En lång kort helg

Lou anlände fredag eftermiddag och vi gav oss genast iväg till Knalleland och nyöppnade Emmaus second hand. Jag har ivrigt väntat på detta religiöst obundna alternativ till Myrorna, och visst hade de mycket fint. Men dyrt var det, alldeles för dyrt. Hur som helst kunde jag inte låta bli att shoppa för 375 imaginära kronor (tack för lånet, Lou!).

Lördagens plan var burleskklubb i Göteborg. Massa piffande, plötslig tidsbrist, taxi till stationen, bussförfest, promenad genom Göteborg, och in på tjusiga Tip the Velvet. Kvällen blev lyckad, roligt att se alla uppklädda människor, men jag är fortfarande kluven till burleskkonceptet. Är det lek och ironi eller bara sofistikerad porr? Det måste jag nog fundera lite mer på.

Vi hade i alla fall som plan att ta tvåbussen hem igen, men på grund av löften om efterfest från en bekant stannade vi kvar ändå. Bekantingen försvann såklart, och där stod vi, strandsatta i Göteborg i korsett och nätstrumpor... Vi hade fått för oss att det skulle finnas nåt slags transport till Borås vid fyratiden, men hade ingen aning om hur det skulle gå till. Ingen information fanns heller på Nils Ericsonterminalen. Varför varför? Vi lyckades i alla fall köpa en surfbiljett och tog reda på att vi kunde ta oss hem via Landvetter. Fett!

Sen slog fyllehungern till. Av resterande 40 minuter tills bussen gick använde vi ungefär 35 till att införskaffa och äta flottig nattamat. Sen kom vi på att man kanske måste ha kontanter till bussen, så vi frågade några väktare som bekräftade detta och föreslog att vi skulle springa bort till Shellmacken och fixa. Och oj, vad vi sprang! Vi hann precis i tid till bussen och det första som mötte oss var en stor skylt med "Inga kontanter, endast kort".

Sedan mötte vi gryningen halvsovande på en bänk på Landvetter. Fortfarande i korsett och nätstrumpor. Efter 50 minuter var det dags att hoppa på anslutande buss till Borås. Och sen blev det, såklart, taxi hem från stationen. Och den allra som underbaraste sömn. Tills vi var tvungna att gå upp och sätta Lou på tåget igen.

Så här i efterhand kan man konstatera två saker:
1. Det blev en kort helg. Som mestadels, så känns det i alla fall, spenderades på olika bussar (i korsett och nätstrumpor). Men lördagsnatten, därimot söndagsmorgonen, var jättelång.
2. Det blev en dyr helg. Alla transporter. Alla små inköp inför lördagkvällen (en ögonskugga här, en nätstrumpa där). Alla frestelser på Emmaus. Alla vändor i baren på Tip the Velvet, varav en resulterade i en Gimlet som var allt annat än en Gimlet (Gimlet a) innehåller gin b) är god).

Jag vet inte riktigt om det var värt det. Men nu är det gjort.

Dagens citat

"This was the period, after all, of younger women writers eagerly standing up at "Women in SF" panels and declaring in belligerent tones, 'Well, I'm not a feminist' (as in 'I'm not a cannibal')."

Suzy McKee Charnas

Fotnot: Perioden är 1980-talet.

Inspiration, motivation och allmän gamman

Sen hela försörjningsgrejen löste sig (inom citationstecken) har lusten så sakteliga återvänt. Det är ju tokintressant dethär ju! Och idag hittade jag alldeles av en slump en bok som nog kommer visa sig central - Camille Bacon-Smiths Science Fiction Culture. Jag beställde fjärrlån på den för länge länge sen, men den dök liksom aldrig upp och så glömde jag bort den. Mucho intressant.

Arbetsförmedlingen idag igen. Handläggaren som baxnar när jag säger att jag nog hade tänkt mig ett biblioteksjobb. Och sen: "Men det ordnar sig nog, jag ser ju att du har gett din den på det!" Tack för ditt stöd, Anita.

Jag läser lite bell hooks också, till feminismkursen. Se där en till som inte gillar versaler. Jag tror det kan ske en intressant korsbefuktning här, mellan feminism och litteratursociologi. Roligt!

Ja, vad tänkte jag mer. Luktärterna blommar på balkongen, solrosorna har jag klippt ner. Nu ska blomkorgarna torka och sen ska jag experimentera lite med att grodda fröna. Solrosgroddar är ju ungefär det godaste man kan äta.

Fotnot: Anita heter egentligen något annat.

Medeltid och framtid

Idag läser jag Joanna Russ essäer om science fiction och feminism, samlade i To Write Like a Woman. Spännande, spännande!

I den första essän, "Towards an Aesthetic of Science Fiction" menar hon att science fiction till sin natur är "kvasi-medeltida". Den är didaktisk. Den har inte individuella öden i fokus, utan ett kollektivs. Den har fokus på ett fenomen - "the idea as hero". Och slutligen kan den i viss mån sägas vara religiös, eller i alla fall framkalla religiösa känslor - vad man brukar kalla "sense of wonder". Vetenskapen är för science fiction vad kristendomen var för den medeltida litteraturen.

Och igår läste jag en essä av nån filosof (i The Intersection of Science Fiction and Philosophy), som i sin tur menade att den medeltida världsbilden inte tillät sådana spekulationer kring framtiden som science fiction handlar om. Därför kunde sf inte existera förrän framemot 1500-talet. Fast kanske eventuellt under antiken (Platons Staten).

Jag har nog aldrig satt sf i relation till medeltiden. Men intressant är det ju. Eller ja, jag tycker det är intressant i alla fall, och det är därför jag plågar er med det...

Idag har jag fått besked från Kvinnofolkhögskolan. Jag kom in på kursen Feminism i teori och praktik. Jag tänker inte lägga jättemycket krut på det, det kan jag ju säga på en gång. Men det kan nog bli intressant. Nu återstår bara att övertyga CSN om att jag visst är en duktig student som förtjänar att få ännu mera pengar.

Rena lyckligheten

att jag nu kan se kultserien Svenska slut igen, efter år av saknad. Plastisarna, dödstejpningarna, de trevliga hårformateringarna!

Serien utspelar sig i ett framtida norra Skandinavien, på en anläggning för kostnadseffektiv ytförvaring av kärnavfall. Dit kommer kärnrallarna för att tjäna storpengarna. Vi har också några tippexknarkande amerikansktalande kackerlackor och en speciellt framtagen strålningsresistent människoras, kallad plastisar. Alltihop (utom kackerlackornas repliker, då) framfört på en nyskapande pseudonorrländska i tröstlös grå glesbygd. Underbart!

Dagens goda idé

Vår käre statsminister påstod ju häromsistens att vi jobbar för lite i det här landet. Klockren analys där, Fredrik! Jag skulle väl snarare vilja säga att vi jobbar jävligt ojämnt i det här landet. Antingen har man inget jobb eller så är man så satans tacksam att man har ett jobb att man sliter ut sig totalt. Att dela på jobben skulle ju vara schysst, eller hur? Fast vi lär väl inte få se en sådan arbetsmarknadspolitik i första taget.

Varför inte helt sonika ta saken i egna händer? Söka ett jobb på två personer? Skriva ett gemensamt cv: "Vi kan tillsammans erbjuda en bred kompentens bla bla bla..."

Ok, jag fattar att det inte funkar. Men det vore så roligt att testa! Nån som är på? Splitta på ett jobb?

Åkej,

jag faller för trycket. Jag vet att ni väntar på ett nytt inlägg. Att helgen inte blir komplett utan.

Min helg har hittills innehållit en hel del städande (jag har våttorkat golven för första gången sen jag flyttade in!). I övrigt har jag läst och konsumerat film så det har stått härliga till. Läst ut Haruki Murakamis Norwegian Wood, som var stillsam och vacker som ett snöfall. Läst ut Ulrika Kärnborgs Myrrha, som jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om. Jag är ju förvisso en vän av det viktorianska, men jag saknade den sedvanliga skopan ironi och torr brittisk humor som gör hyckleriet uthärdligt. Å andra sidan fick jag senare mitt lystmäte i sällskap av The Leauge of Extraordinary Gentlemen. Som en klick... tja... kött på moset såg jag den franska filmen Delikatessen, som Borås stadsbibliotek hade köpt in. En eloge till dom! Nu ska jag nog se Hata Göteborg. Ajöken!

Just ja, läget är såhär. Jag har sökt en kurs på halvfart på Kvinnofolkhögskolan i Göteborg (nån som vet nåt om den?) = halvt studiemedel. I övrigt förlitar jag mig på mina föräldrar. Sväljer stoltheten lite, men inte så mycket som skulle krävas för att söka socialbidrag. Det, mina vänner, kommer aldrig att hända. Så uppsatsen är fortfarande på (har fått pepp av min handledare: "Men du har ju så fint material!"). Så nu vet ni.

Dagens hit

är Invid Barkens stränder med Monica Svensson från 1971. Om man tittar nära och kisar kan man se att det står "Text o. musik Elsa v. Knorring". Det är min farmor det.

Jag lärde känna min farmor när hon inte längre var sig själv. Sockersjukan hade gjort henne nästan blind och efter farfars död hade hon inte någon lust att leva. Hon var alltid ledsen när vi hälsade på och jag kan nog inte påstå att vi någonsin hade ett riktigt samtal, farmor och jag.

Men historierna fanns ju. Bilderna. Diktpärmen. Och skivan. Tyvärr kan jag inte lyssna på den. Och jag minns inte texten. Men det är en fin bit. Och b-sidan är jäkligt svängig. Om du kommer hit med en grammofon under armen kan du få höra.

Uppdatering

Nu har jag kontaktat studentombudsmannen på högskolan. Jag tänker i alla fall se om det går att göra nåt, har ingen lust att hålla käft längre. I morgon ska jag träffa min handledare och förklara situationen. Sen tar jag studieuppehåll. Och sen ska jag söka alla okvalificerade jobb i hela världen. Och socialbidrag. Tänk så långt man kan komma med lite utbildning. Den ljusnande framtid är min! (OBS! Ironi!)

Varning för ovårdat språk!

Nu säger jag som det är: Mitt liv suger så jävla fet röv just nu! Jag försöker summera. På grund av en kombination av lathet, dåligt självförtroende, undermålig utbildning (som givetsvis kraftigt bidragit till de två tidigare faktorerna) och en livssituation som bäst kan beskrivas som en social katastrof har jag tagit något mer än hälften av poängen på min utbildning. Hälften. En stor del av de otagna poängen är naturligtvis uppsatsen; när den väl är klar återstår "endast" 28 poäng. När det gäller ungefär hälften av dessa, är min motvilja mot läraren ifråga så stark att jag helst skulle vilja ... nej, inte värt att skriva det så här offentligt.

A-kassa kan jag som ni säkert förstår helt glömma. Jag har ändå gått runt och tänkt att på nåt sätt ordnar det sig. Nu börjar mitt sparkapital ta slut, så idag ringde jag till kommunen för att kolla om jag kunde få socialbidrag, eller försörjningsstöd som det heter. Se det går inte. Det går inte an att ha en massa högskolepoäng att ta, eftersom man ska söka jobb åtta timmar om dagen. Det spelar liksom ingen roll om man så skulle skriva uppsatsen på nätterna och söka jobb på dagarna. Fan, fan, fan! För att ytterligare bidra till den massiva förnedringen började jag gråta när jag pratade med socialsekreteraren. Varför inte löpa linan ut liksom, när man ändå håller på?

Dessutom gjorde jag bort mig när de ringde från arbetsförmedlingen igår, genom att yttra något så svenneignorant så jag knappt trodde att jag hade hört rätt. Var fan kom det ifrån? Där rök antagligen chansen till en praktikplats inom skolan. Bra förebild för ungdomar - knappast! Mina social skills börjar uppenbarligen förtvina.

Jag vet inte vad jag ska göra. Ta studieuppehåll och försöka hitta ett jobb, vad som helst? Börja bråka med högskolan och få dem att erkänna att de har gjort fel? Det skulle i alla fall vara välgörande för min självkänsla. Säga upp min lägenhet, sälja mina grejer och flytta hem till mor och far? Hoppa på en folkhögskolekurs och pressa de sista ljuva dropparna ur CSN? Jag tror i alla fall att jag har en termin på gymnasienivå kvar. There's no end to the possibilities!

Så ligger det till. Svart på vitt såhär ser det inte fullt så illa ut faktiskt. Eller ja, med en hel del förnedrande trixande borde det väl gå att hålla sig borta från gatan. Men jag tar gärna emot tips, pepp och arga tillrop riktade mot en viss institution på en viss högskola som jag inte tänker nämna vid namn.

Valpkurs i korvaffären

Ungefär så skulle jag beskriva mitt uppsatsarbete just nu. Fokuseringen är inte på topp. Det finns ju så många andra spännande saker, så många dofter att undersöka.


(Jo, det finns korvaffärer!)

Bloggtorka

Jag snor ett upplägg från Drömmarnas berg: Rules: Don’t take too long to think about it. Fifteen books you’ve read that will always stick with you. First fifteen you can recall in no more than 15 minutes.

Sadako och de tusen papperstranorna, Eleanor Coerr

En dörr mot det okända, Andre Norton och Ernestine Donaldy (red.)

Liftarens guide till galaxen, Douglas Adams

Glasfåglarna, Elsie Johansson

Torterarens skugga, Gene Wolfe

Pengar, Victoria Benedictsson

Jurtjyrkogården, Stephen King

Chtulu 1, H.P. Lovecraft

Datorernas död, George Johansson

Det sällsamma djuret från norr, Lars Gustafsson

Vill gå hem, Jonas Gardell

Skriet från vildmarken, Jack London

Alberte och Jakob, Cora Sandel

Sagan om ringen, J.R.R. Tolkien

Gravkamrarna i Atuan, Ursula K. LeGuin

De flesta av de här läsupplevelserna hade jag före 16 års ålder. Efter det har jag läst en jäkla massa bra böcker, men nej, det biter inte längre på min förhärdade själ. Sadako och de tusen papperstranorna läste jag om och om igen när jag gick i fyran, och grät ett litet hav varje gång.

Vilka böcker har rört era hjärtan, kära läsare?

Ståkkålmsnatt

Det som satte igång mina undergångsfantasier igår var Toffs bok, med den underbara undertiteln Med kommentarer av Muham Bentson (är det något jag älskar så är det fingerade historiska dokument!). Det här är något så ovanligt som svensk science fiction, skriven av Kalle Dixelius. Ett postapokalyptiskt äventyr i 2200-talets Ståkkålm, bland skyfflare och knegare, brudar och snubbar, mäsk och potatis, finknull och fulknull. Huvudpersonen Toff får den märkliga och farliga idén att skriva en bok, och snart befinner han sig långt utanför de snäva ramar Fullmäktige satt upp för knegarlivet.

Jag vet inte varför, men jag gillar tanken på att framtiden är så sjaskig. Precis som jag gillar tanken på sunkiga tradarhak i rymden (och här passar jag på att tipsa om Mikael Niemis Svålhålet). Och jag fullkomligt älskar när det dyker upp artefakter från vår tid, den oerhörda vikt som tillmäts "futtigheter" som vi knappt lägger märke till - populärlitteratur, hushållsmaskiner. Hur lite kontroll vi har ändå över hur vi ska bli ihågkomna. Vi som tog oss själva på så stort allvar. Vi som trodde att allt gick framåt. Att framtiden var släta vita ytor, vänliga robotar och idel förnuftiga människor.

Och så kulisserna. Ruinerna av det Sverige vi lever i nu. Som i slutet av mutantfilmen i förra inlägget. Globen som svartnad ruin ger mig rysningar av allra behagligaste sort. Det blev inte så mycket sömn inatt. För jag hängde med Toff, Tompy och Anna Pelle.

Annars då? Joråvars, idag har jag öppnat och läst igenom mitt uppsatsdokument!!! Det ser faktiskt riktigt bra ut, ändå. Det enda som känns surt är att den sista intervjun inte går att transkribera på grund av usel ljudkvalité, trots assistans av bror ljudtekniker. Det blir helt enkelt till att göra om den. Men det ska väl gå det med.

Drömmar om undergång

Jag är, egentligen, rätt glad och tacksam över att leva precis här och nu. Och ändå kan jag inte låta bli att drömma om undergång och apokalyps, om sotiga ruiner och att gå ut om morgonen för att hämta in en spann frusen luft. Krig och katastrofer skrämmer vettet ur mig. Men lugnet efteråt, tystnaden. Alla brustna band och brända broar.

De jag älskar finns inte med i mina fantasier. Jag vill inte se min pappa i en värld utan insulin. Jag är där, ensam och fri och oändligt sorgsen. Kanske har jag någon hos mig, en sliten och trött existens med bottenlösa ögon, och vi klamrar oss fast vid varandras värme när de vilda tamhundarna ylar i natten.

Jag vet inte vad det är som drar mig. En trötthet kanske, en leda vid allt som är småttigt. En längtan efter att ställa tillvaron på sin spets. Och tanken på hur skönt det skulle vara om allt redan var förlorat.

Hur som helst. Kunskapens pris - Balladen om den vilsne vandraren (baserad på det svenska rollspelet Mutant - undergångens arvtagare) ger rätta känslan. Se och njut. Freddie Wadling liksom! Fast ja, den muterade hamstern är väl inte så övertygande kanske.

Kråksömnen

När kråkorna sover måste en av dem sitta vaken, och tala om för de andra att de är kråkor när de vaknar.

Glömmer ni också bort ibland? Vad det är vi egentligen håller på med, vi människor. Behöver ni också påminnas av någon som är mera vaken?

Jag gör det ofta, ofta. Sover kråksömnen mellan mina trygga väggar, vilar rösten längst ner i bröstet och glömmer. Då är det skönt att någon annan varit vaken.

Namnbyte

Ullgull kändes sådär alltså. Det var taget ur sitt sammanhang. Ihop med Linglin blir det som finare. Ensamt bara ... småtöntigt. Nu blir det Ulrika istället. Som jag ju faktiskt heter.