Mah-Jong, Gudrun Sjödén och science fiction

Jag var på kurs i helgen på Kvinnofolkhögskolan. Lyxigt som sjutton var det eftersom jag var ensam elev på tre lärare. Otacksamt med distanskurser! Hur som helst fick jag en spännande föreläsning om queer och intersektionalitet av den fantastiska Berit Larsson.

Sen hade Grupp 8 Göteborg återträff efter sisådär 35 år eller nåt, och det var meningen att vi distansare skulle vara med och insupa kvinnokampsatmosfär. Nu blev det bara jag som satt där och kände mig bortkommen bland alla Mah-Jong- och Gudrun Sjödénklädda tanter som nostalgiskt pratade om stormötet -74 och roliga fester med Lesbisk Front. Men vackert var det!

Mindre vackert var dock samtliga lärares reaktion när jag började prata om min uppsats. "Jag hatar science fiction!" sammanfattar det hela. "Jag är så här och nu" var ett försök att förtydliga. Jag tycker det är trist jag. För det första förutsätter inte kampen här och nu att man aldrig ger sig ut i andra världar för en stund. Det är en konstruerad motsättning som bara begränsar människors möjligheter att uppleva, tänka och känna. För det andra finns det mycket i sf som man kan ta med sig tillbaka till här och nu, som faktiskt visar här och nu på ett helt nytt sätt.

Nya insikter att ta med sig till uppsatsskrivandet: Radikala 40-talistkvinnor (en var nog 50-talist) har helt missat science fictions samhällsdebatterande potential. Radikala 40-talistkvinnor är inte så sällan bibliotekarier. Här behövs upplysning!

Dagens citat

"This was the period, after all, of younger women writers eagerly standing up at "Women in SF" panels and declaring in belligerent tones, 'Well, I'm not a feminist' (as in 'I'm not a cannibal')."

Suzy McKee Charnas

Fotnot: Perioden är 1980-talet.

Medeltid och framtid

Idag läser jag Joanna Russ essäer om science fiction och feminism, samlade i To Write Like a Woman. Spännande, spännande!

I den första essän, "Towards an Aesthetic of Science Fiction" menar hon att science fiction till sin natur är "kvasi-medeltida". Den är didaktisk. Den har inte individuella öden i fokus, utan ett kollektivs. Den har fokus på ett fenomen - "the idea as hero". Och slutligen kan den i viss mån sägas vara religiös, eller i alla fall framkalla religiösa känslor - vad man brukar kalla "sense of wonder". Vetenskapen är för science fiction vad kristendomen var för den medeltida litteraturen.

Och igår läste jag en essä av nån filosof (i The Intersection of Science Fiction and Philosophy), som i sin tur menade att den medeltida världsbilden inte tillät sådana spekulationer kring framtiden som science fiction handlar om. Därför kunde sf inte existera förrän framemot 1500-talet. Fast kanske eventuellt under antiken (Platons Staten).

Jag har nog aldrig satt sf i relation till medeltiden. Men intressant är det ju. Eller ja, jag tycker det är intressant i alla fall, och det är därför jag plågar er med det...

Idag har jag fått besked från Kvinnofolkhögskolan. Jag kom in på kursen Feminism i teori och praktik. Jag tänker inte lägga jättemycket krut på det, det kan jag ju säga på en gång. Men det kan nog bli intressant. Nu återstår bara att övertyga CSN om att jag visst är en duktig student som förtjänar att få ännu mera pengar.

Rena lyckligheten

att jag nu kan se kultserien Svenska slut igen, efter år av saknad. Plastisarna, dödstejpningarna, de trevliga hårformateringarna!

Serien utspelar sig i ett framtida norra Skandinavien, på en anläggning för kostnadseffektiv ytförvaring av kärnavfall. Dit kommer kärnrallarna för att tjäna storpengarna. Vi har också några tippexknarkande amerikansktalande kackerlackor och en speciellt framtagen strålningsresistent människoras, kallad plastisar. Alltihop (utom kackerlackornas repliker, då) framfört på en nyskapande pseudonorrländska i tröstlös grå glesbygd. Underbart!

Åkej,

jag faller för trycket. Jag vet att ni väntar på ett nytt inlägg. Att helgen inte blir komplett utan.

Min helg har hittills innehållit en hel del städande (jag har våttorkat golven för första gången sen jag flyttade in!). I övrigt har jag läst och konsumerat film så det har stått härliga till. Läst ut Haruki Murakamis Norwegian Wood, som var stillsam och vacker som ett snöfall. Läst ut Ulrika Kärnborgs Myrrha, som jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om. Jag är ju förvisso en vän av det viktorianska, men jag saknade den sedvanliga skopan ironi och torr brittisk humor som gör hyckleriet uthärdligt. Å andra sidan fick jag senare mitt lystmäte i sällskap av The Leauge of Extraordinary Gentlemen. Som en klick... tja... kött på moset såg jag den franska filmen Delikatessen, som Borås stadsbibliotek hade köpt in. En eloge till dom! Nu ska jag nog se Hata Göteborg. Ajöken!

Just ja, läget är såhär. Jag har sökt en kurs på halvfart på Kvinnofolkhögskolan i Göteborg (nån som vet nåt om den?) = halvt studiemedel. I övrigt förlitar jag mig på mina föräldrar. Sväljer stoltheten lite, men inte så mycket som skulle krävas för att söka socialbidrag. Det, mina vänner, kommer aldrig att hända. Så uppsatsen är fortfarande på (har fått pepp av min handledare: "Men du har ju så fint material!"). Så nu vet ni.