ajm fråm sviiiden

en bra sak med mitt extrajobb är att jag får träna på att prata engelska så gott som varje gång jag jobbar. en dålig sak är att jag då avslöjar hur pinsamt stapplande min engelska har blivit. den har helt uppenbart förtvinat under år utan nämnvärd träning. givetvis har jag blivit bättre på att förstå både talad och skriven engelska, men att prata har jag undvikit. helt enkelt för att jag tycker det är lite jobbigt och pinsamt.

oftast gör det inte så mycket att jag pratar svengelska, för de flesta utbytesstudenterna pratar inte så bra engelska dom heller. men ibland kommer det britter och amerikaner också, och då blir det sååå jobbigt. visst är det löjligt. jag menar; dom åker till ett främmande land och kan tala sitt modersmål. dom ska faktiskt vara glada och tacksamma för att jag kan kommunicera på engelska!

en groda jag gör hela tiden är att ställa konstaterande frågor av typen: "och du har tittat i hyllan?", "du har lånekort här?" och så vidare. fast på engelska. det verkar inte funka riktigt. det ord jag använder oftast är nog okej. det funkar alltid, men känns väldigt töntigt att kläcka ur sig i tid och otid. men hey, på svenska har jag massor av användbara nonsensfraser av typen: "då ska vi se", "sådärja", "då var det fixat", "det är ingen fara", "det var så lite så". på engelska blir det "ok", eller "it's ok".

men jag tar mig. jag har lärt mig att institution (som i institutionen för data- och affärsvetenskap) inte heter "institution" på engelska, utan "department". stort framsteg!

i väntan på advent

jag har en julgran! typ.

med fint blingbling i.

ullgull köper sig kompisar och annat

hur många bestick behöver en flicka egentligen? jag kan nu stoltsera med hela fyra olika varianter i kökslådan. idag hittade jag nämligen mina drömmars köksutensilier. härligt, välbalanserat finskt rostfritt stål. jag har älskat dom sen barnsben. det finns inga andra knivar som ligger så bra i handen. inga andra skedar som smakar så gott. inga andra gafflar med den vänliga uppsynen. det var dyrt. men värt.













sen hittade jag en fin kompis för bara en krona. vi ska ha mycket skoj ihop.

spontanpoesi

min blogglista ser förresten rolig ut just nu, med en välljudande följd av rubriker:

neck full of sores
nattsvart
nattkatt

det blev en fin liten dikt.

civilisation ja tack

trots alla tecken på motsatsen visade det sig idag att civilisationen faktiskt går framåt. direkt från sängen beställde jag och lou blue pizza, på nätet, utan att behöva prata med någon. nästa steg blir ju att eliminera det där jobbiga momentet när man måste öppna dörren för pizzakillen.. kanske pizzaanpassade brevinkast?

dekadensen är hård. är detta början till slutet? romarna låg ju till bords, och se hur det gick för dem.

björn ranelid

björn ranelid, min längtans solarieknaprige alfapoet, kom och ta mig härifrån i din midnattsblå jaguar!

i alla fall blir alla tv-debatter mycket mer underhållande om björn ranelid får vara med. mer björn ranelid åt folket!

johnny boy

jag vaknade i morse och tänkte på johnny. johnny var min första pojkvän någonsin, ja faktiskt den första person (förutom ett blandat urval fula gubbar) som överhuvudtaget hade visat den sortens intresse för mig.

johnny bodde i hyreshusen på andra sidan bäckby centrum med sin köksfläktsrökande morsa. johnnys pappa var död och i hans ställe fanns en vag karaktär vid namn kjell.

johnny gick i obs-klass. ofta skolkade han och hängde på våra lektioner i stället. han tydde sig till vår so-lärare ulla berg, som förtjust slöt honom till sin fylliga barm. han behöver lite kärlek, förklarade hon för besökande föräldrar.

johnny var småtjock, hade tättsittande ögon och potatisnäsa. han såg snäll ut. han retades med mig sådär som andra pojkar retades med andra flickor. detdär som vuxenvärlden förklarade med att dom var kära. det hade jag inte upplevt förut. den allvarliga, tillbakadragna flicka som var jag blev överväldigad och blossande.

på min födelsedag kom johnny och hans kompis eddie hem till mig och åt smörgåstårta. vi lyssnade på guns 'n roses i vardagsrummet och jag fick en kram. när johnny skule gå hem följde jag honom en bit och vid gångtunneln under järnbruksgatan kysste han mig. han sa att jag var nästan vacker i marskvällens svaga ljus.

en månad och tio dagar varade mitt livs första förhållande. vi höll till i johnnys sunkiga rum eller vid biljardborden på roffes sportcenter. han fick ta mig på brösten utanpå bh:n. han sa att jag var söt. att gudarna visste vad dom gjorde när dom skapade min kropp. han kallade mig sin egendom.

andra dagar fanns jag inte alls. andra dagar gjorde han slut med mig och sa att jag borde tvätta mig oftare. själv stank han milsvitt omkring av billigt rakvatten. sen blev vi ihop igen och pratade om att göra det. för det var viktigt att få det gjort. en gång när vi låg och kramades i hans säng körde han ner hakan i mitt ena bröst så jag hade ont i flera dagar efteråt. jag har fortfarande en liten knöl där. en annan gång tog han fram en köttyxa som han hade gömt under sängen.

sista gången han gjorde slut berättade han att han hade andra flickvänner. en brud i varenda håla i hela västmanland. jag var lite lite stolt över att ha ett alldeles eget svin att hata.

jag var fjorton år.

hilfe!

min lägenhet börjar bli inbodd, äntligen. men soffhörnan är fortfarande under uppbyggnad. jag behöver ett soffbord och kanske en matta. så här ser det ut nu:

jag hade först en stor brunrandig matta, men den smått ofrivilliga fondväggen gör att det blir lite mörkt. så mattförslag mottages tacksamt. funderar på en matta med frufflor. men vilken färg? sen är det bordet då. nu har jag som synes en fotpall men en planka på, vilket blir en aning instbilt. har hittat ett gammalt bord på myrorna, det är i runt, i bambu och har glasskiva. men jag vet inte om det passar. annars hade ju mitt femtiotalsbord som jag fått ärva av farmor och farfar passat bra:

men eftersom mina kära föräldrar älskar att åka till återbruket med diverse "skräp", oavsett vem det tillhör, finns numera endast benen kvar som ett sorgligt minne av det som en gång var. ja, jag är fortfarande lite bitter. men men, det har varit mycket femtiotal ett tag; det kan vara roligt med nåt annat.

sen tänkte jag flytta min orangea taklampa till hörnet mellan soffan och fåtöljen, där den ska hänga ganska lågt som mysbelysning. jag måste ha nåt starkare i taket, jag blir deprimerad av mörkret. då ryker också det lilla bordet.

förslag tack!

ordens brist på makt

på vägen mellan uppsala och västerås nån gång 1999 eller så, underhölls hela bussen av en liten mörkhyad flicka. högt och ljudligt sjöng hon abbas gamla hit mamma mia på sin alldeles egna hittepåengelska:

mamma mia, goa goa gej
my my, how can I nazist you?

vilket sätt att avväpna ett ord.

varning! ytligt innehåll!

det här med att vara lik en kändis...

...har aldrig känts så viktigt. såklart har jag funderat på om det är så att jag liknar nån. men det var liksom aldrig nån som såg ut som jag.

men nu ser jag att jag i vissa vinklar är inte så lite lik julia louis-dreyfus, elaine i seinfeld. samma smile, samma ansiktsform ("face like a frying pan" som kramer beskrev elaine vid något tillfälle). kolla själva:

hade jag hittat en bra bild från seinfeldtiden hade likheten varit mer slående; hon har väl som alla andra bantat ner sig en del. det fanns mer babyhull på dom där kinderna förr. lite skoj är det i alla fall. om man inte har annat att roa sig med...

just det där lite tveksamma leendet. äsch, det är väl mest min inre bild av henne som är lik mig. vi skulle knappast bli förväxlade på stan... hakan är i alla fall jäkligt lik!

dit man längtar

frusen in i märgen längtar jag tillbaka till förrförra sommarn i bastuns förlovade land. lägg märke till maskeringen av ölmärket, ingen smygreklam här inte!

vad är det som händer med mig?

i dag använde jag helt spontant ordet "käck" i en mening, nämligen "då har vi en sån här käck apparat här på väggen" när jag skulle guida en låntagare till återlämingsmaskinen. jag känner inte igen mig själv.

tal till nationen

barack obamas segertal gav mig rysningar och det är faktiskt inte konstigt att dom är patrioter med sådan briljant retorik och fantastiska talare. det blir nåt religiöst över det hela, man återberättar den stora berättelsen om det stora landet som vi (dom) alla är en liten del av. jag tänker direkt på förberedelsen för nattvarden, det där med "så är vi, fastän många, del av samma kropp". och det är lite äckligt men också lite vackert.

det verkar också vara svårt att få till en värdig och presidentmässig vinkning utan att det ser ut som att man heilar.