På begäran!

Ett sprojlans blogginlägg! Jag har varit mycket i farten ett tag, vi kör en snabb sammanfattning:

Först var jag i London. Kyligt och ont i fossingarna men alldeles alldeles underbart! Najsigt hotell med fet frukostbuffé, massa sevärdheter, god mat (bland annat en sjukligt stor friterad fisk), musikal och trevligt sällskap. Det gör vi om va, Sarah?

Sen åkte jag hem till Västerås. Gjorde första intervjun till min uppsats. Som gick bra. Två dagar senare satt jag på tåget till Lund.

Där fick jag fika och snabbsightseeing med Eva innan jag tog min hem till farbror Olle och hans fru Ing-Marie, där jag skulle få bo. Snällt! Sen åkte jag i skytteltrafik till Malmö och nån håla jag har glömt namnet på och intervjuade folk. Här är enda bilden jag tog i Malmö:

Ja, det tyckte jag var kul. Sen for jag hem till Borran några dagar, varav en tillbringades i Göteborg, där jag bland annat gjorde en intervju till, innan det var dags att sätta sig på tåget till V-ås igen. Burlesquefest, mys i vårsolen och lite påsk. Så här burlesk var jag minsann:

Sen blev det en tur till Stockholm för den sista intervjun. Eftersom det var sjukt mycket dyrare att åka direkt fån Stockholm till Borås än från Västerås till Borås, åkte jag tillbaka till Västerås och spenderade en natt till hos mor och far innan jag återigen satte mig på tåget. Kom tillbaka hit ner i onsdags, hade föreläsning och jobb på torsdagen och framåt kvällskvisten dök Åsa upp.

På fredagen åkte vi till Ullared. Det var sjukt. Men nog måste man se Ullared innan man dör. Jag var lyckosam nog att hitta ett gäng välsittande tantjeans. Och då får man ju slå till.

Ja, och nu är jag här. Med cirka sex timmar knastigt band att skriva ut. Sköj!

Hur som helst, glad påsk i efterskott önskar jag med denna ståtliga tupp! Förfärdigad nån gång -84, fylld med toapapper och målad vackert vit. Visserligen var pappret vitt från början, men man kan aldrig vara nog omsorgsfull när man målar tuppar.

Bak

Okej, jag ska inte tvinga er till fler smutsiga tankar om Bambi. Utan istället visa nåt jag är mycket nöjd med. Min alldeles egna brödmix! Jag har nämligen börjat baka mitt eget bröd, och eftersom jag bara har en yttepytteliten degbunke kan jag bara baka en limpa i taget. Tänk vilken arbetsbesparing det blir om man redan från början har alla torra ingredienser blandade! Inte så jättestor kanske, men det kan vara det lilla som gör att jag faktiskt får tummen ur. Och så känns det lite proffsigt. Dinkelmjöl, lite grahamsmjöl, solrosfrön, psylliumfrön, dinkelflingor, salt och linfrön innehåller mixen. Bara att blanda med filmjölk och lite bikarbonat och skjuts in i ugnen!

I min finaste finska burk dessutom! Då kan det inte bli annat än baksug. Höhö.

Jag ser förresten att jag har tappat en läsare. Det känns tråkigt eftersom det bara är mina vänner som läser min blogg. En tappad läsare = en tappad vän, eller? Eller så hade han bara nåt bättre för sig.

Långa människors lov

Jag älskar långa människor. Alla min vänner är långa. Jag omger mig med långa ståtliga kvinnor; Åsa, Sarah, Linda Lou, Kerstin och Eva. Inte en endaste har jag bland mina nära vänner som är under en och sjuttio (rätta mig om jag har fel).

Själv var jag länge längst av alla. På korten från skolavslutningen i trean sticker jag upp bakom de andra barnen, huvudet längre. Jag växte som ogräs. Hade långa pinniga ben och taskig koordination. Men sen kom puberteten och jag stannade på mina modiga en och sextiosex. Och dom andra växte om.

Ibland tror jag fortfarande att jag är lång. Då vill jag krypa ihop och göra mig liten, inte ta upp så mycket plats. Kanske är det här mina långa vänner kommer in i bilden. Med dem känner jag mig normal, jämnstor, fast dom egenligen är längre än jag. Jag väljer såklart inte mina vänner utifrån längden. Men att känna sig kroppsligt bekväm med någon ökar chansen att hitta även en själslig gemenskap.

Min fäbless för långa människor kanske också kan hänga ihop med att min mor är ett välväxt fruntimmer på en och sjuttiofyra. Min fina mamma är såklart sinnebilden för en god människa. Alltså är lång lika med bra.

Nu jobbar jag på att socialisera mig med dom korta människorna. Att känna mig bekväm. Att flytta fokus från kroppen. Det är inte lätt men det ska gå.

analfapet

igår var det traditionsenlig spelkväll med mina favoritpojkar andreas och andreas. det började när vi alla tre gjorde ett hundår på hökåsenskolan, och var tvungna att fly verkligheten med tp och vin. på senare år har vi gått över till alfapet. många diskussioner blir det om grundformer, sammansatta ord och andra lingvistiska implikationer. en fin tradition är det i alla fall.

jag vill inte ha ett nytt år, jag vill ha en hundvalp!

jaha, då var det nytt år igen. det firades in med tolv timmars dålighetsliv i doften av häst och brasa. mat, vin, sång och nyårstal hos linnéa på lilla östa, i det fantastiska huset där man aldrig vet vad man kan hitta.
att sippa rödvin tolv timmar i sträck är dock inget jag rekommenderar. eftersom man inte blir värst berusad märker man inte hur mycket det egentligen blir. så årets första dag inleddes med halsbränna, illamående, ångest och huvudvärken från helvetet. skönt då att ha kära lou blue bredvid sig i bäddsoffan, och muntra upp varandra med glada förhoppningar inför det nya året.

lite såhär har jag tänkt mig:

jag ska skaffa mig en menskopp. miljövänligt och snällt mot kroppen.

jag ska bli klar med studierna så jag kan flytta från borås.

jag skulle vilja bli riktigt sjujäkla kär.

det var väl det, på ett ungefär. kanske också spara pengar till att lasra mina stackars ögon. i min drömvärld hör inte glasögon hemma.

ullgull köper sig kompisar och annat

hur många bestick behöver en flicka egentligen? jag kan nu stoltsera med hela fyra olika varianter i kökslådan. idag hittade jag nämligen mina drömmars köksutensilier. härligt, välbalanserat finskt rostfritt stål. jag har älskat dom sen barnsben. det finns inga andra knivar som ligger så bra i handen. inga andra skedar som smakar så gott. inga andra gafflar med den vänliga uppsynen. det var dyrt. men värt.













sen hittade jag en fin kompis för bara en krona. vi ska ha mycket skoj ihop.

utsikt över skåne

i helgen var jag på skåneturné. först åkte jag till kerstin och love i kristianstad, åt massa gott, shoppade, pratade gamla minnen och skrattade åt vår tid på lärarprogrammet i eskilstuna. vi mindes våra kära klasskamrater noac näverlur, king louie och hon med pepparkaksögonen som flörtade lite för ohämmat med min speciellt utvalde lektor i litteraturvetenskap. och så var vi på handbollsmatch, roligt och spännande var det. vilket fick mig att inse att jag måste göra upp med mitt sportförakt. mer om det senare. dom vann förresten!


här envisas vi med att äka räkmacka ute.

sedan vidare till eva på österlen. matlagning och tedrickande och långa diskussioner i köket. många pekfingrar i vädret och "men är det inte så att...". speciellt var vi upprörda över j.r.r. tolkien och de osunda värderingarna i härskarringen. det är roligt att vara arg. fast ibland ska man bara let them suck. har jag lärt mig.

jättehemligt

vilka fina människor jag har! har fått en massa bra förejul-klappar. en väska som är både snygg, praktisk och fair trade. sex turkosblommiga kaffekoppar från sjuttiotalet (tyvärr strök två av dem med i julstöket, å så var dom bara fyra...). en smal, svart sidenslips (som jag visserligen tiggde till mig, men jag tänker ändå räkna den som en julklapp), en tub chokladsås samt den fantastiska boken Jättehemligt av Barbro Lindgren.

det i stort sett enda jag kom ihåg från förra gången jag läste den (eller fick den läst för mig rättare sagt) var gäddorna som for upp i himlen och bet gud i pillesnoppen, samt att barbro oroade sig för att hålet var för litet så hon inte skulle kunna föda barn.

men den visade sig ha många andra bottnar. vi får ju lätt för oss att barndomen är något slags naivt paradis. att barnen bör undanhållas allt som är svårt, att det är vårt ansvar att hålla barnens värld kliniskt ren från livets realiteter. att barn inte är förmögna att tänka djupa och självständiga tankar. det är det vi avundas dem när vi längtar tillbaka till barndomen. ibland tror jag nästan folk skaffar barn bara för den sakens skull. för att få del av den där världen man skapar där allt är mjukt och gulligt och snällt och inga verkliga problem existerar. (till dom människorna vill jag bara säga: skaffa hund! hundar är nästan alltid glada och nöjda och kommer inte att ställa obehagliga frågor om vad som händer när man dör)

men barn är ju inte såna. barn-barbro (för boken är självbiografisk) är en tioåring med existentiell ångest. som tänker på döden, universum och evigheten. som har lika giltiga svar på de metafysiska frågorna som vilken vuxen som helst. samtidigt är hon en flicka helt befriad från behagsjuka och inställsamhet, ett barn med humor och en genomskådande blick. allt skrivet så enkelt och självklart.

jättehemligt är det såklart. dom vuxna får inte veta vad som pågår. dom klappar på huvet och vill inte förstå. vill inte få sina illusioner krossade. så vi undanhåller för varann allt det där som egentligen är viktigt.

/a