På begäran - ett blogginlägg

Det är väl dags att uppdatera. Lite har ju hänt. Jag har fått jobb. Här borde kanske följa jubel och allmän gamman, men riktigt så känns det inte. Jag har nämligen hamnat i personlig assistentsvängen igen. Och visst, det är otroligt fint och bra och samtidigt självklart att den som har ett funktionshinder ska kunna leva så självständigt som det någonsin är möjligt. Det är också fint och bra och det borde vara självklart att få jobba med något meningsfullt som gör en märkbar skillnad i världen. Men jag är ändå otacksam nog att vantrivas. Känna mig som tjänstefolk. Tycka att det vore trevligt att någon gång få om inte ett tack så åtminstone någon form av feedback. Och mer än så kan jag inte skriva eftersom jag har skrivit på både tystnadsplikt och ett ganska märkligt dokument som kallades "bloggpolicy".

Men allt är inte skit. Minsann. För i januari blir jag skärgårdsbo! Efter ett halvår i en mörk, fulmöblerad, dyr, ostädad, vägglusinvaderad (ja, ni läste rätt, undertecknad har under hösten tampats med artonhundratalsohyra!) studentlägenhet i betongförort flyttar jag till ett rum med havsutsikt i en delad villa i Göteborgs södra skärgård. Det är säkert dumt på flera sätt (en och en halv timme till jobbet, tio kvadrats privatliv...) men vafan. Det blir bra. Jag måste ha något som är vackert i mitt liv.

Ps. Det finns gästrum...

"Stå still, du har fått nåt järnskrot på axeln!"

brukade barnen på min brors dagis säga till varann. Ingen visste riktigt varför, men det skulle sägas.

Hemma tilltalades man alltid med namnet Ester om man så mycket som nämnde ordet "smör". Som i "Smöret, Ester!".

Eller varför inte "Ta från vänster, det är obegagnat."

Min barndom kantades av lösryckta Martin Ljung-citat. Märkligt att han inte finns längre.

Gubbar!

är för härliga ändå.

Gubbar tror att de har diskat bara de sköljer ur koppen och ställer den brevid de andra, som är rena.

Gubbar tycker det är komplicerat att stoppa in kontakter i vägguttag. För att inte tala om att "printa ut" saker från nätet.

En del gubbar tror till och med att bara för att kaffebryggaren tillfälligtvis (p.g.a. utrymmesskäl) står ovanpå kokplattan, bör man sätta på den senare för att hålla kaffet varmt.

Ja, det är ett sjå att hänga med gubbar.

Dagens konspirationsteori

är noga räknat två. Den Onda Vänstern samt Den Smygande Pesten (eller bÖg-pesten kanske jag ska säga, LEKANDE BARN RISKERAR ATT SMITTAS! ETT HOT MOT LIVETS URKÄLLA! Tydligen). Jag förstår inte riktigt sambandet mellan mitt förra inlägg och följande kommentar. Men jag hör väl förmodligen inte till det upplysta fåtalet.

"Den politiskt-mediala överklassen och den organiserade brottsligheten gör nu gemensam sak mot Sverigedemokraterna. Demokratin är hotad. Då kan jag omöjligt tiga. Det är en medborgerlig PLIKT nu för alla oss som GILLAR OLIKA att stå upp mot den falska vänsterns strävan till Gleichschaltung och real diktatur.

Det är vidare min skyldighet att sprida ljus över något starka krafter vill mörklägga, nämligen det VERKLIGA hiv-läget i vårt land.

Denna sida upp!

- Peter Ingestad, Solna"

Kul med lite galna profeter bland läsarna, det måste man ju säga.

Stäng ditt ********* ansikte farbror********!

är väl ungefär vad jag känner för att säga till socialtjänsten idag. Moget eller hur?

Exakt 1344 kronor hann de bistå mig med innan våra vägar åter skildes. Efter en dryg månad kom jag redan på mig själv med att fundera på hur man skulle kunna lura systemet. Det är liksom upplagt för det. Eftersom det förutsätts. Sammanfattningsvis kan jag bara säga: aldrig mer!

Just ja. Jag har alltså fått jobb.

Ständigt denna känsla ...

... av att ha missat nåt viktigt. Som att jag inte hade läst (eller ens hört talas om) Donna Haraway inför min uppsats. Jag menar: "Cyborgen är envetet hängiven det partiella, det ironiska, det intima och det perversa. Den är oppositionell, utopisk och helt oskuldsfull."* Och vidare hur cyborgen upplöser dualismer som natur och kutlur, privat och offentligt, manligt och kvinnligt. Hur bra hade inte det passat in då?

*Ur: Miegel & Johansson (2002) Kultursociologi. Lund: Studentlitteratur, s. 259.

På studiebesök hos den urbana medelklassen

"Alltså, folk som inte fattar ironi! Som han den där killen som A. hade med sig på den där festen. Han frågade B. vad han hade för intressen, och B. svarade 'Gökur'. Och han gick på det! Och började fråga ut B. om olika gökur. Och B. är ju typ världens mest ironiska människa."

Om det är höjden av ironisk finess att söka plocka poänger i sällskapslivet genom att narra intet ont anande främlingar att man är gökurskonnässör så fattar inte jag heller ironi. Men så är jag ju född obildbar arbetarklass.

Det är allvar nu

Det är snart val. I år står det mellan egoism och solidaritet. Här kan man läsa lite om Alliansens inställning till de där små löntagarmänniskorna.

Jag funderar lite på vart man ska emigrera om det blir ytterligare fyra år av välfärdsslakt och misstänkliggörande av sjuka och arbetslösa. Förslag?

Nu tar jag min Mats ur sosseskolan

Och det har inget med magister Björklund att göra. Det har att göra med att jag idag äntligen samlade ihop mig för den påbjudna pliktfikan hos Partiet. Igår eftermiddag stötte jag nämligen på en av de yngre kvinnorna som jobbar där, och hon undrade varför jag inte kom och fikade längre. Och det var ju lite trevligt. Så idag tog jag min kaffekopp och gick en trappa upp. Tomt i fikarummet. Jag letar mig längre in och stöter på en av de lite äldre kvinnorna, och frågar om det inte är någon som tänker fika idag. "Nej hjärtat, du förstår det är valrörelse nu, och då har vi inte tid med sånt." "Jaha, det hade jag ingen aning om! Jag är ju ändå inte gammal nog för att få rösta." sa jag. Inte. Jag kallade henne heller inte för "vännen", "raring" eller "lilla gumman". För det är helt enkelt inte okej.

Inge mer Partifika för min del.

Dagens favorittant

frågade mig "Är du gammal nog för att rösta?" Mer sånt! Eller jag vet inte.

Dagens ord

multitäsking (av lat. multi- 'mycken', 'talrik', 'ymnig' och sv. täskigt 'dåligt') förmåga att misslyckas med flera saker samtidigt. Jfr. multitasking.

Prova inte det här hemma, kids. Och inte borta heller.

1. Skicka ett mail till dig själv där du bifogar ett word-dokument som du ska jobba vidare med sedan, någon annanstans.
2. Öppna dokumentet där någon annanstans och skriv så tangentbordet glöder. Gärna extra fyndiga bra formuleringar. Mycket text.
3. Tryck på "spara". Bara. Inget "spara som" och sån skit.
4. Stäng dokumentet.
5. Försök öppna dokumentet igen och känn dig som Gunvor, 79. Utbrist här gärna: "Det bara försvann!"

Så blir det jättekul! Jag gjorde det med min uppsats kvällen innan inlämning. Och jag gör det igen med mitt svårförlösta paper om upphovsrätt och informationsfrihet. Varför göra det lätt när man kan göra det svårt och få nåt att blogga om?

Den borgerliga kjolen

eller
Mannen från Uruguay

Det var kulturdag i förorten där jag hade tillbringat mina tidiga tonår. Nu var jag kanske 25 och höll på att hitta min flumvänsterkulturella stil. Jag hade en knälång stormönstrad kjol som visserligen var ny, men hade en härlig köpt-på-Myrorna-feeling. Tyckte jag då.

Det var jag och Jonas och hans ogifta fru från Chile. Och varenda invandrad latinamerikan i hela Västerås. Inget ont i det, bara en aning överraskande. Men jag repade mod och körde mina dikter (som kändes olidligt svennigt opolitiska, vilket mina fördomar sa mig inte skulle "gå hem", som man säger i branschen) i rasande tempo och med darrig stämma. Tänkte att jag nog inte gjorde något vidare intryck men att det nog var lika bra det.

Men så får han syn på mig tvärs över lokalen. Banar sig väg och slår sig entusiastiskt ner vid mitt bord. "Först när jag såg dig tänkte jag 'Hon är så borgerlig!', men sen började du läsa och då tänkte jag bara 'Wow!'" Han bjöd hem mig på middag till sin familj. Han gav mig sitt nummer och fick mig att lova ringa. Han erbjöd sig att ordna en resa till Uruguay så jag skulle få träffa hans bror kulturministern (hm...). Han visste inte till sig, och kunde inte för sitt liv förstå att ingen hade "upptäckt" mig. Han var helt enkelt mitt mest hängivna fan någonsin. Sen kom hans fru och bad lite om ursäkt och fick efter viss övertalning med honom hem.

Nej, jag ringde aldrig. Och jag har fortfarande inte varit i Uruguay. Men det värmde mitt borgerliga hjärta.

DIY

Bildtexten: Tidigare hade en del av ålderdomshemmen eget jordbruk. Modern anstaltsvård har avvisat tanken att åldringarna ska arbeta, utan bör få vara i ro och vila. Några av dem försöker fortsätta med det de arbetat med tidigare i livet: en skomakare lagar skor, en norrbottning binder nät vid sängen, en nittiåring drar mjölkkärran. Kvinnorna har det lättare att finna någon sysselsättning. -På ålderdomshemmet med särskild snickeriavdelning idkas slöjd.

Bilden:

Å andra sidan...

Och nu går jag och köper godis!

Så det så.

Mitt liv är inget jävla pussel!

Så himlans trött nu. Släpar kilovis med papper hit och dit, fläker ut mitt liv för alla kassor och myndigheter i världen. Försöker flytta in i en lägenhet där ingen har torkat köksskåpen sedan 1900-talet utan istället samlat på sig miljoner flottiga kryddburkar. Flyttar mina grejer mellan de få fria ytorna i väntan på att orka torka någon annans skit. Igår tittade jag för första gången ovanpå badrumsskåpet. Det var nog första gången någon gjorde det. Och just ja, jag praktiserar ju också. Och söker en massa spännande jobb. Och skriver ett paper om upphovsrätten. Och undrar.

Över meningen med att Försäkringskassan ger mig 223 kronor om dagen som jag sedan betalar skatt på så att min inkomst blir så förfärande liten att jag måste söka (skattefinansierat) socialbidrag. I väntan då på att min a-kassa ska kunna fatta ett beslut om jag kanske ska få lite mera pengar. Fast först måste jag vänta in alla arbetsgivarintyg. Det går inte undan. Och just ja. Jag kan inte söka socialbidrag (eller vad det heter nu för tiden) förrän Skatteverket har behandlat min flyttanmälan.

Och just ja, man ska inte skriva så här privata grejer på internet. Å andra sidan ska man heller inte behöva bli bidragsberoende på grund av att man har blivit psykiskt nedbruten av högskolan från helvetet (=BHS). Fattas nu bara en riktigt fet CSN-räkning. Ah, ljuva utanförskap!

Titta en fågel!

En gång bodde jag på ett hotell i Mariehamn. Vi kallade det Massmördarmotellet. Det hade en osund sjuttiotalsinredning med heltäckningsmatta och falsk träpanel och gav på det hela taget intrycket av att vara hemsökt av kringliftande psykopater med ett eller annat liv på sitt obefintliga samvete. Tilltalande på sitt vis.

Men mitt i den brunmurriga foajen, mot en fond av mahognymönstrat gudvetvad, hade någon, i ett krampaktigt försök till hemtrevnad, hängt upp en sorglig boll av påskliljor i polyester. Och det var denna lilla detalj som gjorde Massmördarhotellet så oändligt deprimerande. Låt oss kalla fenomenet "titta en fågel".

Tanken bakom är väl ungefär "Jag sätter upp den här trevliga påskliljebollen så kommer ingen att se fuskmahognyn bakom." Andra varianter är "Vi sätter upp den här snäckmönstrade bården så kommer ingen att ana att de är på långvården" eller "Jag gör ett vackert arrangemang av eterneller så kommer det faktum att vi befinner oss i en före detta tvättstuga att gå alla förbi". Jag brukar skrocka lite föraktfullt och tycka att man borde go with the flow och acceptera vad man har att jobba med. Sjuttiotalsinredning , institution eller våtrumstapet.

Men ser man på. När fan blir gammal och så vidare. Vad jag hade att jobba med i min möblerade andrahandsetta var två enorma, puffiga svarta skinnfåtöljer och ett datorbord i svart och stålrör. Vad jag gjorde var att slänga på en trevlig sextiotalspläd, en glad vaxduk, ett par femtiotalsmönstrade kuddar. Titta en fågel!

Fikadilemma

Mitt största problem på jobbet rör fikarasterna. En trappa upp har ett politiskt parti med anknytning till arbetarrörelsen (utan att nämna några namn) sitt regionkontor. Min företrädare sprang upp dit och fikade varje eftermiddag klockan tre. Men så var hon också aktiv i Partiet (återigen inga namn nämnda - det finns ju bara ett Parti). Det är inte jag. Men jag har fått stränga order att fortsätta traditionen med trefika hos Partiet. Herrarna i bibliotekets styrelse är nämligen väldigt måna om att jag inte ska känna mig ensam.

Men ensam är tyvärr precis vad man känner sig när man sätter sig och tvångsmyser med människor man inte delar någon naturlig umgängesplattform med. Inte för att de är otrevliga. Inte för att deras politiska övertygelse skiljer sig så värst mycket från min. Men jag hör inte rikigt till, har inget att tillföra i deras initierade politiska samtal, har inte varit med på den-och-den konferensen, känner inte till den-och-den kommunpolitikern. Jag sitter mest tyst. Och känner mig socialt missanpassad. Och dricker faktiskt hellre mitt kaffe i ensamhet.

Samtidigt vet jag ju att jag behöver utmana mina sociala rädslor. Vad göra?

Jag vill inte heller jobba!

Inte om det ska gå ut på meningslös miljöförstörande produktion. Fritz har ju rätt. De flesta jobb är rätt meningslösa. Många känns faktiskt som påhittade Kalle Ankajobb. Typ telefonförsäljare. Jag kan inte fatta att alla verkar ha gått på jobba-och-konsumera-till-döds-är-det-enda-moraliskt-försvarbara-bluffen. Vår konsumtion kostar för någon annan, på andra sidan jordklotet. Vi skördar frukterna av andras arbete. I det perspektivet är det inte den som varken jobbar eller konsumerar som är den värsta parasiten.

(Jo, jag vill jobba. Men inte till vilket pris som helst. Och inte heltid. Men så vill jag heller inte ha någon platt-tv och årlig thailandssemester. Och förlåt att jag tjatar, men det här är en hjärtefråga.)

Ett rätt av tre

Metro, detta lilla under av journalistiskt skarpsinne! I dag kan man, med anledning av att Bill Gates och Warren Buffett uppmanar miljardärer att skänka bort halva sin förmögenhet, läsa:

Undvik

Tre anledningar att inte skänka offentligt.

• Det finns ingen avdragsrätt för gåvor i Sverige
• Man gör det rent filantropiskt
• Går man ut med att man stöttar en organisation hör liknande av sig

Skönt att alla kollektivtrafikåkande miljardärer nu är upplysta.

Konflikter på arbetsplatsen

Jag har haft två. Den ena var med toaletten, som inte riktigt kunde leverera den spolkraft jag hade förväntat mig. Den andra var med mig själv och rörde en öppnad chipspåse som stod i ett skåp och inte riktigt var min.

Men med fiffighet och tålamod kommer man långt. Efter sisådär hundra spolningar kom till sist det där efterlängtade slurpet. Och chipspåsar finns ju nya i affären. Tänker jag.

Från mitt skrivbord

Jag sitter jag och tittar på en liten båt som bogserar en väldigt stor båt uppför Göta älv alldeles utanför fönstret. Tredje dagen på min praktik börjar jag känna mig rätt hemma och fasligt myndig med min nyckelknippa. Inte för att jag vet riktigt vilka arbetsuppgifter jag har. Det får jag veta närmare på måndag. Så hittills har jag mest städat. Och fikat. Med sossar. Gôtt.

Om knappt en månad flyttar jag in i en etta med absurt stort badrum (f.d. äldreboende...) i Götlaborg! Ska bli underbart att slippa pendla tre timmar per dag. För det är jag redan hjärtligt trött på. Efter två och en halv dag.

Himmel över Borås

Det är tomt på ord just nu. Jag får kärlek. Jag får mat. Jag får till och med pengar snart. Och sommar. Och då finns inte mycket att tillägga.

Små subtila dissar

Trött blir jag! Först blir man tillfrågad att göra en sak, sen när man efter en del nervös tvekan tackar ja, kommer signaler från samma person att det kanske vore bättre om en tredje person skötte det hela. Ja, det kanske är så att denna tredje person är mer kompetent. Bättre meriterad. Snyggare. Har fler supportrar. Vad vet jag.

Men jag bestämmer mig för att inte ta åt mig av sådana subtila dissar. Jag vet att jag kan göra det här bra. Att det får mig att växa. Om det sedan rubbar någon liten föreningsmänniskas känsla av allmakt må det väl vara hänt. Let them suck!

Världen spricker upp som en övermogen melon,

drypandes av möjligheter. Så skulle man kunna uttrycka sig om man var lagd åt det övermetaforiska hållet. Hur som så verkar det liksom ordna sig. Uppsatsen (VG!). Praktik. Eller kanske kanske jobb. Boende. Grejer ni vet. Det går bra nu.

Vår?

Jag har tvättat fönster. Planterat om blommor. Tagit in några till. Och idag kom det snö.

Här ligger en rondellhund begraven

Eller fyra. Våvv, sa Loranga och la öronen bakåt.

Iakttagelser

Ungkarlar finns det två sorter av: De som har dubbelsäng och de som har tältsäng. Den förstnämnda typen unnar sig en oxfilé mellan varven, medan typ två mest äter havregrynsgröt. Och eventuellt en eller annan korv.*

*Baserat på fallstudier utförda mellan 2004 och 2010 i Västerås, Eskilstuna och Halmstad.

Vårtecken

Får man?

Skratta rakt ut och helt ohejdbart åt söta artonåriga syntharpojkar med väldigt mycket volym i håret, coolt poserandes framför mammas blommiga gardiner, lyckligt ovetandes om att denna pose kommer att framkalla sagda reaktion hos en flickvän arton år in i framtiden när man själv kommer att ha avsevärt mindre hår? Jag vet inte. Men gör det.

Saker som jag inte förstår del 1

Hetaste tipset är att texten är utformad så att även personer som officiellt inte bajsar (typ kvinnor och kungen) ska kunna bära paketet till kassan på ICA utan att bli misstänkliggjorda.

(Jag tog ett långbad tidigare, därför det saknas en rulle. Så ni vet.)

Lika delar skryt och självömkan

1. Den fräcka singeln i förra inlägget köpte jag för tvååfemti på Kupan och gav till min bror sådär på skoj. Han blir glad om man köper Hammond Disco Hits 7 och sånt åt honom. Idag ringde han och berättade att han hade kollat runt lite och det minsta någon sålde Cosmic Hoffmans dunderhit Weltraumboogie (smaka på ordet!) för var 50 euro. Det ni!

2. Sociala färdigheter förtvinar så lätt när de inte tränas. Jag har oerhört slappa umgängesmuskler just nu. Jag som hatar att träna.

-Jag kände en som skrev uppsats ihjäl sig. -Vad hände med honom? -Han dog.

Under tiden bjuder jag på ett schysst singelomslag.

Dagens gubbism

Tokvänstern profilerar sig
Västerpartisten Pernilla Calmerfalk i Örebro har fått igenom en motion till partiets kongress i maj att ett tredje kön bör införas i Sverige!

- Det går ut på att vi juridiskt definierar ett tredje kön som är jämställt med man och kvinna, säger Pernilla.

Ett tredje kön ska enligt motionen kunna tillskrivas en person som inte känner sig bekväm med att vara man eller kvinna.

Rent medicinskt ska man kunna ge en person utan tydliga manliga eller kvinnliga genitalier den nya identiteten.

Lennart Larsson
(man)

Saxat ur Vlt 12/3, insändarsidan. Lennart, det råder ingen tvekan.

(Ni minns väl gubbismerna?)

The good old ultraviolence

Filmvåld alltså. Inte för att jag mår illa av att se det (jag är ganska förhärdad). Eller att jag tycker att det är orealistiskt (det är det ju oftast i och för sig, men jag är absolut ingen realismfundamentalist, bara man kan göra det någotsånär trovärdigt i just den aktuella fiktionen). Det är bara så outhärdligt tråkigt. Poänglöst. Utfyllnad.

Har just sett Ultraviolet (redan här fick jag ju en ledtråd liksom), och tycker (återigen) att det är trist att en hyfsad sf-story alltid ska förstöras av en massa hundra-mot-en-fajter med spejsiga vapen. Lägg av. Det är inte ens provocerande längre.

Ibland är jag glad också

Till exempel när jag tittar ner och upptäcker att mina skor har förvandlats till lekfulla labradornosar.

Mitt liv efter BHS

börjar plötsligt bli möjligt att visualisera. Visserligen har jag rätt många poäng kvar att ta (bland annat inte mindre än 14 poäng för Mysgubben S., vilket i sig ger mig kväljningar) innan jag kan höja mitt långfinger åt den förhatliga tegelbyggnaden för sista gången. Men jag ser ljuset från Nangijala nånstans där borta vid tunnelns slut. Och då! Ska jag göra en massa roliga saker som:

Sy (två tillklippta kjolar ligger och väntar).

Läsa typ... skönlitteratur. För det var väl bibliotekarie jag sa att jag skulle bli?

Se hela Twin Peaks-boxen.

Lägga upp en massa Tradera-auktioner och tjäna grova pengar, samtidigt som mitt hem blir sådär härligt feng shuiat.

Sortera min bokhylla, enligt SAB-systemet. Jajamen!

Och kanske kanske, om jag oväntat får en massa pengar (se ovan), resa bort nånstans där det är varmt och där det finns god mat och vin och hav och helst inga datorer så långt ögat når.

Och jag som är nötallergiker!

Uppsatsventilering avklarad. Två medelålders damer var det som skulle opponera på min uppsats. Det började lovande: Jag kommer in i rummet, hälsar trevligt och får en sur blick till svar.

Sen kom de med värdefulla synpunkter av typen: "Man ska inte ha personnamn i rubriker" och "Du börjar två meningar med 'och' på sidan 5". Och så avslutades det hela med ett "För det var en master va?"

Jo, det var ju det. Inte för ett det finns några riktlinjer eller så för hur man skriver en masteruppsats. Eller ja, det typ finns, men man får inte reda på dem förrän på slutseminariet. Heja BHS! (Tänk bara om jag hade läst det här innan jag påbörjade mina studier vid Sveriges ledande institution för biblioteks- och informationsvetenskap!)

Nu är det i alla fall över. Några ändringar ska göras och sedan ska jag lämna in slutversionen. Och sen, mina vänner, börjar Livet Efter Uppsatsen.

Vådan av kärlek över dialektgränserna

Dialekter är ju kul. Särskilt för mig som inte har nån (självinsikt!). Och av alla skojiga dialekter är ju skånskan den som är mest tacksam att driva med. Så när jag berättade för en vän att jag hade skaffat mig en skånsk pojkvän blev reaktionen "Ioh, köubekaugor!" Ni vet som i reklamen. Fast när pojkvännen, som ju är en äkta skåning från Eslöv och allt, skulle skoja till det lite med köubekaugorna hörde jag "Ioh, stöudkrauge!" Då förstår ni vidden av språkförbistringen.

Sen finns det tydligen också en skånsk sökmotor som heter Gurgel....

Klappat och klart!

Min uppsats har nu gått igenom första granskningen vilket betyder att det blir ventilering den 24:e februari. Inte för att någon har brytt sig om att informera mig, men den ligger ute på Seminariesekretariatets hemsida, så...

Jag borde känna mig lättad, men nja. Det blev liksom konstigt när jag skulle lämna in den. Jag hade satt mig i datasalen på skolan med en stor kaffetermos och en godispåse för att fixa det sista - jag har nämligen ingen svensk stavningskontroll hemma och heller ingen möjlighet att omvandla till pdf. Jag satt där från klockan sju ungefär och pillade och grejade i godan ro. Några smått geniala ändringar hade jag också gjort, trots att jag egentligen var färdig. Vid halv ett kände jag mig nöjd och skulle bara mickla ihop det hela. Jag stängde ner word-dokumentet med uppsatsen (som jag hade sparat ett flertal gånger) för att importera den i dokumentet som innehöll titelsida och abstract. Det var bara det att uppsatsfilen inte fanns längre. Inte någonstans. Min fantastiska karl ryckte ut men lyckades inte lösa problemet. Till slut skickade jag in det dokument jag hade börjat med klockan sju. Med stavfel och allt. Det var det eller bryta ihop. Alla mina smarta sista-minuten-inspirationsändringar är försvunna. Som en rök...

Geniala idéer del 1

Jag drömde en gång att jag ägde och drev en korvkiosk med kristen profil. Ketchupen lades alltid i en smal sträng mitt på korven för att symbolisera den smala vägen. Bredvid lades senapen i små avlånga klickar, som fotspår. För Jesus går alltid bredvid dig, även om du inte ser honom.

Vi säger så här, att det är fritt fram att stjäla affärsidén.

Att kunna hantera sociala medier ...

... är ju viktigt i dessa dagar. Dödshot är inte bra statusuppdateringar, även om det rör sig om Tintincitat (bland annat eftersom man inte, hur otroligt det än kan låta, kan förutsätta att alla är bekanta med den galne kinesen Didi ("giftet som gör galen", ni vet) som i all välmening vill hugga huvudet av folk och fä för att för att leda dem in på sanningens väg.).

Man lär sig något nytt varje dag, sanna mina ord.

Biblioteks- och desinformationsvetenskap

Jag slutar aldrig att förundras över Institutionens fantastiska förmåga att förmedla relevant information. Här sitter jag med en nästan färdig uppsats och vet inte hur lång den får vara. Absolut max 50 sidor, säger min handledare. 60-70 säger klasskamrat Elin. Själv har jag för mig att jag har hört 50-70. Och några uppsatser jag har läst har varit över 90 sidor.

Och så har vi vår förtjusande Magisterhandbok som ska vara behjälplig med ALLT. Den hänvisar med jämna mellanrum till Filterboken. Som jag har grubblat över denna Filterbok. Den finns ju inte, inte ens i litteraturförteckningen till handboken! Och inte vågar man riktigt fråga heller, om en sån enkel sak. Inte när det finns så mycket annat man undrar. Men idag lusläste jag litteraturlistan (som är 8 sidor lång), och mycket riktigt - Edström, Göte (2002). Filter, raster, mönster: Litteraturguide för biblioteks- och informationsvetenskap och angränsande ämne [sic!] inom humaniora och samhällsvetenskap. [Cit. Filterboken].

I sanning en förebild, denna Magisterhandbok.

Sanningssägare

Vi tycks ha ett omättligt behov av sanningssägare, av klarsynta barn som genomskådar och vågar säga att kejsaren är naken. Och det är vackert så. Det mesta här i världen mår bra av att granskas. Men att "säga som det verkligen är", att vara "rak och ärlig" och "sticka ut hakan" har blivit ideal som inte ifrågasätts. Och det går en suck av lättnad över landet när någon äntligen vågar säga det som alla redan tänker, egentligen. Att ingen vill ligga med en man som byter blöjor. Att Sverige är vårt land och att de som kommer hit minsann får ta skeden i vacker hand, seden dit de kommer och skolavslutning i kyrkan (Är jag den enda svenskfödda som aldrig någonsin har varit med om en skolavslutning i kyrkan?). Att feta människor ju har sig själva att skylla och därför gör sig ännu mer löjliga (om det överhuvudtaget är möjligt) genom att propsa på samma rättigheter som alla andra. Att verklighetens folk är förtryckt av alla besvärliga minoriteter som inte vill rätta sig i ledet och leva som vanligt folk och titta på Let's dance på fredagkvällen.

Och när Anna, Jimmy, Katrin och Göran har sagt sitt formligen väller det fram en djupt känd indignation ur folkdjupen. Äntligen! Och så vågar man själv ge uttryck åt sin besvikelse över allt som är så fel. Som är feministernas, muslimernas, fettonas eller kulturelitens fel. Äntligen är det okej att hata igen (nu när vi inte längre får hata judar och homosexuella). Så skönt!

(Jag menar naturligtvis inte att på något sätt likställa så vitt skilda grupper som "muslimer" eller "kultureliten", inte heller att dessa grupper skulle vara homogena. Jag vet inte om man kan tala om något förtryck av den så kallade kultureliten, men däremot är idén om "vanligt folk" väldigt exkluderande. Så. Både hängslen och livrem. Jag är inte den som sticker ut hakan i onödan...)

Drömmen om ett vattentätt system

Bara en tanke: ett system helt utan kryphål blir per automatik omänskligt. Som (framtida) skattebetalare kan jag tänka mig att bjussa på att några få utnyttjar systemet, bara det ger sjuka och arbetslösa människor det de har rätt till. Lite svinn får man faktiskt räkna med.

Det bästa med 2010 är att det är VALÅR!

Rackarns bloggsugen

är jag. Dessvärre är mina axlar inte lika glada åt allt detta tangentbordsknappande och musklickande. Och när kroppen säger till, då får man lov att lyssna! Därför försöker jag begränsa mitt datoranvändande till det sista putset på uppsatsen. Men sen så!

Insikt:

Ju längre man låter bli att blogga, desto högre krav har man på nästa inlägg. Som att man måste göra en storstilad comeback. Därför tänker jag låtsas om ingenting och bara fortsätta där jag slutade. Fast typ en annan dag. G'natt!

Gott nytt!

Borås klär i snödräkt. Jag vilar och samlar kraft. Vi hörs sen.