Saknar styrfart

Publicerade - angstade - tog bort. Men nu publicerar jag igen. Nån måtta får det faktiskt vara på hurtfriskheten.

Ok, nu blir det lite depp och tråk och allmänt oklämmigt. Men jag behöver försöka formulera mig, efter att ha tystat mig själv alltför länge.

För jag behöver hitta en riktning. Jag har varit så dålig på att välja, men fantastiskt bra på att välja bort. Skalat och skalat på den där löken för att hitta kärnan. Som ju inte finns. Jag har trott att min ångest har handlat om dåliga val, och så har jag flytt. Men ångesten är ju kvar, hur många bortval jag än gör. Eller den blir snarare större ju fler gånger jag försöker börja om. Jag blir ju äldre, mer cynisk, mer tyngd av skuld över dem som dragits in i min privata lilla cirkus och sedan kastats ut igen.

Man kunde ha trott att det skulle "gå bra för mig", som man säger. Jag hade bra betyg, talang för grejer, intresse. Men det har liksom inte blivit nåt. Varken av studier, arbete, fritid, relationer. Så känns det just nu i alla fall. Och det är oerhört stressande. Det är så mycket jag borde, fast jag egentligen bara skulle vilja vila. Vänta in känslorna och drömmarna och viljan igen.

Jag försöker inte fiska efter nåt här. Jag bara talar om vad jag känner och vad jag förstår om det jag känner. Försöker förklara något bakom hurtiga Facebook-statusar och försäkranden om att jag mår fint och har det underbart ute i skärgården. Jag vet ju att ni (som känner mig) förstår att jag svävar fritt just nu. Att det inte är så här jag vill ha det, men att jag inte förmår något annat nu.

I övrigt - jo, jag reder mig.