Alltså,

har ni någon aning om hur många det är som googlar "julporr" i dessa dagar? Jag har aldrig tänkt på porr som säsongsbunden, men det är klart att man inte vill missa julemyset medan man gör vad man nu gör när man tittar på porr.

I morse blev jag förresten väckt av en skånsk stjärngosse som bjöd på kaffe och obcent formade lussekatter (hur tänkte dom?) medan han deklamerade Natten går tunga fjät. Sen försökte vi sjunga stämmor, men vi var för blyga så när den ena väl hade tagit mod till sig och skulle stämma in så tystnade den andra i rena förskräckelsen. Ganska sött när man tänker på det...

Mah-Jong, Gudrun Sjödén och science fiction

Jag var på kurs i helgen på Kvinnofolkhögskolan. Lyxigt som sjutton var det eftersom jag var ensam elev på tre lärare. Otacksamt med distanskurser! Hur som helst fick jag en spännande föreläsning om queer och intersektionalitet av den fantastiska Berit Larsson.

Sen hade Grupp 8 Göteborg återträff efter sisådär 35 år eller nåt, och det var meningen att vi distansare skulle vara med och insupa kvinnokampsatmosfär. Nu blev det bara jag som satt där och kände mig bortkommen bland alla Mah-Jong- och Gudrun Sjödénklädda tanter som nostalgiskt pratade om stormötet -74 och roliga fester med Lesbisk Front. Men vackert var det!

Mindre vackert var dock samtliga lärares reaktion när jag började prata om min uppsats. "Jag hatar science fiction!" sammanfattar det hela. "Jag är så här och nu" var ett försök att förtydliga. Jag tycker det är trist jag. För det första förutsätter inte kampen här och nu att man aldrig ger sig ut i andra världar för en stund. Det är en konstruerad motsättning som bara begränsar människors möjligheter att uppleva, tänka och känna. För det andra finns det mycket i sf som man kan ta med sig tillbaka till här och nu, som faktiskt visar här och nu på ett helt nytt sätt.

Nya insikter att ta med sig till uppsatsskrivandet: Radikala 40-talistkvinnor (en var nog 50-talist) har helt missat science fictions samhällsdebatterande potential. Radikala 40-talistkvinnor är inte så sällan bibliotekarier. Här behövs upplysning!

Dagens sötaste

Fandom song av Ingvar Svensson (framförd på Stockon 1961)

Friends over all Universe,
should with each other discuss;
we shall together have fun
under the rays of the sun.

Come to us, join us today,
fandom is happy and gay,
fandom will live through the years,
all the future is hers.

(Lånad ur Jerry Määttäs Raketsommar: Science fiction i Sverige 1950-1968.)

Ransoneringskuponger!

Fasicken vilken bra idé för att få ner konsumtionen. Synd bara att ingen skulle våga tvinga fram något så obevämt. Att shoppa är ju tydligen en mänsklig rättighet.

I morgon är det köpfri dag. Jag har bunkrat upp med massa mjölk, så jag ska nog överleva (ja, mjölk är mitt absolut viktigaste livsmedel, hemma kallar dom mig för Kalven). Den här hösten har för övrigt inte varit särskilt konsumtionstät, då jag har varit fattig som en ... ja, som en väldigt fattig person (ni ser hur fattigdomen även har satt sig på språket va?). Återstår bara att se om jag kan hålla den här låga nivån nu när CSN har bestämt sig för att ge mig pengar. Det är nyttigt att vara fattig mellan varven!

Det är VÄRKLIGEN ingen ordning på mina papper!

Jag skulle göra det enkelt för mig. Ni vet, som en feministisk strategi - vägra vara duktig flicka. Det låter i alla fall bättre än att säga att man bara är lat. Hur som helst skulle jag återanvända min gamla text "Samhällsmödrar och mordiska matriarkat" från kursen Från dockhem till jämställdhet? till kursen Feminism i teori och praktik. Och så existerar den liksom inte längre. Som om den aldrig funnits.

Däremot hittade jag en massa annat roligt. Namnanagram. Hur fint skulle det inte vara att heta Nova Kirki Norrlugn? Eller Bror Stilton Enge? Nicolai "Kuf" Presley? Jag hittade gamla arga insändare som aldrig blivit insända. Dikter med många adjektiv. Novellidéer som hade kunnat platsa i Twilight Zone. Och ett manifest inför införandet av en alldeles ny och fin högtidsdag, som absolut inte hette framstjärtsdagen! Tyvärr blev det ingen succé när Lou och jag fick denna briljanta idé sisådär 2003. Världen var helt enkelt inte redo. Det är smärtsamt att vara så långt före sin tid...

1,9 på högskoleprovet

fick jag sist jag gjorde det, för ungefär tretton år sedan. Jag har aldrig haft någon som helst nytta av detta utmärkta resultat. Förrän nu. För att söka ett jobb som personlig assistent. Ingen aning har jag om vad som ingår i jobbet, förutom att man ska vara ordningssam och vara duktig på hushållsarbete, det vill säga "ha god kännedom om olika material"... Det här är så spännande!

Puh! Igen!

Klockan är 07.09, jag har inte gått och lagt mig än. Jag kör helt enkelt en gammal klassiker: sitta uppe hela natten och ordbajsa. Kaffe, chokladbollar, julmust och tralalapiller håller mig vid liv. Snart ska jag ge mig iväg till bibblan och skriva ut mitt fantastiska alster. Eller nåt. Jag börjar i alla fall närma mig 50 sidor. Det känns gôtt!

Puh!

Ensam igen efter nästan en vecka i ständigt sällskap. Först avverkade jag och min speciella vän, som är en pojke (så får ni själva lägga ihop två och två) ett turbosamboskap, då hans lägenhet skulle renoveras, demoleras och asbestsaneras med Michael Jacksonplastbubblor och hål i golvet som följd.

Sedan kom mina vänner Andreas för att spöa mig i Alfapet och dricka alkoholhaltiga drycker.

Sedan kom Evapeva för att hytta några välriktade pekfingrar och dricka varm choklad med vispgrädde.

Vilken lärare tänker vi på?

Däremellan slammade (och vann) lag Fluortanten i Hagstöms hink, for mina nycklar iväg till Göteborg, utförde mina kära vänner en dödsföraktande balkongklättring för att ta sig in i lägenheten, skrattades och spexades det innan gästerna somnade som lyckliga hundvalpar i en hög på golvet.

Memento fluoriam!

Dom är söta när dom sover.

Krig är fred. Frihet är slaveri.

Storlek 42 är L, M är 40-42 och L är 44-46.

Och Lindex är en butik som vill ha kvar sina kunder.

Lost in space

Ni kanske tycker att jag har försummat bloggen på senaste tiden. Det beror på att jag har spenderat avsevärd tid i den så kallade hångelrymden. Alltså, här i vårt vanliga universum förbrukas avsevärd tid. I hångelrymden gäller inte samma fysikaliska lagar. Lite som i ett svart hål. Så ni vet.

Schlaraffenland!

Är ju mycket roligare än Utopia. "Borås är ju inget Schlaraffenland direkt" - ja jäddrar! Ska komma ihåg det till nästa gång.

Vad är det för fel på Borås?

Inget alls, faktiskt. Inget Utopia så klart, men helt okej.

Borås har ett oförtjänt dåligt rykte. Man vill inte bo här. Inte om man är en person med ambitioner. Då bor man i Göteborg, och pendlar hit under mycken tandagnisslan. Det är viktigt att markera avstånd till hålan Borås. Så till den grad att man inte kan stanna kvar en sekund längre än nödvändigt, inte ens om man har blivit inbjuden till någons hem. Man vill inte vara här. Man vill nog inte ens förknippas med någon som bor här. Och om man mot alla odds skulle välja att bosätta sig här förväntas man ändå ta avstånd från staden och aldrig någonsin se sig som en boråsare. Lite så här (ungefär 22 sekunder in i klippet).

Jag tänker inte spela med längre. Det är ett fjantigt medelklassigt påfund att man måste bo i en storstad för att vara någon. Min boråsblues har till viss del berott på andra människors ovilja att överhuvudtaget befatta sig med den här staden. Men nu tänker jag komma ut. Jag trivs i Borås.

Lyssna på det här, om synen på storstad kontra småstad eller landsbygd.

Då går jag på toa!

Minns ni pösmunken? Well, idag nådde pöset nya, oanade höjder. Smaka bara på meningen "Jag ska gå med i Sverigedemokraterna i protest, för jag är så jävla trött på dessa invandrare." Vänta nu. Förklara för mig en gång till hur detta skiljer sig från en helt vanlig sverigedemokrats bevekelsegrunder. Och hur skiljer man på en som är med i Sverigedemokraterna "i protest" och, säg ... vilken sverigedemokrat som helst?

Här skulle man ha kunnat gå in i en diskussion. Jag valde att inte göra det. Jag sa i stället högt och ljudligt "Men då går jag på toa!" och så gjorde jag det. Jag är mycket nöjd med mig själv och denna raffinerade kombination av demonstrativ LTS och guilt by association (Sverigedemokraterna är bajs - ni hänger med va?). Sällan har nåt så enkelt känts så gôtt!

Det är inte utan att jag sitter här och pöser lite för mig själv.

Höstdis över Borås

Och luktärterna vägrar ge upp.

Idrottsminnen

Lågstadiet. Vi har gymnastiklektion med snälla fröken Anki. Jag jagar bollen som de andra, får aldrig tag på den men det gör inget. Men så plöstligt sker det oerhörda. Bollen är på väg rakt mot mig. Nu gäller det, nu är det min tur, äntligen! Jag höjer händerna och fångar bollen i en perfekt lyra. Och för en bråkdels sekund är lyckan total och jag börjar se mig om efter någon att passa vidare till. Innan sorlet brakar loss, de indignerade suckarna, de besvikna ropen. Vi spelar fotboll.

Lågstadiet igen. Jag gör mål. Jag gör mål! Självmål. Och det brakar loss igen.

Mellanstadiet. Vi har redskapsgymnastik. Och för första gången ber läraren mig att visa för klassen! "Flå katt" i romerska ringarna ska jag visa och stoltheten vet inga gränser. All kvällsträning i orangea lekparken ska få sin belöning. Jag gör det bra, jag vet att jag gör det bra. Men vid nedslaget klatschar mina fötter aningen för hårt i gympamattan och magistern rynkar på näsan. Ber Niklas göra om. Göra rätt.

Mellanstadiet igen. Det drar ihop sig till Mjölkkannan. Alla ska vara med, eftersom friidrott är roligt. Alla mellanstadieelever i hela stan kommer att vara där på Arosvallen, vi ska mätas och tidtagas och bedömas och resultaten ska sättas upp på stora anslagstavlor så att alla kan se. Tre grenar ska man välja. Kast med liten boll är säkert. Kulstötning likaså. Men sedan måste jag ta något jag är riktigt dålig på. Här gäller det att välja strategiskt, minimera förnedringen så långt det går. Kanske kanske att jag kan vara sjuk just den dagen?

Mellanstadiet igen. Jag blir vald sist. Och sist igen. Och igen.

Högstadiet. Vår ordinarie idrottslärare är föräldraledig, och vi avverkar vikarier på löpande band. En gammal hockeyspelare där, en ung fotbollstjej som inte tycker mensvärk är nåt att gnälla om där. Jag minns det som en enda lång räcka av lagsporter där jag gjorde mitt bästa för att hålla mig undan så jag inte skulle sabba för laget. Jag blir vald sist. Och sist igen. Och igen.

Gymnasiet. Vår idrottslärare går i pension och så in i vikariesvängen igen. Ytterligare en ung outbildad fotbollstjej uttalar sig fördömande om överviktiga. Sen blir det lagsporter så det står härliga till.

Är det nåt som har förstört mig för livet så är det fanimej skolans "idrottsundervisning". Någon undervisning har det naturligtvis aldrig varit tal om. Utan en uppvisning av vad man redan kan, ett godkännande av etablerade hackordningar och ett uppmuntrande av vi-och-domtänk. Det som skulle bli rörelseglädje blev en alienation från den egna kroppen, det som skulle bli en träning i laganda och samarbete blev sanktionerad mobbning (redan i tioårsåldern fick vi välja lag själva, under förevändning att det var demokratiskt).

Min kropp blev liksom aldrig godkänd i allt det där. Först var jag lång och gänglig och klumpig. Närsynt och inte alldeles snabb i reaktionerna. Jag kom i puberteten tidigt och var allmänt obekväm och rädd att någon skulle se eller känna hur min kropp hade utvecklats. Bästa sättet att undvika det var bylsiga kläder och orörlighet. Och sedan var det liksom klappat och klart. Jag var dålig på idrott, punkt. En självuppfyllande profetia så klart. Ganska långt senare blev jag också lätt överviktig (det var först på gymnasiet, precis lagom för att jag skulle bli dödligt sårad av vikarietjejens dumma kommentarer) och det var ju det yttersta beviset på att jag var lat och hade en trist attityd.

Och i allt detta, medan man försöker vänja sig vid en kropp som förändras och förändras igen precis som man trodde man hade vant sig, ska man visas upp, mätas och bedömas inför sina kompisar och plågoandar, inför den söta killen man är kär i, inför en bistert pannrynkande lärarkår som har bestämt att det är roligt med friidrott.

Jag är så glad att jag är vuxen nu.

Bibblotanten ser dig!

Jag har ju lagt till en sån därn liten besöksräknargadgetgrej här på bloggen, och där kan jag se vilka som varit här och hur de tagit sig hit. Det var ett tag sen jag fixade, men den har fortfarande inte upphört att fascinerna. Till exempel kan man undra varför min blogg är så flitigt läst i Växjö. Och om personerna som googlat "brännvinsskåp", "jeansrumpor" samt "julporr" blev glada eller besvikna när de hittade till min blogg.

Sova över

Idag väntar jag besök. Det är Sarah och hennes stora tjej, min guddotter, som kommer och övernattar hos mig, och det ska bli så roligt! Kan meddela att även frukostporslinet är planerat...

Förra helgen fick jag förresten min sista 30-årspresent av dessa glada flickor!

Först underhållning, Mig äger ingen på Västerås stadsteater. Jag tror inte någon av brudarna hade valt den självmant, men de verkade nöjda. Sen mat på gamla hederliga Ruffino. Sen Blue moon bar, herregud vad det var länge sen! En helkväll med andra ord, och roligt hade vi! Så roligt att jag plåtade mig själv inne på toa. Tydligen.

Mer än så blir det inte denna gång. Jag ska suga av lite (golven alltså), diska lite, gå ut med soporna och annat man gärna vill ha gjort innan gästerna dyker upp. Pusspuss!

Äh!

Ork int blogga ju!

Kanske återkommer sen.

Så går en dag från våra liv

DAGENS VILL HA: Examen!
DAGENS KLÄDSEL: Lila plyschbyxor.
DAGENS SMINK: Hahahahaha. Tillåt mig småle...
DAGENS FRISYR: Se ovan.
DAGENS HÄNDELSE: Jag fick ingen post, fast jag trodde jag skulle få.
DAGENS LÅT: The Boxer, Simon and Garfunkel (har sjungit på den hela dagen, fast det inte låter bra, förutom då när man kommer till det där lailalai, för det låter fantastiskt).
DAGENS PLANER: Att få i mig lagom mängd rödtjut så att jag kommer in i flow och skriver ikapp det jag försummat under veckan.
DAGENS SAKNAD: Händer, läppar.
DAGENS DUMMASTE: Min s.k. jobbcoach. Undrar om "datorvana" var ett krav när hon sökte sin tjänst...
DAGENS SJUKA: Trån-.
DAGENS DROG: Som sagt, rödtjut.
DAGENS ROLIGASTE: Att Kerstin har fått jobb. Det finns hopp.
DAGENS FAVORIT: Carbonara på kvällskvisten.
DAGENS KÖP: Ingenting. Jo, jag fyllde på mitt kopieringskort på bibblan. Tågbiljett också.
DAGENS HUMÖR: Luddig i huvet.
DAGENS ORD: Kvack.

(Snott från bookofmiri)

Jag vill tacka ankorna

Idag jag inte googlat med growynat lite Anna Anka och lite Annica Dahlström (älskar förslaget om fight club på dagis!), och insett att jag är lurad och indoktrinerad av den i Sverige förhärskande mentala socialstyrelsen. Och jantelagen förstås. Jag är ju faktiskt kvinna. Jag är ju dessutom en kvinna med en kvinnlig hjärna (det ser man på mina tuttar och höfter, praktiskt va?). Antagligen är det därför jag aldrig blir klar med min uppsats. Vad sitter jag här för liksom? Ut och ragga upp en rik karl så jag kan få ta hand om honom och föda lite barn och äntligen vara fri att få göra det jag egentligen innerst inne vill!

Dagens "Jag mötte Lassie"

Joråsåatteh ... idag stod minsann Magnus Uggla bakom mig i bankomatkön på centralen i Göteborg. Jag tror i alla fall att det var Magnus Uggla, men jag vågade inte riktigt titta (så om du läser det här, Magnus, kan du väl bara bekräfta att du var i Göteborg och tog ut pengar ungefär tjugo över ett idag? Och sen kan du sluta läsa här).

För vad är det egentligen med kändisar som gör en så knäsvag? Jag fick verkligen hjärtklappning och hade allvarliga problem med knapparna där vid bankomaten och tänk om Magnus Uggla tycker jag är helt långsam och jobbig nu och står där och suckar och himlar med ögonen bakom min rygg! Det är väl en sak om man skulle stöta på någon som man verkligen beundrar (typ t.ex. om Neil Tennant hade stått är i bankomatkön), men Magnus Uggla? Han var väl lite charmigt upprorisk typ i början av åttitalet, kanske. Men nu har jag bara ett ord för det han håller på med - gubbpubertalt. Och det är inte charmigt någonstans.

Och ändå står man där och darrar. Och kan inte komma hem fort nog så man får chans att blogga om det. Jag skyller allt på min uppväxt. Hade jag bott i t.ex. Stockholms innerstad hade jag säkert varit kändisimmun vid det här laget. Men i Västerås var liksom det största som kunde hända att man ringde på för att sälja jultidningar hos en av killarna i So what (om ni minns). Men det är ingen som har missat det nu va? Att jag såg Magnus Uggla idag.

Exakt såhär

känner jag mig inte alls idag. Jag känner mig faktiskt väldigt långt ifrån en röd, glad, pengastinn plastgris från tidigt 80-tal. Jag är mer av en bitter, pank, lite grå (men förvisso kemikaliespäckad) sen 70-talsprodukt.

Efter det muntra brevet från CSN har det bara gått framåt. Jag insåg att jag var tvungen att välja mellan att betala telefonräkningen eller köpa mat. I spargrisen fanns det förvisso en rejäl matpeng, men plöstligt är nyckeln puts väck, och jag kan bara inte med att nödslakta. Innan jag klev utanför dörren sken solen så fint från klarblå hösthimmel. Sen började det regna. Sen visade det sig att de hade tagit bort min brevlåda, den som låg precis runt hörnet och man kunde springa till i tofflor och långkalsonger. Sen var frimärkena slut i affären. Sen tappade jag matkassen. Sen tänkte jag att nej, nu är det jag som går och köper godis för mina sista pengar! Sen stod jag i kö en halvtimme för att betala mitt godis, när kassörskan plötsligt säger tyvärr kan vi inte ta emot kort. Men du kanske kan gå och ta ut? Nej, det kunde jag ju inte, eftersom jag bara hade 30 kronor på kontot. Förnedringen! Sen gick jag hem.

Men! När allt går åt helvete så kan man ju alltid blogga om det! För det är ju roligt att läsa om, visst?

När statistiken är ens fiende

Åh, så lycklig man blir när man samma dag får brev både från CSN och från a-kassan. Och ingen av dem vill ge mig pengar! Lustigt också att när jag pratade med en handläggare på CSN innan jag skickade in blanketten uppskattade han mina chanser att få fortsatt studiemedel till 99,9 %. Och de där inbetalningskorten jag fått, inte behövde jag bry mig om dem! Men nån ska ju vara den där 0,1 procenten också. Jag tar så gärna på mig det.

Nu ska jag gå ut i höstsolen och njuta av livet och hålla tummarna för att hundarna inte pinkar på mig.

Glitterscenen

Jag skulle aldrig mera. Ville inte längre. Hade gått vidare. Hade inget mer att tillägga. Var ju stor nu och behövde inte längre applådåskor och niokommaåttor i blädderblocken för att finnas.

Men nu ska jag tydligen upp på den där scenen igen. Andas närvaro, nervositet i en mikrofon och bli poängsatt av okunnig publik. Men ny stad, nya konstellationer, tävla i lag, på riktigt, för första gången. Våga gå in i det på allvar. För första gången.

Det är ju lite pinsamt att erkänna. Men jag vet ju att jag älskar det. Och behöver det. Och glittrar där, som ingen annanstans.

Distraktionens välgörande kraft

- insikter i studieteknik

När jag sen omsider hade tagit körkort vid fyllda 27, insåg jag hur fantastiskt ett samtal i en bil kan vara. När jag kör alltså. Jag har mitt fokus på bilen, vägen, skyltar, älgar, barn och allt annat som kan dyka upp, och plötsligt är det som om en censurinstans i hjärnan kopplas ur. Uppmärksamheten räcker helt enkelt inte till alltihop samtidigt. Och jag är aldrig så ärligt härligt öppenhjärtlig som bakom ratten.

Nu har jag upptäckt att samma metod funkar när man ... t.ex. skriver uppsats. Man kanske har en lagom långsam konversation på msn, lyssnar på musik, sjunger med (här rekommenderar jag något som man kan hyfsat, för mig funkar t.ex. Pet shop boys alltid, det kräver lagom lite uppmärksamhet. Jag rekommenderar också något som låter hyfsat när man sjunger, för mig går då Simon & Garfunkel bort eftersom de alltid lyckas lägga sig på precis fel tonart och det låter illa helt enkelt (och eftersom jag häromdagen hörde min granne sjunga misstänker jag att de hör mig också och lite värdighet vill man ju ändå behålla)). Och skriver samtidigt, helt utan förlamande självkritik. Det bara flyter på liksom. Och jag som trodde att mitt problem var bristande koncentration!

Men innan jag uttalar mig om denna revolutionerande metods förträfflighet ska jag granska resultatet. Det gör jag i morgon. Om jag törs.

Bokmässa eller inte bokmässa?

Åh, dessa beslut! Det är så frestande att åka på bok- och biblioteksmässan, hänga runt och insupa atmosfär, "fynda" böcker som man absolut inte kan avvara, kanske gå på nåt seminarium. Men ... ja ... Jag minns ju hur det var förra året. Lou och jag var som yra höns på fredagen. Vad skulle man se? Vad skulle man göra? Hur skulle man få ut mesta möjliga av detta fantastiska? På lördagen var vi av någon outgrundlig anledning fruktansvärt bakfulla och orkade inte mer än att sitta på ett café och stirra på folk och klura på konspirationsteorier (det var ett gäng som betedde sig högst märkligt och vi tänkte såklart genast bombdåd). Sen på söndagen hastade vi dit någon timme innan stängning och shoppade loss.

Året innan var jag där som vip-student, stod i högskolans monter och zippade vin och slank iväg på nåt seminarium under täcknamnet Anna Bok. Och fick dessutom betalt. Men då var det fortfarande smekmånad, sån behandling kan man inte vänta sig sen när man har börjat bråka.

Jag tror jag stannar hemma jag. Det lär ju bli fler tillfällen. Fast ... roligt är det ju.

Vän av ordning frågar sig

vad har hänt med ordet "mys"?

I min barndom, när allt fortfarande var som det skulle, kunde mys till exempel handla om att man ställde två stolar rygg mot rygg, la en överbliven orange (färgen är helt avgörande här - orange maximerar mysfaktorn) 70-talsfilt över, slängde in några kuddar och kröp efter. Det var mysigt.

Eller när jag och brorsan hade myskväll på lördagarna (om jag lyckades övertala honom). Då satt vi vid köksbordet med varsin godisfylld mugg och lyssnade på våra Tintinband. Det var också mysigt.

Nu kan mys tydligen syfta på godiset i sig, som i fredagsmys.

Eller så kan mys användas i formuleringar som "jag vill hitta en go tjej att mysa med". Något säger mig att det inte handlar om att hålla handen.

Var ska detta sluta?

Och nu över till något helt annat

För halvannan vecka sedan läste jag ut Tony Samuelssons Jag var en arier. Den utspelar sig i Sverige på 1970-talet, men det är ett 70-tal helt i avsaknad av gröna vågar, unisexmode, vänsterrörelse, kvinnokamp, solidariet och velourpappor. Eftersom Sverige numera är en provins i Tredje Riket. Och Führern Albert Speers favoritprovins dessutom, full som den är av blonda barn och stolta, lojala arier.

Alternativhistoria, eller kontrafaktisk historieskrivning, är en spännande men knepig form. Det riskerar liksom att bara bli en lättnadens suck - tänk vilken tur ändå att det inte blev så! Men så enkel är inte Jag var en arier. Den extrema instrumentella kultursynen till exempel - är den verkligen heltigenom främmande? Den extrema objektifieringen av kvinnor? Det extrema föraktet för svaghet? Allt är lite, eller mycket, mer extremt, men inte så främmande som man skulle vilja. Och dessutom beskrivet med förledande självklarhet.

Ibland blir det också väldigt roligt, i just den där självklarheten. Som i meningen "Hon hade läppstift i samma naziröda färg som jag själv." Eller när Speer gråtmilt nostalgiskt konstaterar att hans kavaj "fortfarande doftar Hitler".

Mjölkmannen!

Det här är bara så fint! (Här kan man läsa lite mer om manlig amning.) Men tänk att det kan göra människor så upprörda att en man vill amma. Det gamla goda argumentet att "det blir så tråkigt om alla ska vara lika" får såklart vara med. Det känns lite överflödigt att ens bemöta.

Sen kommer då detta att "det är onaturligt". Och jag vet inte var jag ska börja, kanske att människan är ett ganska onaturligt djur. Man kanske till och med kan säga att det ligger i vår natur att spränga de naturgivna ramarna för vår existens. Och tja, om nu män kan producera mjölk så är det väl per definition "naturligt"?

Men det jag vill komma fram till är att det i sådana här debatter alltid förutsätts att det är önskvärt, bra, mysigt, och på alla sätt berikande för kvinnor att vara gravida, föda barn och amma. Att det är helt oproblematiskt. Att det helt enkelt kommer "naturligt" för oss och aldrig någonsin känns det minsta konstigt.

Jag har i hela mitt liv trott att jag inte kan få barn (det lustiga är att jag bara den senaste veckan hört tre andra tjejer säga samma sak!). Eller nej, egentligen har jag väl inte trott det, men jag låtit mig själv känna så. För jag har faktiskt inte riktigt fått ihop det. Med mig själv, med vem jag är. Att min kropp ständigt går omkring och är beredd att bli befruktad har mest känts som ett förräderi. Tanken på att ett litet barn ska ligga och suga på mitt bröst känns faktiskt inte det minsta "naturlig".

Det innebär inte att jag inte vill ha barn. Det vill jag. Det innebär inte heller att jag skulle älska mina eventuella barn mindre eller bli en sämre förälder. Inte heller betyder det att jag hatar min kropp - tvärtom. Men jag vägrar acceptera den fortfarande i högsta grad livskraftiga bilden av Kvinnan som Köttet, den jordbundna, av naturen förslavade. Allt det där påtvingat kroppsliga, graviditet, födande, amning är inget jag längtar efter. Inget jag känner att jag måste få ha monopol på för att känna mig som en Riktig Kvinna. Även om jag lär få bita i det sura (?) äpplet ändå, när den dagen kommer. Antagligen kommer det att vara en riktigt häftig upplevelse.

Jag har skrivit om det här inlägget några gånger nu. Det är så lätt hänt att fokus hamnar på det smått löjeväckande i att män försöker amma. Det är alltför lätt att göra narr av. Egentligen är ju inte det viktigaste huruvida män bör amma eller inte. Utan att vidga ramarna för manligt och kvinnligt. För naturligt och onaturligt. På allvar fundera över det faktum att det fortfarande är kvinnan som offrar mest när det ska bildas familj. Och när det inte ska bildas familj (dvs det är vi som förväntas kontrollera vår för tillfället icke önskvärda fruktsamhet).

Vår hälsa och vårt kroppsliga välbefinnande sätt på spel både i barnalstrandet och i förhindrandet av detsamma. Samtidigt som våra kroppar helst ska se oanvända ut, vad de än har varit med om. Vår attraktivitet på "äktenskapsmarknaden" sjunker med ålder och minskad fertilitet (gå in på valfri datingsida och se vad män i 40-årsåldern söker. Inte är det då jämnåriga kvinnor). Män (inte alla män såklart) är fortfarande inte beredda att offra ett uns av sitt kroppsliga oberoende. Då hade det funnits p-piller för män. Och då hade det inte varit så fruktansvärt provocerande att en kille som heter Ragnar försöker klämma fram mjölk ur sina egna bröst.

Det är jävligt orättvist. Det gör mig förbannad. Både som individuell singelkvinna i 30-årsåldern och som feminist och ja ... människa. Och efter det här kommer jag nog aldrig att bli gift.

Nu har jag det!

En tanke har plågat mig i flera år. Tänk om jag skulle bli ombedd att hålla Talet till Mannen?! (Himla troligt ...) Nu har jag i alla fall kommit på det både självklara och geniala; jag skulle naturligtvis hålla Talet till Skägget!

Jag skulle, också det självklart, börja med att berätta om min far, som alltid hade haft skägg när han en dag plötsligt dök upp alldeles naken om hakan. Jag var i chock och frågade hur i allsin dar detta hade gått till. Jo, förklarade pappa, jag har bara bankat in skäggstråna och slagit knut på insidan. Jag trodde aldrig på tomten. Men det här trodde jag på, i flera år.

Mer skägg åt folket!

Tips!

Ni har väl sett Svts nya (nåja) serie Mannen under trappan? Krypande kuslighet i ett hus fullt av hemliga skrymslen, kan det bli bättre? Allra bäst är nog ändå att Jonas Karlsson är med. Där har ni en man som skulle få föda mina barn vilken dag som helst.

Dagens citat

"Det samlas mer och mer belägg för att vetenskapen, om den utnyttjas på rätt sätt, så småningom kan minska den tid som behöver läggas ner på arbete så att hela befolkningen får fritid och energi över till det rika och fantasifulla liv som litteraturen och konstarterna erbjuder."

Louise M. Rosenblatt

Ganska lustigt sagt eller hur?

Nej, är det inte bättre att man jobbar jävligt hårt, tjänar en massa pengar som "man kan spara till ett konstverk som man vill köpa"*? Det bästa av allt är ju att man då får ha konsten för sig själv, så att inte en massa folk som inte har förtjänat det kan smygglutta.

*Lena Adelsohn Liljeroth, panelsamtal om den kommande kulturutredningen (den kom 12/2 i år) på bokmässan i Göteborg 2007.

Rikedom

En vän som är lärare plockade för ett par år sedan plötsligt fram en hel låda med suddgummin. En hel låda med vita, mjälla, oanvända sudd. Känslan som kom över mig kan nog närmast beskrivas som euforisk. Inte bara hade han tillgång till denna enorma mängd sudd, som han fritt kunde disponera efter eget gottfinnande. Han hade tillgång till en enorm mängd stora vita sudd! Alltså inte de platta gröna med rosa rand som man fick i två exemplar vid terminens början, utan de vita, de fina. Lyxsudden. Det var ett stort ögonblick och en vision av oändlig rikedom.

Feber!

Åh, ni skulle se mig när jag sitter här och plitar. Man kan nog inte tro att jag får något gjort. Men till skillnad från tidigare, när jag har varit fokuserat ofokuserad, så har jag de senaste två dagarna varit ofokuserat fokuserad. Skillnaden är att rastlösheten nu sitter i kroppen istället för i huvudet. Så istället för att desperat försöka sysselsätta tankarna med annat för att inte tänka på att jag inte skriver på uppsatsen, har jag haft spritt och skutt i hela kroppen av tankar som inte får plats att tumla ut genom fingertopparna på samma gång. Ni fattar va?

Så här har jag studsat upp för att hämta en vindruva, kastat ner en rad, flaxat iväg för att spika upp en tavla, hummat förnöjt, skrivit några meningar, pratat lite med döda ting (Idag pratade jag med fruktskålen. Här får du stå! Och här är din frukt som du ska ha, såja, såja.), krafsat ner några insikter på en lapp, spanat frenetiskt efter vad jag trodde var en entita utanför fönstret, knåpat ihop en fantastisk mindmap, spikat upp en anslagstavla för mindmappen att sitta på, berättat en rolig anekdot för min låtsaskompis, skrivit lite till... Ja, sådär har det hållit på.

Det är ett alldeles fantastiskt tillstånd som jag hoppas få uppleva imorgon igen.

Hej, jag heter Ulrika

och jag är internetberoende.

Internet är fint och bra på många sätt och man kan hitta allt möjligt nyttigt där. Men när man surfar runt från hotmail till facebook till bloggen till andra mailen till en rolig blogg till forumet till tredje mailen till en annan rolig blogg till tradera och så tillbaka till hotmail igen, så är internet mest bra till att döda väldigt många timmar av mitt liv som aldrig kommer tillbaka.

Så idag har jag tagit det radikala beslutet att införa internetförbud under dygnets ljusa timmar. Efter den oumbärliga frukostrundan stängs modemet av och om jag kommer på nåt jag bara måste kolla så får jag skriva upp det och spara till kvällen. Basta!

Idag har jag varit mycket effektiv. Om man jämför. Skrivit tre sidor och tagit en timmes promenad. Jag till och med sprang några hundra meter. Jag är som en helt ny människa.

Hur tänkte man här?

Vi tjejer väljer ju oftast tvätt eller rosa tyll. Det blir bäst så.

Om en farbror

Farbrorn som stod bakom mig i kön på ICA och frågade så försynt om min mat. Det har jag aldrig sett förut. Jaa, det ser gott ut ... Och som blev totalignorerad av kassörskan när han försökte inleda en konversation om lingonbrödet som verkade så spännande. Och fumlade med pengarna så folk suckade irriterat. Undrar vem han var.

Rock'n'rollgrabbar

Nu ska jag berätta om en ung man jag kände för länge sen. Han var så jävla rock'n'roll. Han ville leva hårt och dö ung. Han bodde i sina skinnbrallor och Jim Morrison var hans husgud. Hans favoritbok var Bulgakovs Mästaren och Margarita, och hade man inte läst den kunde man lika gärna gå och dränka sig. Han lånade pengar men tyckte inte att han behövde betala tillbaka. Och om man ändå ville ha sina pengar tillbaka, beskyllde han en för att vara en ytlig bracka. Så här i efterhand kan jag tycka att det finns en viss humor i att hans föräldrar bodde på Östermalm.

Han kunde charma vem som helst. Och särskilt mig. Tyvärr blev han rätt besviken när det visade sig att jag varken hade läst Mästaren och Margarita eller jobbat som strippa. Han visste inte riktigt hur han skulle bete sig. Skulle han ignorera mig? Eller skulle han uppfostra mig? Det blev en rätt misslyckad blandform; varannan dag uppfostran, varannan dag inte låtsas om. Uppfostran var för det mesta verbal. Men ibland hade jag blåmärken på armarna efter hans nypor. Det var när han hade provat den behavioristiska modellen.

Han hade en särskild fäbless för trasiga människor. Men de måste vara trasiga på rätt sätt. Till exempel kvinnor som försörjde sig på sina kroppar, de var hans favoriter. Tjejer som gjorde misslyckade självmordsförsök var däremot ytterligt patetiska. "Åh nej, inte en sån där ropa-på-hjälp-tjej!"

Jag har fortfarande inte fått tillbaka mina pengar. Men det är okej. Den lektionen var värd mycket mer än femhundra spänn. Även om jag inte lärde mig riktigt det han hade tänkt sig.

Ovan molnen är himlen alltid blå. Men ovan himlen är rymden alltid svart.

Jag har alltid misstrott sommaren. Den sluter sin ljusblå kuvös över oss och intalar oss att allt är fint, allt är bra nu. Så här ska det alltid vara.

Det är alltid lite för tyst.

Jag tror jag var åtta eller nio när min bror övertygade mig om att Gud inte finns. Jag minns inte vad jag trodde innan. Jag kände väl tillit, som trygga barn gör. Jag behövde inte mer.

I tonåren slipade jag mina argument. Det kom några jesusmänniskor till vår skola, och jag ansatte dem med kniviga frågor. Jag var stolt. Jag var ateist. Många människor var helt enkelt väldigt dumma. Som trodde på Gud och Jesus och ett liv efter döden. Det var lite synd om dem, men de visste väl inte bättre.

Det hela var egentligen väldigt avlägset och teoretiskt.

Kärleken minns jag att jag trodde på. Så som bara en kobent okysst flicka kan tro på kärleken. Min bror talade om för mig att kärleken bara var ett förskönande av våra djuriska drifter. Att det bara handlade om förökning och kättja. Min bror har aldrig varit mycket för illusioner.

Jag har smakat på sanningen i små tuggor. Jag är inte lika stark. Gud finns nog inte. Kärleken är nog en konstruktion. Vi dör när vi dör och när vi lever är livet inte heller så jävla fantastiskt.

Men jag börjar undra. Om inte den slutliga illusionen är just denna sanning. Att man kan göra den till sin och alltid sova med ögonen vidöppna. Det är inte så lite arrogant. Den blå himlen finns ju där också.

Samtidigt.

Stoppa i fack

Det gör ont i en bibliotekaries hjärta att inse att man har gjort ett dåligt klassificeringsjobb. Kolla hur det ser ut här till höger! Helt konstigt och förvirrande liksom. Jag lurar och klurar - kanske SAB-systemet vore det enda rätta ändå! Inte fullt logiskt i alla lägen, men då slipper ju jag ta ansvar för det.

Håll ögonen öppna efter käcka bokstavskombinationer på bloggen framöver!

Oh! Det bästa av allt är ju att jag får slasktrattskategorin B - allmänt och blandat på köpet!

Har du sett ändringen på toa?

Och just det, det här är också nytt. Ett dass är inte ett dass utan en kungabild.
Rubriken syftar på ett av min fars standardskämt. Man skulle svara nej, och då fick man följa med in på toa och bli förevisad änd-ringen. Alltså toasitsen. Jag brukar ursäkta honom med att han har bott i Göteborg.

Tillåt mig presentera ... ryamattan!

Trogna läsare minns kanske min mattjakt. Då tänkte jag frufflor, och det blev inte långt ifrån. En ryamatta från Myrorna! (Trots allt bättre att handla där än att köpa nytt, tycker jag.)


Fortfarande inget bord, men jag tycker den här lösningen funkar rätt bra. (Nytillkomna fans bör göras uppmärksamma på att den väldigt bruna fondväggen finns där för att dölja långt mer hidiösa ting.) Jag har också bytt plats på mina fåtöljer; den här lilla nätta passar bättre med soffan. Ovanför har jag arrangerat lite foton, istället för böckerna som stod där tidigare. Som ni ser har jag tonat ner de orangea inslagen. Det är tydligen sååååå 2006.



På köpet fick jag en myshörna i sovrummet, med stora läsfåtöljen och en fantastisk gammal lampa som jag fick av min fasters man hux flux. Tack för det!

Sen måste jag ta tillbaka en del elaka saker jag sagt om 70-talet på sistone. Hur kan man inte älska 70-talet?

Maria Wetterstrand,

vill du gifta dig med mig? Eller nej, kanske hellre: vill du bli min statsminister?. Det här var väl precis vad som behövdes just nu? Även om jag gärna hade läst en längre artikel med lite konkreta förslag på hur man kommer bort från det ensidigt ekonomiska tänkadet mot en människoorienterad politik. Men ändå. Jag har sagt det förut men jag säger det igen - det är inte disciplin vi saknar, det är omtanke.

Unket

Visste ni att 1976 kom en utredning om sexuella övergrepp? Man tyckte att man ville spegla en modern sexualsyn i lagstiftningen, avdramatisera, mildra straffskalor och lite sånt käckt. "Våldtäkt" skulle det bara kallas om det verkligen var riktigt våldsamt och brutalt. Och självklart måste man också ta hänsyn till kvinnans klädsel och uppträdande.

Jag vet inte om jag är lite efter, men jag hade ingen aning om detta. Jag ska aldrig romantisera 70-talet mer. Som tur var blev det ett jävla liv och förslagen lades ner. Och ändå kan man, fortfarande, sitta och säga att det är väl inte så farligt om man "kör på" fast kvinnan egentligen inte vill. Lite dålig stil bara. Hey, sex är ju kul! Det är bara det att kvinnorna inte har fattat det. Ungefär. Fast jag trodde i min enfald att detta var uttryck för en riktigt gammal och unken kvinnosyn.

Läs förresten Katrine Kielos Våldtäkt och romantik. Om du tror att våldtäkt inte har något med sex att göra.

Fat up!

Ibland när jag skriver om kropp och fett tänker jag att ni ska tänka att jag försöker hitta ursäkter för att få fortsätta "vräka i mig och vara tjock och glad" (helt autentisk kommentar, på ett ungefär). Se där hur väl jag har tagit till mig budskapet, lyckad indoktrinering på min ära! Läs det här. Det är på allvar. Tänk över hur du egentligen ser på tjocka människor. Ingen är bara sin kropp. Inte ens om hen själv är ansvarig för sitt hull.

Oinspiration, omotivation och allmän gamman

Jag har inte mycket att blogga om i dessa dagar. Det flyter på. Som man säger. Jag skriver mig ond i axlarna och planerar lite roligheter framåt hösten. Det blir teater i Västerås (Mig äger ingen) med Åsa och Sarah (en något försenad 30-årspresent) och alfapethelg med Andreaspojkarna. Ninjafeministisk kurshelg i Göteborg, som förhoppningsvis går att kombinera med ett rendez-vous med mina kära gamla klassisar. Och jag vill fortfarande till Skåne. Det ska välan gå att ordna. Öppen för spontana förslag är jag ju såklart!

Joråsåatteh... Det var väl det.

Att vara sin ensamma kropp

Jag gillar Elsie Johansson. Skarpt. Hennes trilogi om Tå-Pelles Nancy fick mig att tänka massor när jag var i tjugoårsåldern, om klass och klassresor, sorg och saknad, kvinnor och män. Faktiskt skulle jag nog säga att de var de böckerna som utlöste min hittills största livskris. Hon fick mig att se att jag redan var på väg bort, att jag inte kunde stanna där jag var, fick mig att förstå blandningen av kärlek och skam som jag kände för mitt ursprung. Och faktiskt, så småningom, lägga bort skammen.

Igår läste jag ut Sin ensamma kropp. Ingen omskakande läsupplevelse den här gången. Men jag är glad att någon vågar skriva om en gammal kvinnas längtan efter närhet och kroppslighet. Jag tänker på alla dessa gamla änkor. Som är glada att slippa ställa upp för husfridens skull, som aldrig fick lära sig njuta. Eller de som saknar och längtar, men inte tillåts sätta ord på sin längtan, inte får äga sin sexualitet. Vilket slöseri. Jag hoppas verkligen att tanterna inte har händerna på täcket.

En lång kort helg

Lou anlände fredag eftermiddag och vi gav oss genast iväg till Knalleland och nyöppnade Emmaus second hand. Jag har ivrigt väntat på detta religiöst obundna alternativ till Myrorna, och visst hade de mycket fint. Men dyrt var det, alldeles för dyrt. Hur som helst kunde jag inte låta bli att shoppa för 375 imaginära kronor (tack för lånet, Lou!).

Lördagens plan var burleskklubb i Göteborg. Massa piffande, plötslig tidsbrist, taxi till stationen, bussförfest, promenad genom Göteborg, och in på tjusiga Tip the Velvet. Kvällen blev lyckad, roligt att se alla uppklädda människor, men jag är fortfarande kluven till burleskkonceptet. Är det lek och ironi eller bara sofistikerad porr? Det måste jag nog fundera lite mer på.

Vi hade i alla fall som plan att ta tvåbussen hem igen, men på grund av löften om efterfest från en bekant stannade vi kvar ändå. Bekantingen försvann såklart, och där stod vi, strandsatta i Göteborg i korsett och nätstrumpor... Vi hade fått för oss att det skulle finnas nåt slags transport till Borås vid fyratiden, men hade ingen aning om hur det skulle gå till. Ingen information fanns heller på Nils Ericsonterminalen. Varför varför? Vi lyckades i alla fall köpa en surfbiljett och tog reda på att vi kunde ta oss hem via Landvetter. Fett!

Sen slog fyllehungern till. Av resterande 40 minuter tills bussen gick använde vi ungefär 35 till att införskaffa och äta flottig nattamat. Sen kom vi på att man kanske måste ha kontanter till bussen, så vi frågade några väktare som bekräftade detta och föreslog att vi skulle springa bort till Shellmacken och fixa. Och oj, vad vi sprang! Vi hann precis i tid till bussen och det första som mötte oss var en stor skylt med "Inga kontanter, endast kort".

Sedan mötte vi gryningen halvsovande på en bänk på Landvetter. Fortfarande i korsett och nätstrumpor. Efter 50 minuter var det dags att hoppa på anslutande buss till Borås. Och sen blev det, såklart, taxi hem från stationen. Och den allra som underbaraste sömn. Tills vi var tvungna att gå upp och sätta Lou på tåget igen.

Så här i efterhand kan man konstatera två saker:
1. Det blev en kort helg. Som mestadels, så känns det i alla fall, spenderades på olika bussar (i korsett och nätstrumpor). Men lördagsnatten, därimot söndagsmorgonen, var jättelång.
2. Det blev en dyr helg. Alla transporter. Alla små inköp inför lördagkvällen (en ögonskugga här, en nätstrumpa där). Alla frestelser på Emmaus. Alla vändor i baren på Tip the Velvet, varav en resulterade i en Gimlet som var allt annat än en Gimlet (Gimlet a) innehåller gin b) är god).

Jag vet inte riktigt om det var värt det. Men nu är det gjort.

Dagens citat

"This was the period, after all, of younger women writers eagerly standing up at "Women in SF" panels and declaring in belligerent tones, 'Well, I'm not a feminist' (as in 'I'm not a cannibal')."

Suzy McKee Charnas

Fotnot: Perioden är 1980-talet.

Inspiration, motivation och allmän gamman

Sen hela försörjningsgrejen löste sig (inom citationstecken) har lusten så sakteliga återvänt. Det är ju tokintressant dethär ju! Och idag hittade jag alldeles av en slump en bok som nog kommer visa sig central - Camille Bacon-Smiths Science Fiction Culture. Jag beställde fjärrlån på den för länge länge sen, men den dök liksom aldrig upp och så glömde jag bort den. Mucho intressant.

Arbetsförmedlingen idag igen. Handläggaren som baxnar när jag säger att jag nog hade tänkt mig ett biblioteksjobb. Och sen: "Men det ordnar sig nog, jag ser ju att du har gett din den på det!" Tack för ditt stöd, Anita.

Jag läser lite bell hooks också, till feminismkursen. Se där en till som inte gillar versaler. Jag tror det kan ske en intressant korsbefuktning här, mellan feminism och litteratursociologi. Roligt!

Ja, vad tänkte jag mer. Luktärterna blommar på balkongen, solrosorna har jag klippt ner. Nu ska blomkorgarna torka och sen ska jag experimentera lite med att grodda fröna. Solrosgroddar är ju ungefär det godaste man kan äta.

Fotnot: Anita heter egentligen något annat.

Medeltid och framtid

Idag läser jag Joanna Russ essäer om science fiction och feminism, samlade i To Write Like a Woman. Spännande, spännande!

I den första essän, "Towards an Aesthetic of Science Fiction" menar hon att science fiction till sin natur är "kvasi-medeltida". Den är didaktisk. Den har inte individuella öden i fokus, utan ett kollektivs. Den har fokus på ett fenomen - "the idea as hero". Och slutligen kan den i viss mån sägas vara religiös, eller i alla fall framkalla religiösa känslor - vad man brukar kalla "sense of wonder". Vetenskapen är för science fiction vad kristendomen var för den medeltida litteraturen.

Och igår läste jag en essä av nån filosof (i The Intersection of Science Fiction and Philosophy), som i sin tur menade att den medeltida världsbilden inte tillät sådana spekulationer kring framtiden som science fiction handlar om. Därför kunde sf inte existera förrän framemot 1500-talet. Fast kanske eventuellt under antiken (Platons Staten).

Jag har nog aldrig satt sf i relation till medeltiden. Men intressant är det ju. Eller ja, jag tycker det är intressant i alla fall, och det är därför jag plågar er med det...

Idag har jag fått besked från Kvinnofolkhögskolan. Jag kom in på kursen Feminism i teori och praktik. Jag tänker inte lägga jättemycket krut på det, det kan jag ju säga på en gång. Men det kan nog bli intressant. Nu återstår bara att övertyga CSN om att jag visst är en duktig student som förtjänar att få ännu mera pengar.

Rena lyckligheten

att jag nu kan se kultserien Svenska slut igen, efter år av saknad. Plastisarna, dödstejpningarna, de trevliga hårformateringarna!

Serien utspelar sig i ett framtida norra Skandinavien, på en anläggning för kostnadseffektiv ytförvaring av kärnavfall. Dit kommer kärnrallarna för att tjäna storpengarna. Vi har också några tippexknarkande amerikansktalande kackerlackor och en speciellt framtagen strålningsresistent människoras, kallad plastisar. Alltihop (utom kackerlackornas repliker, då) framfört på en nyskapande pseudonorrländska i tröstlös grå glesbygd. Underbart!

Dagens goda idé

Vår käre statsminister påstod ju häromsistens att vi jobbar för lite i det här landet. Klockren analys där, Fredrik! Jag skulle väl snarare vilja säga att vi jobbar jävligt ojämnt i det här landet. Antingen har man inget jobb eller så är man så satans tacksam att man har ett jobb att man sliter ut sig totalt. Att dela på jobben skulle ju vara schysst, eller hur? Fast vi lär väl inte få se en sådan arbetsmarknadspolitik i första taget.

Varför inte helt sonika ta saken i egna händer? Söka ett jobb på två personer? Skriva ett gemensamt cv: "Vi kan tillsammans erbjuda en bred kompentens bla bla bla..."

Ok, jag fattar att det inte funkar. Men det vore så roligt att testa! Nån som är på? Splitta på ett jobb?

Åkej,

jag faller för trycket. Jag vet att ni väntar på ett nytt inlägg. Att helgen inte blir komplett utan.

Min helg har hittills innehållit en hel del städande (jag har våttorkat golven för första gången sen jag flyttade in!). I övrigt har jag läst och konsumerat film så det har stått härliga till. Läst ut Haruki Murakamis Norwegian Wood, som var stillsam och vacker som ett snöfall. Läst ut Ulrika Kärnborgs Myrrha, som jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om. Jag är ju förvisso en vän av det viktorianska, men jag saknade den sedvanliga skopan ironi och torr brittisk humor som gör hyckleriet uthärdligt. Å andra sidan fick jag senare mitt lystmäte i sällskap av The Leauge of Extraordinary Gentlemen. Som en klick... tja... kött på moset såg jag den franska filmen Delikatessen, som Borås stadsbibliotek hade köpt in. En eloge till dom! Nu ska jag nog se Hata Göteborg. Ajöken!

Just ja, läget är såhär. Jag har sökt en kurs på halvfart på Kvinnofolkhögskolan i Göteborg (nån som vet nåt om den?) = halvt studiemedel. I övrigt förlitar jag mig på mina föräldrar. Sväljer stoltheten lite, men inte så mycket som skulle krävas för att söka socialbidrag. Det, mina vänner, kommer aldrig att hända. Så uppsatsen är fortfarande på (har fått pepp av min handledare: "Men du har ju så fint material!"). Så nu vet ni.

Dagens hit

är Invid Barkens stränder med Monica Svensson från 1971. Om man tittar nära och kisar kan man se att det står "Text o. musik Elsa v. Knorring". Det är min farmor det.

Jag lärde känna min farmor när hon inte längre var sig själv. Sockersjukan hade gjort henne nästan blind och efter farfars död hade hon inte någon lust att leva. Hon var alltid ledsen när vi hälsade på och jag kan nog inte påstå att vi någonsin hade ett riktigt samtal, farmor och jag.

Men historierna fanns ju. Bilderna. Diktpärmen. Och skivan. Tyvärr kan jag inte lyssna på den. Och jag minns inte texten. Men det är en fin bit. Och b-sidan är jäkligt svängig. Om du kommer hit med en grammofon under armen kan du få höra.

Uppdatering

Nu har jag kontaktat studentombudsmannen på högskolan. Jag tänker i alla fall se om det går att göra nåt, har ingen lust att hålla käft längre. I morgon ska jag träffa min handledare och förklara situationen. Sen tar jag studieuppehåll. Och sen ska jag söka alla okvalificerade jobb i hela världen. Och socialbidrag. Tänk så långt man kan komma med lite utbildning. Den ljusnande framtid är min! (OBS! Ironi!)

Varning för ovårdat språk!

Nu säger jag som det är: Mitt liv suger så jävla fet röv just nu! Jag försöker summera. På grund av en kombination av lathet, dåligt självförtroende, undermålig utbildning (som givetsvis kraftigt bidragit till de två tidigare faktorerna) och en livssituation som bäst kan beskrivas som en social katastrof har jag tagit något mer än hälften av poängen på min utbildning. Hälften. En stor del av de otagna poängen är naturligtvis uppsatsen; när den väl är klar återstår "endast" 28 poäng. När det gäller ungefär hälften av dessa, är min motvilja mot läraren ifråga så stark att jag helst skulle vilja ... nej, inte värt att skriva det så här offentligt.

A-kassa kan jag som ni säkert förstår helt glömma. Jag har ändå gått runt och tänkt att på nåt sätt ordnar det sig. Nu börjar mitt sparkapital ta slut, så idag ringde jag till kommunen för att kolla om jag kunde få socialbidrag, eller försörjningsstöd som det heter. Se det går inte. Det går inte an att ha en massa högskolepoäng att ta, eftersom man ska söka jobb åtta timmar om dagen. Det spelar liksom ingen roll om man så skulle skriva uppsatsen på nätterna och söka jobb på dagarna. Fan, fan, fan! För att ytterligare bidra till den massiva förnedringen började jag gråta när jag pratade med socialsekreteraren. Varför inte löpa linan ut liksom, när man ändå håller på?

Dessutom gjorde jag bort mig när de ringde från arbetsförmedlingen igår, genom att yttra något så svenneignorant så jag knappt trodde att jag hade hört rätt. Var fan kom det ifrån? Där rök antagligen chansen till en praktikplats inom skolan. Bra förebild för ungdomar - knappast! Mina social skills börjar uppenbarligen förtvina.

Jag vet inte vad jag ska göra. Ta studieuppehåll och försöka hitta ett jobb, vad som helst? Börja bråka med högskolan och få dem att erkänna att de har gjort fel? Det skulle i alla fall vara välgörande för min självkänsla. Säga upp min lägenhet, sälja mina grejer och flytta hem till mor och far? Hoppa på en folkhögskolekurs och pressa de sista ljuva dropparna ur CSN? Jag tror i alla fall att jag har en termin på gymnasienivå kvar. There's no end to the possibilities!

Så ligger det till. Svart på vitt såhär ser det inte fullt så illa ut faktiskt. Eller ja, med en hel del förnedrande trixande borde det väl gå att hålla sig borta från gatan. Men jag tar gärna emot tips, pepp och arga tillrop riktade mot en viss institution på en viss högskola som jag inte tänker nämna vid namn.

Valpkurs i korvaffären

Ungefär så skulle jag beskriva mitt uppsatsarbete just nu. Fokuseringen är inte på topp. Det finns ju så många andra spännande saker, så många dofter att undersöka.


(Jo, det finns korvaffärer!)

Bloggtorka

Jag snor ett upplägg från Drömmarnas berg: Rules: Don’t take too long to think about it. Fifteen books you’ve read that will always stick with you. First fifteen you can recall in no more than 15 minutes.

Sadako och de tusen papperstranorna, Eleanor Coerr

En dörr mot det okända, Andre Norton och Ernestine Donaldy (red.)

Liftarens guide till galaxen, Douglas Adams

Glasfåglarna, Elsie Johansson

Torterarens skugga, Gene Wolfe

Pengar, Victoria Benedictsson

Jurtjyrkogården, Stephen King

Chtulu 1, H.P. Lovecraft

Datorernas död, George Johansson

Det sällsamma djuret från norr, Lars Gustafsson

Vill gå hem, Jonas Gardell

Skriet från vildmarken, Jack London

Alberte och Jakob, Cora Sandel

Sagan om ringen, J.R.R. Tolkien

Gravkamrarna i Atuan, Ursula K. LeGuin

De flesta av de här läsupplevelserna hade jag före 16 års ålder. Efter det har jag läst en jäkla massa bra böcker, men nej, det biter inte längre på min förhärdade själ. Sadako och de tusen papperstranorna läste jag om och om igen när jag gick i fyran, och grät ett litet hav varje gång.

Vilka böcker har rört era hjärtan, kära läsare?

Ståkkålmsnatt

Det som satte igång mina undergångsfantasier igår var Toffs bok, med den underbara undertiteln Med kommentarer av Muham Bentson (är det något jag älskar så är det fingerade historiska dokument!). Det här är något så ovanligt som svensk science fiction, skriven av Kalle Dixelius. Ett postapokalyptiskt äventyr i 2200-talets Ståkkålm, bland skyfflare och knegare, brudar och snubbar, mäsk och potatis, finknull och fulknull. Huvudpersonen Toff får den märkliga och farliga idén att skriva en bok, och snart befinner han sig långt utanför de snäva ramar Fullmäktige satt upp för knegarlivet.

Jag vet inte varför, men jag gillar tanken på att framtiden är så sjaskig. Precis som jag gillar tanken på sunkiga tradarhak i rymden (och här passar jag på att tipsa om Mikael Niemis Svålhålet). Och jag fullkomligt älskar när det dyker upp artefakter från vår tid, den oerhörda vikt som tillmäts "futtigheter" som vi knappt lägger märke till - populärlitteratur, hushållsmaskiner. Hur lite kontroll vi har ändå över hur vi ska bli ihågkomna. Vi som tog oss själva på så stort allvar. Vi som trodde att allt gick framåt. Att framtiden var släta vita ytor, vänliga robotar och idel förnuftiga människor.

Och så kulisserna. Ruinerna av det Sverige vi lever i nu. Som i slutet av mutantfilmen i förra inlägget. Globen som svartnad ruin ger mig rysningar av allra behagligaste sort. Det blev inte så mycket sömn inatt. För jag hängde med Toff, Tompy och Anna Pelle.

Annars då? Joråvars, idag har jag öppnat och läst igenom mitt uppsatsdokument!!! Det ser faktiskt riktigt bra ut, ändå. Det enda som känns surt är att den sista intervjun inte går att transkribera på grund av usel ljudkvalité, trots assistans av bror ljudtekniker. Det blir helt enkelt till att göra om den. Men det ska väl gå det med.

Drömmar om undergång

Jag är, egentligen, rätt glad och tacksam över att leva precis här och nu. Och ändå kan jag inte låta bli att drömma om undergång och apokalyps, om sotiga ruiner och att gå ut om morgonen för att hämta in en spann frusen luft. Krig och katastrofer skrämmer vettet ur mig. Men lugnet efteråt, tystnaden. Alla brustna band och brända broar.

De jag älskar finns inte med i mina fantasier. Jag vill inte se min pappa i en värld utan insulin. Jag är där, ensam och fri och oändligt sorgsen. Kanske har jag någon hos mig, en sliten och trött existens med bottenlösa ögon, och vi klamrar oss fast vid varandras värme när de vilda tamhundarna ylar i natten.

Jag vet inte vad det är som drar mig. En trötthet kanske, en leda vid allt som är småttigt. En längtan efter att ställa tillvaron på sin spets. Och tanken på hur skönt det skulle vara om allt redan var förlorat.

Hur som helst. Kunskapens pris - Balladen om den vilsne vandraren (baserad på det svenska rollspelet Mutant - undergångens arvtagare) ger rätta känslan. Se och njut. Freddie Wadling liksom! Fast ja, den muterade hamstern är väl inte så övertygande kanske.

Kråksömnen

När kråkorna sover måste en av dem sitta vaken, och tala om för de andra att de är kråkor när de vaknar.

Glömmer ni också bort ibland? Vad det är vi egentligen håller på med, vi människor. Behöver ni också påminnas av någon som är mera vaken?

Jag gör det ofta, ofta. Sover kråksömnen mellan mina trygga väggar, vilar rösten längst ner i bröstet och glömmer. Då är det skönt att någon annan varit vaken.

Namnbyte

Ullgull kändes sådär alltså. Det var taget ur sitt sammanhang. Ihop med Linglin blir det som finare. Ensamt bara ... småtöntigt. Nu blir det Ulrika istället. Som jag ju faktiskt heter.

Spontanorgasm i skogen

Vad Colin Firths blick i Pride and Prejudice (ca 1:40 in i klippet, den bjuder jag på!) gör för somliga, gör årets första kantarellfynd för mig. Eller ja. Typ.

Med mig hem fick jag också en liter blåbär samt årets första fästing.

Edit: Det var såklart den här blicken jag for efter (4:30 in i klippet). Tack Queera bibliotekarien!

Om jag trodde på helvetet

skulle jag tro att straffet för mina synder bleve att fylla i blanketter i evigheters evighet. Och skriva jobbansökningar. Idag har jag således varit på studiebesök i helvetet.

Helvete är förresten ett roligt ord. Hell är ju det engelska ordet, medan islänningarna säger viti (eller nåt sånt, min isländska är lite rostig...). På svenska säger vi alltså helvetehelvete (vilket då i sin tur skulle betyda ett fyrdubbelt dito?). I sanning en kraftfull tautologi. En infernalisk dubbeltårta.

Nu blir det kaffe på balkongen i limbo.

Trååååk!

Jag är sjuk och orkeslös. Antagligen svininfluensa. Jag som skulle få massa gjort när jag kom hem. Söka jobb blir jag i alla fall tvungen att göra idag. Försöker peppa mig själv med roliga och bra saker jag ska göra när jag får en inkomst. Förlåt - om.

- Lasra ögonen
- Köpa ett helt set med praktiska resväskor
- Gå till en skräddare och låta sy upp byxor som faktiskt passar
- Köpa en massa böcker som jag suktar efter
- Gå till en massör
- Börja dansa nåt roligt
- Köpa ny symaskin

Ja, det var allt för idag go vänner och gott folk. Nu ska jag gå och fila på mitt cv.

Den finaste broren

var så här hjärtknipande söt vintern -76. Den som hade de röda lockarna ändå ...

Konsten att förstöra små oskyldiga barn

Det har varit ont om bekännelser här på sistone, visst? Så nu ska jag ta i nåt som fortfarande känns ganska jobbigt och som jag skäms för litegrann fast det börjar bli längesen.

Bland det modigaste och förmodligen också dummaste jag har gjort i mitt liv är att söka jobb som lärare. Obehörig lärare, vid 23 års ålder och med ungefär ingen erfarenhet av barn överhuvudtaget. Det jag nog egentligen hade tänkt mig var väl att få undervisa i svenska på gymnasiet eller så. Men det är inte där man hamnar som ung och obehörig. Jag fick istället ansvaret för en tvåa. På lågstadiet alltså. Det var något av en problemklass och rektorn och de övriga lärarna visste inte till sig av lycka när de fick lämpa över hela ansvaret på mig.

Jag vill säga förlåt. Jag gjorde så mycket fel. Så mycket dumt. Jag var så orättvis och naiv. Jag såg inte vad som hände bakom kulisserna. Jag gick på så mycket fjäsk. Jag blev överlistad och manipulerad av åttaåringar.

Andra barn dömde jag på förhand. Ett av dem försonades jag med mot slutet. Jag bad honom om ursäkt. Vi blev vänner, och det är jag stolt över. Men framförallt ska han vara stolt över att han var vuxen nog att omvärdera mig.

Sen var det såklart många av barnen som tyckte väldigt mycket om mig. De tyckte det var roligt med en ung fröken som hade fina kläder och var "snäll". Och några få av dem vet jag att jag gjorde skillnad för. De blyga tysta, som jag såg och stöttade.

De finns i mitt hjärta allihop, fortfarande. Jag är glad ändå att jag fick lära känna dem. Men jag hoppas att jag slipper möta dem (och deras superläskiga föräldrar!) på stan. Jag hoppas att jag inte förstörde dem för livet.

Innan jag somnar

når jag ibland ett tillstånd av kreativ feber. Då släpper alla hämningar, alla associationer släpps fria och jag har bara att avnjuta resultatet. Som den gången min hjärna visade mig en tecknad film med olika figurer som dansade i ring, bland annat ett gäng apor i röd fez. Eller när jag mycket övertygande tänkte att "Jo, man får betala extra skatt på strumpbyxor, eftersom man tittar på tv i dom!" Igår innan sömnen såg jag små vita maskar som bildade knivskarpa bokstavsformationer. Det var nämligen så att vi hade lärt oss att progammera biologiskt material.

Tänk om man var i det tillståndet jämt. Eller om man kunde spela in alla sina briljanta (?) idéer. Det kanske inte skulle ha så stort konstnärligt värde. Men underhållande skulle det ju vara.

Och där ...

... var jag tillbaka från semestern. Jag har haft det fantastiskt skönt, inte tänkt blogg över huvud taget. Nästan.

Sen kom jag att tänka på det här med värdighet. Och det måste jag ju bara blogga om. Uttrycket "Det är under min värdighet" comes to mind till exempel när man går in i valfritt soprum. Det är uppenbarligen under vissas värdighet att sortera sina sopor. Ett av mina tidigare inlägg får mig att fundera på om det är under vissas värdighet att använda toaborste. I USA, har jag förstått, är det under de flestas värdighet att använda cykel som transportmedel. Att bo i hyresrätt är ovärdigt för vissa, köpa begagnade saker, till och med att sälja sin egna begagnade saker är ovärdigt. Listan kan göras lång. Att göra något för någon annan utan att få något tillbaka, att sitta i baksätet, att åka buss, att stå i kö, att hålla hastighetsbegränsningar, att köpa något annat colamärke än det där klassiska rödvita ni vet som jag inte tänker nämna här. Att bli begraven i en kista av exempelvis wellpapp skulle nog uppfattas som ovärdigt av de flesta. Det tycks mig som att de flesta av de här till synes godtyckliga uppfattningarna om vad som är värdighet handlar om viljan att kokettera med pengar eller inflytande. Och sett i ett historiskt perspektiv är det väl inte så märkligt. Ja, det är ovärdigt att få stå med mössan i hand och be om lov och allt sånt som föll på de mindre lyckligas lott, förr. Men problemet är att vi överför det på alla möjliga situationer där uppfattningen om värdighet hamnar på kollisionskurs med vad som är vettigt och hänsynsfullt.

Vi skulle behöva omvärdera vår syn på värdighet. Förslag på bättre saker att lägga under sin värdighet:
Att låta andra städa upp efter sig
Att slösa med andras tid
Att slösa med resurser
Att stödja tvivelaktiga företag genom att köpa deras produkter
Att ligga med människor man föraktar
Att utsätta andra för fara
Att bidra till konsumtionshets

Kom gärna med fler förslag!

En sak bara..

om du gillar grodor ska du åka till Långsjön mellan Västerås och Surahammar. Där kan man få sitt lystmäte på små amfibier. Känslan är densamma som när man plötsligt upptäcker att man nästan står i en myrstack. Fast det är små grodor som kryllar runt istället. Sen kanske man inte gillar grodor så mycket längre.

Jag tar bloggsemester.

Typ nu. Återkommer när (om) jag har nåt vettigt att skriva.

Jag skulle ju aldrig bli en sån där

som har almanackan fulltecknad och måste schemalägga spontanitet. Som dom där otäcka matematikerna som jag var på middag hos för några år sen och som var goda vänner till mitt ex kemidoktorn. Som menade att man i varje stund måste tänka över vad man vill göra så att man inte förlorar någon tid på oväsentligheter. Sen åkte jag hem och låg framför teven hela nästa dag. Revolt!

Nu kommer jag på mig själv med att typ skryta på Facebook om hur mycket jag har att göra. Hur blev det så? Jag måste i alla fall skära en del i min fantasiska sommar. Jag kommer nog aldrig ner till Skåne. I höst kanske? Jag undrar jag om det blir nåt Dalhalla. Verkar svårt att få ihop det med mina vänner mammorna. Inget åka och titta på gamla gruvor i Dalarna heller. Men gruvorna ligger nog kvar till nästa år. Det blir sommar igen.

Nu ska jag njuta av lugnet och ensamheten i Lindas lägenhet som jag har fått låna. Huru ljuvligt! Jag ska sitta här och transkribera intervjuer i godan ro och kanske låna symaskinen lite. Men bara om andan faller på. Dagarna ska vara som oskrivna blad.

Porträtt av konstnären som ung

Jag är en ekorre. Jag sparar på allt. Gamla Pop skolkalender (minns du?), skrivböcker från mellanstadiet, en pepparkaksängel som jag fått av en vän en gång. Men nu har jag bestämt att det är dags att rensa lite. Speciellt som allt detta ligger och skräpar hemma hos mina stackars föräldrar.

Idag hittade jag en hel kasse full med saker jag skrivit och ritat genom åren. Jag kan ju säga att i 11-15årsåldern var jag avsevärt mycket bättre på att teckna än att skriva. Så mina tidiga dikter får ni inte det tveksamma nöjet att läsa. Däremot tänkte jag bjussa på några gamla teckningar. Tydligen gillade jag att porträttera kändisar. Ser ni vilka det är?

Som avslutning får ni också hälsa på den här liraren:

Nåt slags mikroskopbild är det (alltså inte en missbildad flasknosdelfin). Men vad den föreställer jag jag ingen aning om.

Livet är ju lent som ett sidene tyg, ge mig famnen full, mät mig alnen dryg

En underbar afton hade jag igår. Undertecknad var på ett särdeles strålande, pratsamt och dansant humör. Jag tror att hela Bellmans uteservering hade glädje av det faktiskt. Fast först var vi, Lou Blue och jag, på tjejförfest med några -87:or. Det var roligt och spännande och jävligt skönt att vara över 30 och ha håriga armhålor och våga säga "knulla". Sen hojade vi ner på stan för att se han med det fina håret och skägget (som jag beskrev Promoe för mamma i morse. Hon visste direkt vem jag menade och rös lite). Återigen kände jag mig som en tant. En underbar känsla, tro det eller ej. Massa folk var där för att lyssna, men märkligt nog var ingen av dem en svennebanan. Inte i sina egna ögon i alla fall.

Jag hade svidat mig i svart bomullsklänning med vid kjol, rödprickig scarf i håret och mammas röda sandaletter från 80-talet. Jag hann inte ta många steg innan sulan började flappa där bak och en av remmarna lossnade. Men en gummisnodd och lite eltejp senare var jag redo att göra stan osäker. Mot slutet av kvällen var det endast vristremmen som höll kvar skon på högertjabo. Vad gör väl det när man är i sällskap med Lou, Mother, Apan och andra finingar, när kvällen är medelhavsljum och ölen kall? Sen cyklade jag hemåt barfota genom sommarnatten. Hadilidilidilidi-linnan-lej, sorgen och bekymren bekommer mig ej.

Saker man kommer att tänka på när det nästan är morgon igen och man kanske inte är helt nykter

är till exempel att vissa människor kanske inte känner smaken av aspartam. Tycker ni verkligen att Fun light smakar precis som vanlig saft, fast kanske bara inte lika söt? Är det bara i min mun den har en vidrig bismak? Kan den vara genetiskt, känsligheten för aspartam? Ungefär som förmågan att rulla tungan. Så många frågor, så få svar.

Lite lycka på nattkröken

eftersom jag just fått en förfrågan av svensk science fictions nestor John-Henri Holmberg om han kan få recensera min uppsats i tidskriften Nova. Klart han får! (Fast han är (var?) Timbroliberal)

Okej då, liiiite bokporr kan vi väl tillåta oss

Jag snor en lista från Miri (favvobloggen), som också har snott den. Hur som helst:

Senast köpta inbundna bok: Hmm, jag köper inte så ofta inbundna böcker, men jag plockade på mig några som biblioteket i Ulricehamn hade gallrat, bl.a. Syborgs förbannelse av Anna Höglund och Sagan om den lilla gubben av Barbro Lindgren.
Senast köpta pocketbok: Blood child och Wild seed av Octavia Butler, Diamond age av Neal Stephenson, Kostym av Ninni Holmqvist
Favoritgenre: Science fiction ligger mig varmt om hjärtat, speciellt av det postapokalyptiska slaget. I övrigt läser jag mycket svenskt, och så gillar jag 1800-talet, både som "litterär epok" (konstruerad enbart för detta tillfälle) och som romanmiljö.
Ultimata längden på en bok: 300-400 sidor. Tjockare böcker blir för otympliga. Sen finns det ju utsökta små mästerverk på hundrafemtio sidor också, som absolut inte ska vara längre.
Favoritbokhandel: Science fictionbokhandeln och Leanders antikvariat.
Favoritbibliotek: Bäckby bibliotek i Västerås. Och faktiskt stadsbiblioteket i samma stad. Ulricehamn hade ett finfint bibliotek med.
Favoritplats att läsa (i hemmet): Röda fåtöljen eller sängen.
Favoritplats att läsa (utanför hemmet): Där det är tyst och man kan sitta bekvämt.
Fem författare du alltid köper i inbundet format: Sånt larv håller jag inte på med.
Bästa lässnackset: Nåt som inte smular. Fast jag har inget större behov av att snacksa när jag läser, det hör filmtittande till.
Bästa läsdrycken: Kaffe.
Bästa bakgrundsljudet vid läsning: Tystnad. Regnsmatter.
När på dygnet läser du helst? Natten.
Bästa bakfylleläsningen: En tidning med lagom svårsmält innehåll.
Bästa kollektivtrafikläsningen: Lättviktigt (både fysiskt och innehållsmässigt). Gärna nåt man blir glad av, så kan medresenärerna sitta där och undra vad jag ler åt!

Blomsterspråk

En gång fick jag tjugo långskaftade röda rosor. Klart man ler då. Man har inte så mycket val. Även om det var för att fira ettårsdagen av ett förhållande som gav mig magont. Även om köparen tjänade så bra att tjugo långskaftade röda rosor var en fis i rymden i hans budget.

En annan gång fick jag rosor från en kille som förlåt. Det var för att han hade sagt att han tyckte jag borde banta. De rosorna åkte faktiskt rakt i komposten.

En blomsterhandlare jag hörde intervjuas en gång sa att hon brukade fråga män som kom för att köpa blommor "Hur dum har du varit?". Och sedan anpassades mängden blommor efter svaret.

Vad är grejen? Varför accepteras dessa blommande avlatsbrev? Jag fattar inte faktiskt. Att få rosor smakar lite surt tycker jag, oavsett anledning. För att det har en air av storstilad gest, av avledningsmanöver, av att köpa sig fri. Plocka hellre en bukett ängsblomster. Stilpoäng om du vet vad de heter också. Att ge tid och tanke imponerar mer än att ge pengar.

Sen är ju inte rosodling världens schysstaste bransch heller. Jag säger tack, men nej tack! Ni ser att jag inte ler med ögonen va?

Säg hej! Igen.

Det kändes rätt helt enkelt.

Förresten ...

... Bläckhjärta tar sig. Kommer ihåg att jag kände precis samma motstånd mot Sofies värld, men den artade sig rätt bra till slut. Men ett tips till alla barnboksförfattare därute: dra alltid av två år på huvudpersonens ålder, så ökar du trovärdigheten tusenfalt.

Det är skillnad på olika

När jag gick på lågstadiet hörde jag första gången talas om den spännande sjukdomen "annalyxia". Det var en sjukdom man viskade om, pratade om i smyg, spekulerade kring runt bordet i matsalen medan man försökte skala sin potatis så att det bara blev en centimeterstor kub kvar i mitten. Therese L. berättade att det fanns en flicka om var så sjuk att hon inte fick ta ett enda steg, för då skulle hon dö! Vi gjorde stora ögon och beundrade.

Sjukdomen hade en konstigt namn. Kanske var den döpt efter en flicka som hette Anna? Hade den något med lyx att göra? Så var det nog; det hela omgärdades av en fläkt av exklusivitet. Det här var en sjukdom som var få förunnade - de som hade den kontrollen över sin kropp att de helt enkelt kunde låta bli att äta.

Självmord och självskadebeteende var högstadiets romantiska ämne. Så vackert att dö ung, och för egen hand! Missförstådd av världen. Nu skulle dom få se minsann! Så fint att visa ärrade underarmar, i en vink låta förstå allt som rörde sig under ytan. Fast det var bara vackert om man själv var snygg förstås.

Lite senare var det kanske lite fint att dricka lite för mycket. Att sluddra jag skiter i allt och det skiter jag i och ta ett fastare tag om rödtjutsflaskan. Att vara tjusigt destruktiv, ta tjusiga risker, visa sådär lagom av en intressant ångest, som av en händelse, för att man hade tappat lite av kontrollen. Fast såklart bara om man var snygg.

Det finns missbruk och destruktiva beteenden som inte är lika tjusiga. Som att äta för mycket, att fylla hålet i hjärtat med mat istället för alkohol, rakblad eller svält. Det är väl inte ens nåt riktigt missbruk (kan det ha att göra med att man inte blir snygg av det?). Det är väl bara att ta kontroll över sig själv! Det kan väl inte vara så svårt? Kanske tjockisarna skulle kunna lära en del av anorektikerna?

Jag tycker alla borde lyssna på det här: http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=latestbroadcast&Id=3381&BroadcastDate=&IsBlock

Så ont att höra! Så nära. Så tacksam jag är för att jag aldrig mötte den där motgången som knuffade mig över den hårfina gränsen, då när jag var som allra skörast.

Nattmusik

Chris Isaak passar så bra i natten, det där svala avlägsna. Och äntligen har jag fattat hur han får in "don't" i "And I don't wanna fall in love with you". Det är inte där man tror! Vilka insikter man kan få såhär i mörkret och stillheten.

Min fars dotter

är jag utan tvekan. Ibland är det bra, som när man ärver fylliga läppar och långa ögonfransar. Ibland är det dåligt, som när man ärver allergier. Och sömnvanor. För min far är en man som kan sova, det ska ni ha klart för er! När han i sin ungdom jobbade på varv och bodde i barack i Göteborg fick hans kompisar bryta sig in för att stänga av hans väckarklocka sådär klockan två på eftermiddagen när dom inte stod ut längre. Pappsen, han sov vidare han.

Han är överlag extrem i det han gör, far min. Han vet inte vad lagom är. Han har kafferekord på ett fik i Blötberget (23 koppar på en eftermiddag), och när han bara var en liten parvel hade han för vana att springa ut framför bilar för att "testa bromsarna". Tills han hamnade under bryggarbilen, klarade sig oskadd men förmodligen fick smisk så han inte kunde sitta på flera dar.

Sånt har jag aldrig gjort, jag är lugn och skötsam jag. Men jag sover. Till exempel tolv timmar per natt utan att vakna av väckarklockan. Nu har jag just ätit frukost, och klockan är 17.01. God morgon!

Att skriva för barn

är så galet svårt att det borde krävas licens. Särskilt om man skriver för den svåra bokslukaråldern sådär 9-12. Jag försöker just nu ta mig igenom Cornelia Funkes Bläckhjärta, men banne mig, det tar emot! Och det är synd, för både omslaget, titeln och tjockleken får mitt elvaårshjärta att bulta längtansfullt. Men det är något i tilltalet, det där förnumstiga, sättet att använda personernas namn lite för ofta istället för personliga pronomen. Karaktärernas förment mysiga excentricitet, som bara blir obehaglig. Jag menar, vilken pappa hade accepterat att någon sa "Rör du mina böcker så skjuter jag dig!" till hans barn med ett godmodigt skratt?

Och så denna jävla bokporr då. Jag inser att jag som bibliotekarie borde ha våta drömmar om såna här böcker. Men det funkar inte på mig. Jag tycker bara det blir löjligt när den om och om igen måste påtalas, denna kärlek till böckerna. Man riktigt känner hur Cornelia Funke gnuggar sina bibliofilhänder och skrockar förtjust åt sitt didaktiska upplägg. Övertyga barn att älska böcker med en flera hundra sidor tjock bok? Tror inte det va. Här predikar vi för de redan frälsta. Visst, jag tycker om böcker. Men inte alla böcker. Och jag tror inte att böcker förändrar världen. Funke är visserligen tyska, men det är något mycket medelklassamerikanskt över denna romantisering av läsande, finkultur, eviga estetiska värden. Något som för övrigt också störde mig i Audrey Niffeneggers Tidsresenärens hustru.

Men nu har jag lite återfått tron på barnkulturen. Jag håller nämligen på att avnjuta tv-serien Ebba och Didrik. Den är banne mig som ett fönster rakt in i min egen uppväxt. Didrik är på flera sätt otroligt lik min bror, med sin kompromisslösa integritet, sitt komponerande, sin slutenhet och otillgänglighet. Han har till och med samma frisyr som Martin hade i den åldern! Pappan, och hans försök att styra familjen med fast hand har en vag likhet med min egen far. Fast min pappa skulle aldrig ha fått för sig att kränka sina barn på det viset. Mamman, ja, hon är väl som mammor är. Lite sluten, lite identetslös. Hon bär upp allt. Och Ebba, det är väl jag det. Orädd, lillgammal, retfull, egensinnig, naiv. Åh, när hon är på kalas hos den bortskämda flickan! Jag visste inte heller att man skulle vänta tills de hade sagt "Varsågod". Jag har också varit hem till de där flickorna som hade rosa läppstift och tandkräm som smakade godis. Som fick så många julklappar att de kunde bygga kojor av paketen.

Mårten har jag också känt. I min version hette han Jocke och hade en rätt frånvarande pappa och en elak styvmor som hette Lillemor. Han fick det mesta han pekade på men var ganska ensam. Han hade alltid godis eller chips, mitt i veckan. Han lurade i mig en massa saker som jag svalde med hull och hår. Sen tyckte han vi skulle gå ut och leta pengar, för han visste ett jättebra ställe. Där låg mynten i prydliga små högar på en gräsmatta. En annan gång tog vi våra ballongdäckscyklar för att snatta på ICA Trean. Men när det kom till kritan hade dom ju ändå inget gott godis där, så Jocke tyckte vi skulle åka hem istället. Åh, Jocke, vart tog du vägen?

Hur som helst, har du inte sett Ebba och Didrik, gör det nu! Finns bland annat på stadsbiblioteket i Borås. Eller läs böckerna, av Christina Herrström.

Säg hej!

Här är mitt senaste oerhört viktiga projekt.


Nästan outhärdligt sockersött om jag får säga det själv. Jag måste vara världens bästa temafestdeltagare! Nu ska jag fortsätta pyssla med min midsommaroutfit.

Metablogg

Jag hade tänkt att jag skulle skriva ett skojigt inlägg om min anställningsintervju (med rubriken Menschock!). Men så blev jag bara trött på mig själv, min putslustighet, och det inre kravet jag känner på att leverera ömsom roliga, ömsom tänkvärda blogginlägg. Och så kanske inte folk vill läsa om min mens, tänkte jag. Och så vidare. Men nu försöker jag påminna mig om bloggens ursprungliga syfte - att träna mig i att skriva utan att slå ner på vartenda litet ord. Att vara lite spontan och ogenomtänkt och inte vara så jävla ängslig. Så nu får ni läsa om min mens i alla fall.

För efter dryga 20 år kunde man ju anta att jag skulle ha koll på de där cyklerna och vara förberedd och så, men icke. Det var nog det enda i hela världen jag inte hade tänkt på. Då överraskar min kropp med en menschock. Underbart. Jag skulle precis kliva på bussen som skulle ta mig till Linköping och intervjun, och min första tanke var att jag skulle få lov att lämna återbud. Att kallsvettig sitta och vrida sig i livmoderkramper gör nog inget bra intryck. Men jag frågade i alla fall busschauffören om det möjligtvis kunde finnas värktabletter i första hjälpenlådan. Det fanns det inte. Men en snäll tant längst fram stack åt mig ett par monster-Panodil (här snackar vi engrammare) och så var allt frid och fröjd igen.

Frågan är om inte det var det som hjälpte mig genom intervjun. Jag har aldrig varit så avslappnad och lugn under en anställningsintervju. Trots att det var fem chefer som grillade mig i en timme kändes det mest som ett mysigt kafferep. Jag skämtade lite med dem, sa lite smarta saker och såg dem frimodigt i ögonen. Ja jävlar vilken bra intervju. Drugs are good, m'kay... Särskilt i kombination med endast två timmars sömn natten innan. Det ska jag nog göra om.

Igår natt drömde jag om intervjun. Fast då var det mer som en audition med Idoljuryn. Jag tror jag sjöng Mister Kelly av Owe Törnqvist. Hoppas jag gjorde det bra.

Dagens finaste

är att vännen Andreas lagar sin flickvän Karolines byxor. Dä ä kärlek dä!

Jaha, var det inte det jag visste!

Den där känslan jag hade var helt rätt. Idag fick jag brev från ett inkassoföretag! Fattar ni att min mamma skulle få hjärtsnörp om hon visste detta? Jag missade tydligen att betala telefonräkningen i april. Eller, så här var det: Jag fick två fakturor från Tele2 (Eva du hade rätt, dom är ondskans hantalangare på jorden!), betalade den ena och trodde att jag hade gjort rätt för mig. Sedan fick jag en utbetalning på samma belopp. Som jag inte riktigt fattade. Men jag hade liksom inte tid att ta tag i det då. Alltså, jag har hela tiden trott att jag har betalat mina räkningar som en duktig flicka.

Tills idag. Nu undrar jag lite vad som hände med det här att skicka ut påminnelser. Onödigt, tycker Tele2, direkt till inkasso bara! Och så undrar jag var ursäkten blev av, förklaringen för att de skickade ut en extra räkning. Och var är räntan på de pengarna? Själv fick jag betala en extra avgift på 163 kronor.

Och så undrar jag: vilket telefonbolag byter man till?

När glömskan bedrar snålheten

Min tankspriddhet är fanimej rent kriminell. Glömmer mjölken framme över natten. Glömmer lämna tillbaka biblioteksböcker och får saftiga böter. Glömmer betala en faktura på sex kronor till Tradera, och tvingas därför betala 50 spänn i påminnelseavgift. Säljer ett gammalt skrivbord på auktion för 500 kronor och glömmer hämta ut pengarna. Och så vidare.

Det känns extra surt just nu eftersom jag ska leva snålt i sommar, på besparingar och skatteåterbäring. Min väl utarbetade budget tål inte såna missar. Eller det gör den väl, men det känns inte bra. Nåväl, det är ju ändå bara världsliga saker. Det värsta är den där otäcka misstanken om att det finns annat som jag också har glömt. Något stort och viktigt. Eller att jag en gång kommer att bränna ner huset eftersom jag har glömt spisen på.

Vad ska man göra med sin tankspriddhet? Var kommer den ifrån? För inte var jag såhär för, säg, tio år sen? Är det handi ålderdomin som smyger sig på?

Miss Cellofane

Något hände när jag klippte lugg för några månader sedan. Jag fick en ny identitet. Folk kände inte igen mig. Min egen granne frågade mig "Är det du som bor i von Knorrings lägenhet?" "Jo, det är jag som är von Knorring!". Och vi har alltså pratat med varann förut.

I föreningen jag är med i (nämner inga namn) är det flera stycken som inte har någon aning om vem jag är. Fast vi har pratat Före Luggen (F.L. kommer jag hädanefter att benämna det (jfr. E.L. (Efter Luggen))). Jag träffar bekanta på stan som ser rakt igenom mig.

Jag undrar nu: är det här bra eller dåligt? Ska jag se det som en chans att bli någon helt annan? Eller ska jag tolka det som att jag gör en så oerhört slät figur att man inte bryr sig om att överhuvudtaget registrera hur jag egentligen ser ut? Märkligt är det i alla fall.