Biblioteks- och desinformationsvetenskap

Jag slutar aldrig att förundras över Institutionens fantastiska förmåga att förmedla relevant information. Här sitter jag med en nästan färdig uppsats och vet inte hur lång den får vara. Absolut max 50 sidor, säger min handledare. 60-70 säger klasskamrat Elin. Själv har jag för mig att jag har hört 50-70. Och några uppsatser jag har läst har varit över 90 sidor.

Och så har vi vår förtjusande Magisterhandbok som ska vara behjälplig med ALLT. Den hänvisar med jämna mellanrum till Filterboken. Som jag har grubblat över denna Filterbok. Den finns ju inte, inte ens i litteraturförteckningen till handboken! Och inte vågar man riktigt fråga heller, om en sån enkel sak. Inte när det finns så mycket annat man undrar. Men idag lusläste jag litteraturlistan (som är 8 sidor lång), och mycket riktigt - Edström, Göte (2002). Filter, raster, mönster: Litteraturguide för biblioteks- och informationsvetenskap och angränsande ämne [sic!] inom humaniora och samhällsvetenskap. [Cit. Filterboken].

I sanning en förebild, denna Magisterhandbok.

Sanningssägare

Vi tycks ha ett omättligt behov av sanningssägare, av klarsynta barn som genomskådar och vågar säga att kejsaren är naken. Och det är vackert så. Det mesta här i världen mår bra av att granskas. Men att "säga som det verkligen är", att vara "rak och ärlig" och "sticka ut hakan" har blivit ideal som inte ifrågasätts. Och det går en suck av lättnad över landet när någon äntligen vågar säga det som alla redan tänker, egentligen. Att ingen vill ligga med en man som byter blöjor. Att Sverige är vårt land och att de som kommer hit minsann får ta skeden i vacker hand, seden dit de kommer och skolavslutning i kyrkan (Är jag den enda svenskfödda som aldrig någonsin har varit med om en skolavslutning i kyrkan?). Att feta människor ju har sig själva att skylla och därför gör sig ännu mer löjliga (om det överhuvudtaget är möjligt) genom att propsa på samma rättigheter som alla andra. Att verklighetens folk är förtryckt av alla besvärliga minoriteter som inte vill rätta sig i ledet och leva som vanligt folk och titta på Let's dance på fredagkvällen.

Och när Anna, Jimmy, Katrin och Göran har sagt sitt formligen väller det fram en djupt känd indignation ur folkdjupen. Äntligen! Och så vågar man själv ge uttryck åt sin besvikelse över allt som är så fel. Som är feministernas, muslimernas, fettonas eller kulturelitens fel. Äntligen är det okej att hata igen (nu när vi inte längre får hata judar och homosexuella). Så skönt!

(Jag menar naturligtvis inte att på något sätt likställa så vitt skilda grupper som "muslimer" eller "kultureliten", inte heller att dessa grupper skulle vara homogena. Jag vet inte om man kan tala om något förtryck av den så kallade kultureliten, men däremot är idén om "vanligt folk" väldigt exkluderande. Så. Både hängslen och livrem. Jag är inte den som sticker ut hakan i onödan...)

Drömmen om ett vattentätt system

Bara en tanke: ett system helt utan kryphål blir per automatik omänskligt. Som (framtida) skattebetalare kan jag tänka mig att bjussa på att några få utnyttjar systemet, bara det ger sjuka och arbetslösa människor det de har rätt till. Lite svinn får man faktiskt räkna med.

Det bästa med 2010 är att det är VALÅR!

Rackarns bloggsugen

är jag. Dessvärre är mina axlar inte lika glada åt allt detta tangentbordsknappande och musklickande. Och när kroppen säger till, då får man lov att lyssna! Därför försöker jag begränsa mitt datoranvändande till det sista putset på uppsatsen. Men sen så!

Insikt:

Ju längre man låter bli att blogga, desto högre krav har man på nästa inlägg. Som att man måste göra en storstilad comeback. Därför tänker jag låtsas om ingenting och bara fortsätta där jag slutade. Fast typ en annan dag. G'natt!

Gott nytt!

Borås klär i snödräkt. Jag vilar och samlar kraft. Vi hörs sen.