslan av overklighet, av "ska det vara så här resten av livet"? En gång i duschen minns jag att jag liksom vaknade till, kroppen var het av det strömmande vattnet, men en sval luftström kylde mitt huvud och jag var mig själv en kort stund.

Sen krisade jag, grät, inbillade mig hjärntumörer, grät lite mer och väntade på döden. Allt var tömt på innehåll. Jag läste en matematikkurs den vintern och föll i gråt under föreläsningarna när läraren talade om ett x som gick mot oändligheten. Varför fick inte vi gå mot oändligheten? Varför var allt så futtigt, fåfängt, ändligt? Varför var jag ett stycke ruttnande kött och en längtande själ i samma varelse? Jag var också mycket melodramatisk.

Och sen kom uppbrottet, otroheten, poesin, tonårsrevolten, promiskuiteten, oförsiktigheten, skinnkjol och eyeliner och billigt rödvin på en onsdag. Jag var osannolikt naiv, trodde man blev ihop av att kyssas och att molotovcocktail var en drink. Och det kan jag också förstå, även om jag gjorde en del dumt. Framförallt är jag tacksam mot mig själv att jag vågade det språnget. Mitt liv blev ett annat. Inte alltid lyckligt, men mitt. Jag är på min sida nu.

En skön blandning

Idag har jag haft två stilmässiga förebilder; dels underbaraclara, dels den moppeåkande tjocka farbrorn i filmen Plötsligt i Vinslöv. Jag har cyklat runt i rutig kjol och en vintagebustier med strutbröst (och lite andra kläder också förstås) och sjungit "movin´ movin´ movin´, vivi sivi sovin a-ha" med min brutalaste basröst.

Sen var jag på poetry slam, kokade kaffe och sålde äppelkaka till hugade poeter. Ovanligt berörd blev jag idag, det fanns inte mindre än tre intensiva innerliga röster att njuta av, tre fina poeter som valde bort rapphet och rim för närvaro. Och min skånska favorit Erling vann.

Och sen läste jag det här, som grädde på mysmoset. Män är ändå för härliga.

En underbar dag med andra ord.

Och inte att förglömma, jag har ju också fyndat på Tradera. Jag hade tänkt spara pengar för att shoppa i London, men sen började jag oroa mig för att jag skulle se ut som kusinen från landet därborta i storstan ("ja e från laaandet å jeter höj", ännu ett oslagbart österbottniskt uttryck). Så, nu måste jag även shoppa innan London. Suck. Hur som helst, jag kommer att känna mig urtjusig i den här vintagekappan. Oh, det spritter i hela mig!

Och nu Kerstin,

ser du nog att tvättidskrisen är över. Fem inlägg på en dag, det är grejer det! The Ullinator is back. Typ.

Utmanad

Jag antar en utmaning från Sarah, det går ut på att berätta sju sanningar om mig som ingen annan vet. Nu kan jag inte svära på att ingen vet något av detta, men vi kör.

1. Jag har blivit bloggberoende. Jag läser underbaraclara, bookofmiri, kafferepet, tant marit och ibland till och med blondinbella. Med mera. Undrar varför jag inte får nåt gjort? Bloggarna ska ha fina bilder, gärna second hand- och vintagetema och helst lite text med substans. Alternativt vara lagom korkade så jag kan mysa åt min egen förträfflighet.

2. Jag pratar för mig själv. Mest i hemmets lugna vrå, men ibland kommer jag på mig med att göra det ute också. Det kan bli rätt livliga diskussioner ibland.

3. På gymnasiet blev jag ovän med min samhällskunskapslärare, till den milda grad att jag stormade ut ur klassrummet och aldrig kom tillbaka igen. Så om jag verkar lite korkad när det kommer till politik och sånt, så vet ni varför. Det fina i kråksången är att jag ändå fick VG.

4. Jag har gallsten.

5. Jag vet inte hur man laddar ner en film från nätet och har inte vågat fråga nån. Jag är antagligen en av de mest laglydiga i landet just nu.

6. Jag har under höstterminen gått i en samtalsgrupp med tema självkänsla. Och insett vad jag har att jobba med. Och att det inte bara är jag som har en liten djävul på axeln som viskar elaka saker i örat. Skönt det.

7. När vi på mellanstadiet skulle skriva berättelser i vår grönrandiga "berättelsebok" snodde jag alla mina stories från Twilight Zone. Tur att min töntiga magister Staschen (lätt igenkänd på den stora röda mustaschen) inte såg det på TV. Han tyckte ju jag hade världens fantasi, och där någonstans började min författarkarriär.

Nu utmanar jag alla som läser det här! Era hemligheter vill jag läsa.

Snart dags!

Om drygt två veckor landar jag på det ärorika imperiets mark. Mina föräldrar hade kvar sin karta sen dom var där -77. Den var så fin, så jag tänker låtsas som att inget har förändrats i Londons geografi sen sjuttiotalet.

Försoning

Och precis som jag gick här och odlade mitt hat, hörde jag på radion två medelålders män delta i en diskussion om Elsie Johanssons Sin ensamma kropp. En bok om en sjuttioårig kvinnas lust och skuld diskuterades med respekt, intresse och förståelse. Av män. Utan sedvanlig krydda av klichéer om kvinnlig sensualitet, specifikt kvinnliga sätt att skriva och förringande av kvinnlig erfarenhet. Jag blir rörd på riktigt. Allt är förlåtet.

Ullgull gästspelar som manshatare

Jag tänkte att vi skulle ha en liten gissningslek.

Vilket kön hade personen som låg och nosade mig i baken (bilens bak alltså) och gav mig irriterade blickar i backspegeln för att jag (håll i er nu) körde i 50 på en 50-väg? Och som så fort jag svänge av brassade förbi, lättad över att slippa ligga och fesköra bakom en kärring?


Vilket kön hade personen som under ett seminarium om kvinnors obefogade vardagsrädsla, gav sig själv utrymme till en lång utläggning om hur föreläsarna kunde skärpa sin analys genom att fundera kring hur folk i Sverige är rädda för allting fast vi bor i ett av världens tryggaste länder. Då skulle det kunna bli intressant och viktigt på riktigt. När personen i fråga fick svar på tal gick hen helt nonchalant därifrån för att fylla på kaffe. Det är någon som pratar på en väldigt hög frekvens här, det är nog inget viktigt...


Vilket kön hade personen som blev så upprörd över det befängda påståendet att kvinnor generellt tjänar mindre än män att hen kände sig tvungen att storma ut ur lokalen, och dra med sig sin 18 år yngre partner, som därigenom missade den konsert hen hade kommit dit för att se?


Vilket kön hade samtliga personer som såg mig jäkta runt och skjuta in stolar på biblioteket vid stängningsdags igår, men som ändå nonchalant lämnade stolar utdragna i andra änden av rummet, och som var helt immuna mot mina arga blickar?


Ni gissade helt rätt, de är samtliga män. Det är inte så att jag hatar män, eller att det inte finns kvinnor som beter sig illa eller vårdslöst. Men denna de senaste dagarnas insamlade empiri får tala för sig själv.

Någon hade snott min tvättid idag, den 29:e februari. Pack.