Titta en fågel!

En gång bodde jag på ett hotell i Mariehamn. Vi kallade det Massmördarmotellet. Det hade en osund sjuttiotalsinredning med heltäckningsmatta och falsk träpanel och gav på det hela taget intrycket av att vara hemsökt av kringliftande psykopater med ett eller annat liv på sitt obefintliga samvete. Tilltalande på sitt vis.

Men mitt i den brunmurriga foajen, mot en fond av mahognymönstrat gudvetvad, hade någon, i ett krampaktigt försök till hemtrevnad, hängt upp en sorglig boll av påskliljor i polyester. Och det var denna lilla detalj som gjorde Massmördarhotellet så oändligt deprimerande. Låt oss kalla fenomenet "titta en fågel".

Tanken bakom är väl ungefär "Jag sätter upp den här trevliga påskliljebollen så kommer ingen att se fuskmahognyn bakom." Andra varianter är "Vi sätter upp den här snäckmönstrade bården så kommer ingen att ana att de är på långvården" eller "Jag gör ett vackert arrangemang av eterneller så kommer det faktum att vi befinner oss i en före detta tvättstuga att gå alla förbi". Jag brukar skrocka lite föraktfullt och tycka att man borde go with the flow och acceptera vad man har att jobba med. Sjuttiotalsinredning , institution eller våtrumstapet.

Men ser man på. När fan blir gammal och så vidare. Vad jag hade att jobba med i min möblerade andrahandsetta var två enorma, puffiga svarta skinnfåtöljer och ett datorbord i svart och stålrör. Vad jag gjorde var att slänga på en trevlig sextiotalspläd, en glad vaxduk, ett par femtiotalsmönstrade kuddar. Titta en fågel!