lösensumma?

oh no! mina alfapetregler! kommer jag att få små bitar av dom med posten?

åh gudrun!

var på väckelsemöte med gudrun schyman igår. om feminism. jag vill bli som gudrun. rolig, kunnig, skarp. och med pondus.

tyvärr tenderar såna här föreläsningar att bara locka redan frälsta. förutom de två män som plösligt reste sig och gick i protest. dom var nog inte frälsta. och blev det nog inte heller.

det bästa av allt var gudruns argument för delad föräldraledighet. "det handlar inte om pengar. att stanna hemma handlar om en individuell kärleksrelation som varje förälder har till sitt barn. det kan man inte delegera till någon annan." varför man nu skulle vilja det. men det finns det uppenbarligen många män som är beredda att göra. (herregud vad den man som vill skaffa barn med mig kommer att ha att bevisa! kan man kanske skriva nåt slags kontrakt? så man inte sitter där sen som en annan bitterfitta, lurad att ta ut alla föräldra- och vabdagar och få usel pension)

lite besviken blev jag dock på gudruns försök att ta död på "gamla fördomar" om feminister. som att vi inte skulle raka oss under armarna. det gör vi inte heller! flera av oss har också hängbröst. men det är liksom inte det det handlar om.

oxfilé

en gång hade jag en oxfilé. den hade kommit i min ägo efter en separation. mitt ex tog den ur den före detta gemensamma frysen, gav den till mig och sa: "jag vet att jag kommer att köpa oxfilé igen. men jag tror inte du kommer att göra det." så. en oxfilé.

den låg många månader i min frys, nästan bortglömd bakom sejblock och fryst spenat. tills jag en dag bestämde mig för att flytta långt långt bort. så långt bort att oxfilén inte kunde följa med. under några sommarveckor tömde jag kyl och skafferi, skänkte mina sista blåbär till mor och far. oxfilén fick dom också ta hand om.

tanken var att jag skulle laga en grandios avskedsmiddag till mina nära och kära. för första, och kanske sista gången, bjuda på oxfilé. men så var det det där med mormor. som har lite svårt att tugga. vore det inte bättre med köttfärsbiffar ändå? menade mamma.

oxfilén låg kvar i frysen. som ett blodigt köttigt samvete.

sista veckan innan jag åkte tog vi så fram den. undrade förhoppningsfullt om den verkligen hade hållit sig så länge. men enligt bäst-före-datumet skulle den gå att äta minst ett halvår till. och inte kan man slänga en fullt funktionsduglig oxfilé.

en måndag åt vi upp den. men ris och vidbränd sky. mamma, som jobbade den kvällen, smakade inte ens.

om den var god? jovars. det bästa var ändå att vi blev av med den.