Fikadilemma

Mitt största problem på jobbet rör fikarasterna. En trappa upp har ett politiskt parti med anknytning till arbetarrörelsen (utan att nämna några namn) sitt regionkontor. Min företrädare sprang upp dit och fikade varje eftermiddag klockan tre. Men så var hon också aktiv i Partiet (återigen inga namn nämnda - det finns ju bara ett Parti). Det är inte jag. Men jag har fått stränga order att fortsätta traditionen med trefika hos Partiet. Herrarna i bibliotekets styrelse är nämligen väldigt måna om att jag inte ska känna mig ensam.

Men ensam är tyvärr precis vad man känner sig när man sätter sig och tvångsmyser med människor man inte delar någon naturlig umgängesplattform med. Inte för att de är otrevliga. Inte för att deras politiska övertygelse skiljer sig så värst mycket från min. Men jag hör inte rikigt till, har inget att tillföra i deras initierade politiska samtal, har inte varit med på den-och-den konferensen, känner inte till den-och-den kommunpolitikern. Jag sitter mest tyst. Och känner mig socialt missanpassad. Och dricker faktiskt hellre mitt kaffe i ensamhet.

Samtidigt vet jag ju att jag behöver utmana mina sociala rädslor. Vad göra?

Jag vill inte heller jobba!

Inte om det ska gå ut på meningslös miljöförstörande produktion. Fritz har ju rätt. De flesta jobb är rätt meningslösa. Många känns faktiskt som påhittade Kalle Ankajobb. Typ telefonförsäljare. Jag kan inte fatta att alla verkar ha gått på jobba-och-konsumera-till-döds-är-det-enda-moraliskt-försvarbara-bluffen. Vår konsumtion kostar för någon annan, på andra sidan jordklotet. Vi skördar frukterna av andras arbete. I det perspektivet är det inte den som varken jobbar eller konsumerar som är den värsta parasiten.

(Jo, jag vill jobba. Men inte till vilket pris som helst. Och inte heltid. Men så vill jag heller inte ha någon platt-tv och årlig thailandssemester. Och förlåt att jag tjatar, men det här är en hjärtefråga.)

Ett rätt av tre

Metro, detta lilla under av journalistiskt skarpsinne! I dag kan man, med anledning av att Bill Gates och Warren Buffett uppmanar miljardärer att skänka bort halva sin förmögenhet, läsa:

Undvik

Tre anledningar att inte skänka offentligt.

• Det finns ingen avdragsrätt för gåvor i Sverige
• Man gör det rent filantropiskt
• Går man ut med att man stöttar en organisation hör liknande av sig

Skönt att alla kollektivtrafikåkande miljardärer nu är upplysta.

Konflikter på arbetsplatsen

Jag har haft två. Den ena var med toaletten, som inte riktigt kunde leverera den spolkraft jag hade förväntat mig. Den andra var med mig själv och rörde en öppnad chipspåse som stod i ett skåp och inte riktigt var min.

Men med fiffighet och tålamod kommer man långt. Efter sisådär hundra spolningar kom till sist det där efterlängtade slurpet. Och chipspåsar finns ju nya i affären. Tänker jag.

Från mitt skrivbord

Jag sitter jag och tittar på en liten båt som bogserar en väldigt stor båt uppför Göta älv alldeles utanför fönstret. Tredje dagen på min praktik börjar jag känna mig rätt hemma och fasligt myndig med min nyckelknippa. Inte för att jag vet riktigt vilka arbetsuppgifter jag har. Det får jag veta närmare på måndag. Så hittills har jag mest städat. Och fikat. Med sossar. Gôtt.

Om knappt en månad flyttar jag in i en etta med absurt stort badrum (f.d. äldreboende...) i Götlaborg! Ska bli underbart att slippa pendla tre timmar per dag. För det är jag redan hjärtligt trött på. Efter två och en halv dag.