Rock'n'rollgrabbar

Nu ska jag berätta om en ung man jag kände för länge sen. Han var så jävla rock'n'roll. Han ville leva hårt och dö ung. Han bodde i sina skinnbrallor och Jim Morrison var hans husgud. Hans favoritbok var Bulgakovs Mästaren och Margarita, och hade man inte läst den kunde man lika gärna gå och dränka sig. Han lånade pengar men tyckte inte att han behövde betala tillbaka. Och om man ändå ville ha sina pengar tillbaka, beskyllde han en för att vara en ytlig bracka. Så här i efterhand kan jag tycka att det finns en viss humor i att hans föräldrar bodde på Östermalm.

Han kunde charma vem som helst. Och särskilt mig. Tyvärr blev han rätt besviken när det visade sig att jag varken hade läst Mästaren och Margarita eller jobbat som strippa. Han visste inte riktigt hur han skulle bete sig. Skulle han ignorera mig? Eller skulle han uppfostra mig? Det blev en rätt misslyckad blandform; varannan dag uppfostran, varannan dag inte låtsas om. Uppfostran var för det mesta verbal. Men ibland hade jag blåmärken på armarna efter hans nypor. Det var när han hade provat den behavioristiska modellen.

Han hade en särskild fäbless för trasiga människor. Men de måste vara trasiga på rätt sätt. Till exempel kvinnor som försörjde sig på sina kroppar, de var hans favoriter. Tjejer som gjorde misslyckade självmordsförsök var däremot ytterligt patetiska. "Åh nej, inte en sån där ropa-på-hjälp-tjej!"

Jag har fortfarande inte fått tillbaka mina pengar. Men det är okej. Den lektionen var värd mycket mer än femhundra spänn. Även om jag inte lärde mig riktigt det han hade tänkt sig.

Blomsterspråk

En gång fick jag tjugo långskaftade röda rosor. Klart man ler då. Man har inte så mycket val. Även om det var för att fira ettårsdagen av ett förhållande som gav mig magont. Även om köparen tjänade så bra att tjugo långskaftade röda rosor var en fis i rymden i hans budget.

En annan gång fick jag rosor från en kille som förlåt. Det var för att han hade sagt att han tyckte jag borde banta. De rosorna åkte faktiskt rakt i komposten.

En blomsterhandlare jag hörde intervjuas en gång sa att hon brukade fråga män som kom för att köpa blommor "Hur dum har du varit?". Och sedan anpassades mängden blommor efter svaret.

Vad är grejen? Varför accepteras dessa blommande avlatsbrev? Jag fattar inte faktiskt. Att få rosor smakar lite surt tycker jag, oavsett anledning. För att det har en air av storstilad gest, av avledningsmanöver, av att köpa sig fri. Plocka hellre en bukett ängsblomster. Stilpoäng om du vet vad de heter också. Att ge tid och tanke imponerar mer än att ge pengar.

Sen är ju inte rosodling världens schysstaste bransch heller. Jag säger tack, men nej tack! Ni ser att jag inte ler med ögonen va?

jag är botad!

de senaste sju åren eller så har jag inte tålt lukten av rökelse. den är så intimt förknippad med ett riktigt svin jag kände en gång i tiden. vi kan kalla honom dumandreas. ja, är man ihop med mig och sedan beter sig illa får man ett nedsättande epitet, så är det bara. vi har slakmicke, rövroger (som sedermera uppgraderades till rövroger ultra - nu ännu rövigare) och kort och gott dumandreas. inte så moget kanske, men dom förtjänar det. hur som helst, rökelsedoft har gett mig fjärilar i magen - och inte av den trevliga sorten. men idag på yogan kände jag ingenting av det. så nu är jag officiellt botad från svinpesten. skönt.

yoga ja. det är en träningsform som passar mig perfekt. men måste det vara allt det där kvasiandliga tjafset runtomkring? meditation - visst. prata en stund kring nåt visdomsord - sure. det gör jag gärna. jag kan till och med lyssna på utläggningar om reinkarnation och karma; det är spännande att höra vad andra människor tror på. men försök inte pracka på mig allt det där. det är lite samma känsla som när man går på möte i en frikyrka (vilket jag har gjort ofrivilligt ett antal gånger). dom tycker synd om en för att man inte är frälst. för att man inte har hittat harmonin. för att man kämpar så och mår så dåligt ibland och tycker livet är meningslöst. men hey, vet ni vad? harmoni är så jävla tråkigt. att ha ångest ger mig faktiskt mer än att lalla runt och vara "lycklig" och lägga mitt liv i händerna på gud eller den kosmiska energin eller vad fan som helst.

därmed inte sagt att inte lycka är efterstävansvärt. men lycka är inte ett konstant tillstånd. lycka finns i ögonblick, i snöfall och kyssar och morgonkaffe och orgasmer och tusen andra små saker. dessutom tycker jag livet blir så oändligt mycket vackrare i kontrast till motsatsen, till utslocknandet.

inte skakad men rörd

mina tårkanaler verkar vara förbundna med en outsinlig underjordisk källa. det salta flödet springer fram vid alla möjliga obekväma tillfällen. igår flödade det över under yogapasset. avslappning och meditation betydde tydligen ältande och sorg. och det behöver ju komma ut. och jag har ju försökt att stoppa det i veckor med feelgoodböcker och -filmer, med att inte lämna en tyst sekund för tankarna att irra.

förra gången jag var nysingel och skör hände samma sak under ett friskis & svettis-pass. en låt att stretcha till, det var faktiskt den här med niklas strömstedt, satte ord på precis det jag kände. så jävla banalt.

egentligen är det väl en tillgång att kunna gråta. men det skulle vara skönt att kunna vrida åt kranen ibland, att kunna uppföra sig som folk. det är ju inte riktigt socialt accepterat att gråta i tid och otid. att gråta är att tappa ansiktet, att släppa på fasaden. som att man har spelat allt annat och bara gråten är sann. när gråten egentligen bara är ett av många uttryck.

kanske är det inte jag som borde gråta mindre. kanske är det resten av mänskligheten som borde gråta mer. "... därför att ögonglasen skola tvättas ibland för att man skall se klarare." det visste till och med strindberg.

bara, bara vara vänner

nu har jag tagit det sista avskedet. kläder som har legat blandade med andra i tvättkorgar har skiljts åt för alltid. rena kläder som har legat i garderober på olika sidor av stan luktar fortfarande som om det var möjligt.

när man vet att det är rätt, hur kan det göra så ont? (ja, det är nu min blogg blir banal) hur kan den absoluta intimiteten bytas mot pinsamma tystnader? och så kan man ju inte låta bli att röra vid varann. och då är intimiteten där igen. som om inget hänt. som om kropparna inget vet.

jag är en människa som både hatar och älskar avsked. jag är förfärligt svag för det bitterljuva. jag är lite av en marianne dashwood faktiskt. jag frossar i känslor. men nu känner jag mig mest bara trött. det var ett vackert avsked. men till slut sa jag till honom att gå. att vi inte skulle dra ut på det. sen kvävde jag mina tårar. helt out of character.

och sen då? aldrig ses igen? vara vänner? ingen vet.

jag försöker tänka att de underbara människorna jag har varit nära fortfarande finns därute. som fixstjärnor.

precis när ni (och då menar jag alla ni som följer min fantastiska blogg!) trodde att bloggen avsomnat för gott, kommer jag tillbaka med förnyad kraft och en massa blues!

singel igen. samma gamla mönster som upprepar sig. man kommer nära, trasslar in sig, börjar tvivla, hoppar bungyjump i känslotrådarna, som brister såklart - och man är fri. utan bindningar till något. utan ansvar mot någon. redo att fly, börja om, bli en annan. och stråk av oändlig trötthet däremellan.

jaja, allt det där vet ni ju.

/a

tvåsamhet

jag har skaffat karl. en riktigt bra en. som får mig att skratta. får mig att tänka och diskutera och vilja hångla en massa.

men är jag tacksam och glad för det kanske? inte då! istället dyker alla mina gamla nojor upp, allt det där som jag trodde jag hade kommit över och förbi.

att släppa in nån är farligt, det går inte att gör något åt. enda alternativet är att bara vara avvaktande och sval och aldrig släppa in. men då kan man lika gärna låta bli helt och hållet. om jag får välja mellan att göra någon galen av åtrå genom att förleda och förvirra, vara mystisk och vild och otämjd, eller att vara mitt autentiska jag med alla motsägelser och svagheter, och kanske kanske komma riktigt nära någon, då vet jag vad jag väljer. vilken dag som helst.

och ändå ändå ändå. spelet lockar. närheten skrämmer.

/a