Balsam

Jag gråter skönt. Minns inte när det hände senast.

Saknar styrfart

Publicerade - angstade - tog bort. Men nu publicerar jag igen. Nån måtta får det faktiskt vara på hurtfriskheten.

Ok, nu blir det lite depp och tråk och allmänt oklämmigt. Men jag behöver försöka formulera mig, efter att ha tystat mig själv alltför länge.

För jag behöver hitta en riktning. Jag har varit så dålig på att välja, men fantastiskt bra på att välja bort. Skalat och skalat på den där löken för att hitta kärnan. Som ju inte finns. Jag har trott att min ångest har handlat om dåliga val, och så har jag flytt. Men ångesten är ju kvar, hur många bortval jag än gör. Eller den blir snarare större ju fler gånger jag försöker börja om. Jag blir ju äldre, mer cynisk, mer tyngd av skuld över dem som dragits in i min privata lilla cirkus och sedan kastats ut igen.

Man kunde ha trott att det skulle "gå bra för mig", som man säger. Jag hade bra betyg, talang för grejer, intresse. Men det har liksom inte blivit nåt. Varken av studier, arbete, fritid, relationer. Så känns det just nu i alla fall. Och det är oerhört stressande. Det är så mycket jag borde, fast jag egentligen bara skulle vilja vila. Vänta in känslorna och drömmarna och viljan igen.

Jag försöker inte fiska efter nåt här. Jag bara talar om vad jag känner och vad jag förstår om det jag känner. Försöker förklara något bakom hurtiga Facebook-statusar och försäkranden om att jag mår fint och har det underbart ute i skärgården. Jag vet ju att ni (som känner mig) förstår att jag svävar fritt just nu. Att det inte är så här jag vill ha det, men att jag inte förmår något annat nu.

I övrigt - jo, jag reder mig.

En av mina bättre idéer:

Designa en rollator som ser ut som en stol. Nio av tio gamlingar väljer ju ändå stolen när de ska förflytta sig. Kan jag konstatera efter ett par månders springvik på demensboende. Vilket för övrigt är ungefär tusen gånger roligare och mer givande än jag hade kunnat föreställa mig.

Ja, det var väl vad jag hade att bjussa på idag.

Naturgrus bestående av rundade partiklar av storleken 6–20 mm

Jag är alltså singel igen. Och det är precis så det känns.

Återkommer en annan dag.

Den här gamla trasan....

är det ju trots allt roligt att någon läser och reagerar på. Jag suger i mig jag. Gör väl inget att det är sådär åtta-nio år sen. Jag har det ju i mig, tänker jag.

Här skulle komma ett jätteroligt inlägg med folk som liknar varann

Men eftersom jag inte törs lägga upp bilder som någon annan har upphovsrätt på, så blev det inget av med det. Ni får googla själva. Till exempel:

1. Arthur i filmen Arthur och minimojerna med uppföljare och Julian Assange. Speciellt på filmaffishen till senaste filmen Arthur och de två världarna. Skoj.

2. Maud Olofsson och Hyacinth (Patricia Routledge) i brittiska komediserien Keeping up appearances. Hysteriskt skoj, särskilt som likheten sträcker sig bortom det rent bildliga. De har samma minspel, samma sätt att prata (i alla fall innan Maud träffade en röstcoach och började lägga rösten lite lägre), samma roat nedlåtande attityd till omgivningen. Att inte typ hela världen har tänkt på det tidigare.

Intellektuell bekräftelse

har jag längtat efter ett tag nu. Det blir liksom inte så mycket sånt när man jobbar som personlig assistent och inte ens känner att man gör det bra. Och så kom den då. Den där chansen man drömt om. Och nu vet jag inte hur jag ska våga. Eftersom intellektuellt självförtroende är en färskvara som sakta ruttnar bort i själens kylskåp.

Jag fick ett meddelande på facebook. Dom har läst min uppsats. Dom vill att jag ska komma på ett stort konvent och snacka genus i science fiction och fantasy. Det är bara så jävla coolt. Och det enda jag (skräckslaget) tänker är "Tänk om jag måste prata engelska!" Ynkligt är vad det är.

Vad gör man? Hur återställer man sin tro på att man har något vettigt att säga? Och hur övar man upp sin engelska snabbt och smidigt så den räcker för att föra ett spontant resonemang på hyfsad nivå?