Onda drömmar och gammal kärlek

Man ska inte sova för länge. Då drömmer man hemska, öververkliga saker. Jag drömde att jag och Linda Lou semestrade i en by i Finland med våra två strävhåriga taxar (den ena hette Tisdag). Jag gick för att bada i ån men avskräcktes av det giftgöna skummet på vattenytan. Min blick följde ån uppströms till den enorma fabriken som tornade upp sig över byn, betongtornen som sträckte sig ända upp i himlen och vakade över folket.

Sen kom ett stridsflygplan och letade efter oss och vi gömde oss bakom en björk i skir vårskrud. Vi skulle straffas för vår skam och vår avundsjuka. När de hittade oss tog drömmen plötsligt slut i andnöd och skräck.

Sen drömde jag om min före detta finska pojkvän. Han skulle ha barn med sin nya flickvän, och jag kunde inte unna honom det fast jag vet att det är vad han önskar sig mest av allt. Sen vaknade jag och saknade honom, hans bullriga existens och mörka korkskruvslockar. Saknade att somna skrattade i hans knarkarkvart till lägenhet. Fan. Varför ska man sakna det man väljer bort? Varför är man aldrig nöjd?

Idag ska jag hämta ut ett paket från en annan gammal pojkvän. Vi har inte hörts sen i somras, och jag kan inte låta bli att tänka att han kanske har skickat sitt hjärta i en liten ask. Jag kanske inte ska hålla på med förhållanden och sånt.