Långsam fredag

Det är lite långsamt här ikväll. Långsamt som i längtan, som i saknad. Jag börjar läka mig nu efter senaste kraschen. Men jag lever inte det liv jag vill leva. Jag lever med andan i halsen, på väg någon annanstans. Vet att jag inte ska stanna här, så varför anstränga sig? Å andra sidan kan man ju se på hela livet så. Jag vet att jag inte ska stanna här. Så varför anstränga sig?

Anstränga sig måste man. Det är det enda man måste. Men det tar så mycket kraft och jag vet inte var jag ska få den ifrån.

Mentala madeleinekakor

biter jag i ibland. När jag reser kommer de till mig utan ansträngning, och jag kan sitta och tugga i mig det förflutna som ett osynligt saftkalas. Som:

Jag går på lågstadiet och söta, populära Josefin i min klass vill absolut att alla ska kalla henne Joseful. Och alla försökrar henne om att hon inte är ful, absolut inte, hon som är så liten och fin med långt ljust hår. Alla utom jag då. Jag kallar henne Joseful.

En gång ska Josefin sova över hos mig, åh sälla dag! Mamma och jag städar noggrant eftersom Josefin är allergisk mot allt möjligt, och min fina mjuka kaninskinnsbit som jag brukar ha på kudden när jag ska sova får åka allra längst in i garderoben. Mamma är så noga och gör så fint innan Josefin ska komma, och plötsligt slår mig tanken att mamma och pappa kanske kommer att tycka mycket mer om Josefin än om mig. När Josefin väl kommer vaktar jag svartsjukt så att hon inte ska försöka ställa sig in hos mina föräldrar. När hennes pappa hämtar henne på förmiddagen dagen efter kan jag andas ut, nöjd över att inte ha blivit bortbytt mot en långhårig fjäskunge.

Tuppen har inte vaknat än

men här sitter jag, pigg och glad som en liten lärka. För er andra där ute i världen kanske det inte är så okristligt tidigt, men att jag är frukosterad och klar halv tio är faktiskt smått galet. Men så har jag bara sovit två timmar också. I natt skrev jag klart min etapptext till seminariet nästa vecka. Lättnaden är massiv. (Hm, kan en lättnad verkligen vara massiv? Ja, idag kan den det!)

Idag ska jag ta ledigt. Ta en secondhandrunda. Kanske kika in på Åshild för att leta tantiga underkläder (har också lovat mormor att titta efter hennes "åderbråcksstrumpor". Eller stödstrumpor som är den gängse eufemismen). Köpstoppet tar semester idag. Sen sova lite, sen yoga. Kanske också titta lite film.

I morgon ska jag på dejt i Växjö av alla ställen. Livet är i sanning en spännande resa.

Bak

Okej, jag ska inte tvinga er till fler smutsiga tankar om Bambi. Utan istället visa nåt jag är mycket nöjd med. Min alldeles egna brödmix! Jag har nämligen börjat baka mitt eget bröd, och eftersom jag bara har en yttepytteliten degbunke kan jag bara baka en limpa i taget. Tänk vilken arbetsbesparing det blir om man redan från början har alla torra ingredienser blandade! Inte så jättestor kanske, men det kan vara det lilla som gör att jag faktiskt får tummen ur. Och så känns det lite proffsigt. Dinkelmjöl, lite grahamsmjöl, solrosfrön, psylliumfrön, dinkelflingor, salt och linfrön innehåller mixen. Bara att blanda med filmjölk och lite bikarbonat och skjuts in i ugnen!

I min finaste finska burk dessutom! Då kan det inte bli annat än baksug. Höhö.

Jag ser förresten att jag har tappat en läsare. Det känns tråkigt eftersom det bara är mina vänner som läser min blogg. En tappad läsare = en tappad vän, eller? Eller så hade han bara nåt bättre för sig.

Bara för vuxna (om du känner dig det minsta pryd, klicka inte på länkarna...)

Alltså, hur står det till egentligen, när man ser det här ...

... och tänker det här ...

Kanske mitt undermedvetna försöker säga mig något? Var är Freud när man behöver honom?

Jag tror

att det har lossnat! Jag håller just på att bluddra på om min egen förförståelse. Freestyle. Sen blir det nog lite metodjidder också innan det bli dags för snarkofagen. Som det ju heter. Halle-f***ing-lujah!

Vän av ordning kanske har noterat att jag har använt en särdeles vulgär anglosaxisk svordom alldeles ovanligt flitigt på senaste tiden. Det beror inte på att jag tycket att jag är frän eller så. Men ibland ligger den bara så bra i munnen. Känner mig mest bara dryg just nu. Men det är ju bara bra när man ska vara en självsäker forskare med en massa tyck och snack och fina ord.

Freestyleforskarens frustration

Det blir aldrig nån forskare av mig. Och det beror inte bara på min avsaknad av ett galet hårburr a la Einstein (mitt hår har mer Lars Adaktussonkvalité). Jag saknar nämligen också disciplin, fokusering och struktureringsförmåga. Och så läser jag långsamt. Å andra sida har jag ganska bra och kreativa idéer, tycker jag själv då. Och jag tror mig ha förmågan att skriva klart och koncist och intressant. Men det räcker fan inte långt. Tänk om man bara kunde få stunta i sådana tråkiga kapitel som Tidigare forsking (skiter väl jag i!), Teori och Metod (tristast av det trista). Och bara få flumma på lite om sitt eget. Intervjua lite folk och göra kloka insiktsfulla tolkningar. Kanske koppla det till nåt man tror man har läst nånstans, men slippa alla referenser och litteraturlistor. Gå på känsla. Freestyla lite. Kanske hitta på några egna skojiga teorier om varför folk gör som dom gör, och sen få massa kredd för det. Lite som Freud. Det skulle va kul!

Dagens Sigmund

Freud var som bekant en stor tänkare. Han kom till exempel på detta med penisavund. Den lilla flickan ser sin brors eller lekkamrats fina könsorgan, erkänner omedelbart dess överlägsenhet och börjar själv hett önska sig ett likadant.

Trots vår uppenbara underlägsenhet är farbror Freud alls inte snål när det gäller att ge kvinnor en plats i den tekniska utvecklingen. Ty när kvinnan (flickan?) blir medveten om sitt eget futtiga kön, blygs hon och börjar därför fläta samman sitt pubeshår. Och så uppstod vävkonsten. Är det inte alldeles förtjusande?

(Hämtat ut Yvonne Hirdman: Genus - Om det stabilas föränderliga former)

Att vända på dygn

gör jag som andra vänder pannkakor. Helt obekymrat. Men nu har jag tagit det till en helt annan level. Jag gick och la mig tidigt i torsdags (tolv ungefär), tänkte sova ut ordentligt och satte klockan på tio. När klockan ringde skuttade jag ur sängen, ut i köket och satte på kaffe. Men fy vad kallt det var, så medan kaffet kokade la jag mig i sängvärmen en stund. Sedan vaknade jag halv ett. Sedan vaknade jag halv två. Med huvudvärken från helvetet. Och kaffet smakade pekka.

Igår kväll dårå, efter en kort och konstig dag nästan utan dagljus, tänkte jag lägga mig i rimlig tid. Jag var fortfarande trött. Men jag läste fel sorts bok innan jag skulle somna, börjde tänka sorgliga tankar och få saltvatten i öronen. Jag kunde liksom inte sluta tänka på den stora Förgängligheten, och till slut var jag tvungen att bota min Weltschmertz med en annan bok. En arg bok. Bitterfittan. Jag har inte vågat läsa den förut, för jag är redan avogt inställd till tvåsamheter, men nu var tiden inne. Och fastnade gjorde jag. Efter ungefär halva boken tänkte jag att nu borde jag nog ändå sova. Klockan var säkert över tre. Det var den. Den var sju minuter över sju. Det var ljust bakom persiennen. Och lika bra att fortsätta läsa. Vara vaken hela dagen och sen stupa i säng klockan åtta på kvällen. Det här kanske var det bästa som kunnat hända. Tänkte jag och läste vidare.

Så nu sitter jag här och äter frukost. Har sovit fyra och en halv timme, och nu skiner solen in genom mina skitiga fönster och det är ganska vackert. Jag är ganska nöjd och jag har inte gett upp hoppet om kärleken.

Idag är det för övrig alla f***ing hjärtans dag, dagen när det är ok att trycka upp den ofrivilliga ensamheten i ansiktet på folk (kampanjen har förresten hållit på sen dom tog ner julskyltningen). Jag ska köpa tulpaner och bjuda mig själv på hemlagad sushi och semla. Jag älskar ju mig. Och det är fanimej fantastiskt.

Idag har jag lärt mig

uttrycket "astrologisk genetik". Det kommer nog att visa sig användbart. Känns besläktat med hela biologismgrejen, som jag har rasat mot förut. Hela det deterministiska draget i den populärvetenskapliga varianten av genetik andas inte så lite rasbiologi. Vi vill väl inte på allvar att man ska kunna avfärda folk (och värre saker än så) på grund av deras "dåliga anlag"? Igen.

Tävlingen avgjord!

Jag hade inte mindre än två (2) deltagare i min tävling. Den ena svarade åt helsicke fel. Men den andra svarade rätt! Och det var såklart the one and only, den oförlikneliga queera bibliotekarien! Egentligen borde väl en barnlitteraturvetare ha diskvalificerats från tävlingen, men det har ju inte direkt drösat in rätta svar...

Den stiliga unga damen är förstås Tove Jansson. Vi är väl kanske mer vana att se henne ute i havsbandet i gummistövlar och randig tröja. Kanske också lite mer märkt av tidens tand. Men så här har hon också sett ut.

Är det någons liv jag skulle vilja leva, är det nog Tove Janssons. Lekfullheten som fanns där hela hennes liv, friheten, vänskapen, äventyrligheten. Men samtidigt lyckan i det lilla. Om du någon gång har vägarna förbi Tammerfors, ta då en tur till muséet Mumindalen. Där finns utställda de fantastiska miniatyrmiljöer som Tove och hennes livkamrat Tuulikki Pietilä byggde. Vuxna människor som kan leka på allvar, det är nåt det!

Sen funderar jag lite på om jag lider inte av penis-, utan mustaschavund. Det har varit mycke mustascher på sistone.

Då kommer han med mustaschen

De senaste dagarna har jag lyssnat smått fanatiskt på Queen. Och så sjunger jag med i Bohemian rhapsody fast jag knappt kan texten, det blir mest Figaro, Figaro i olika tonarter. Bra låt det där. Och Freddie Mercury, jag kan bara inte sluta fascineras! Den präktiga mustaschen är liksom bara början.

Och så minns jag såklart en skrivarkurs jag gick för några år sedan. Alla hade sina egna projekt att arbeta med, och så sågs vi sådär en gång i månader och gav varandra respons. I min responsgrupp fanns en medelålders dam som skrev en minst sagt udda historia om en kvinna som fick kontakt med en ande, vilken visade sig vara hennes stora kärlek ur ett tidigare liv. Hon skärmade av sig mer och mer från man och barn, försvann in i de högre sfärerna med sin älskade Aharon. Andesex förekom också vill jag minnas.

Det som var det riktigt spännande var att den här anden en tid hade levt på jorden som en känd rockstjärna. Freddie Mercury. Att kvinnan som skrev alltihop dessutom skrev om sitt eget liv, precis som det hade hänt. På riktigt. Var nog mer skrämmande än spännande.

Tävling!

Det här är en av de absolut snyggaste bilder jag har sett. Och på en fantastisk kvinna dessutom. Så stilfullt androgyn med ögonbrynet bara en anings aning höjt. Men vem är hon? Fina priser till den som känner igen henne!

En illasinnad hicka

Guinnes rekordbok lästes flitigt när jag var barn. Speciellt sidorna som behandlade människokroppens dimensioner och fasoner. Världens fetaste man, världens längsta man (jo dom var män alihop), och mannen som hade rekord i långvarig hicka. Det hela började enligt uppgift när han slaktade en gris, och höll sedan i sig i sju år. Sen dog han.

För andra barn var detta kanske mest en fascinerande anekdot, med pikanta detaljer som den döda (?) grisen, det tragiska slutet och det magiska sjutalet. För mig var det blodigt allvar. Lite som vissa människor kanske kan se en svindlande vision av sin egen möjliga framtid bland a-lagarna på parkbänken, såg jag mitt liv ta den eviga hickans plågsamma väg. Hicka till döds.

Jag har en viss medfödd disposition för hicka. Hela mitt liv har jag haft åtekommande hickdagar, när hickan har kommit och gått tre-fyra-fem gånger. Jag lärde mig tidigt att besvärja den, att stenhårt kontrollera andning och koncentration och häva krampen i diafragman. Jag lärde mig undvika kolsyra och alltför stora tuggor potatis. Men fortfarande finns hotet där någonstans. En tråd i väven som är mitt livs alla möjligheter leder till konstanta hyperneuroakustiska diafragmakontravibrationer. Ett livsöde så gott som något.

Språkpolisen på patrull

Varför säger folk så konstigt jämt? Här i västsverige verkar alla övertygade om att det heter "Myrornas". Jag menar hallå, kan dom läsa eller?

Och nyss pratade jag med min far på telefon. Han nämnde nåt om "Goggles", vilket visade sig syfta på Google. Fast det var lite sött.

Filmjölksbröd a la Ullgull

Gör så här: Ta ett recept. Byt ut alla ingredienser mot andra saker. Mängden är inte så noga, bara det får plats i bunken. Och det viktigaste av allt: En sköööön känsla. Grädda. Smaka.

...

Ja, det var vad husmor åstadkom idag. Det ser ofantligt nyttigt ut mitt bröd. Orangea grejer (som är riven morot) och gröna grejer (som jag inte kan komma ihåg att jag stoppat i men det kan vara solrosfrön), gryn och frön och en knaprig skorpa.

...

Om det var gott? Nja. Men jag tror att jag har nåt där.

...

PS. Inga blankrader på Blogger idag, därav punkterna. Man kan ju inte få allt.

Vad alla borde veta om blyghet

1. Det finns inga blyga människor som inte är medvetna om sin blyghet. Oh nej, i själva verket finns det ingenting vi vet bättre än just detta. Det finns därför ingen anledning för självsäkra pösmunkar att i tid och otid påpeka detta.

2. Genom att peka på blygheten gör man snarare den blyge en otjänst. Vad vi inte vill ha är fokus på vår egen person och våra "svagheter". Antagligen vet pösmunkarna mycket väl detta, men kan inte låta bli att påpeka det ändå.

3. En blyg person är inte nödvändigtvis en dörrmatta. Blyghet och integritet går utmärkt att kombinera.

4. Blyghet är heller inte nödvändigtvis en svaghet. Att vara blyg är att erkänna den Andre som subjekt, att vara medveten om den Andres blick. Men ändå våga visa sig, blotta sig utan den sociala kompetensens glatta fernissa. Att vara blyg är att vara modig.

5. Blyghet innebär självfokusering. Men ger också människokännedom i förlängningen. Genom sig själv känner man andra.

Så, en snabbkurs i blyghet för dummies. Annars har jag idag varit på mitt livs första styrelsemöte. Som ni säkert förstår var det där jag var blyg, och det var där pösmunken förtjust petade på denna ömma lilla punkt. Och mitt vana trogen försvarade jag mig med att detta ju faktiskt var mitt första styrelsemöte och att därför valde att mest iaktta och insupa atmosfären. När jag egentligen skulle ha sagt: "Ja, jag är blyg. Har du problem med det?"

Ja, ibland är jag en dörrmatta också.

Köpstopp i all ära ...

... men det behöver ju inte gå till överdrift. Jag var in på Kupan häromdagen för att köpa ett gäng enkronorsgalgar (som jag verkligen behövde), och fick syn på en stilig läslampa. Och faktiskt behövde jag en sån med. Och 20 spänn grävde inget större hål i kassan. Och så är den fin. Och fina lampor är svåra att hitta.

Moppemusch och cha-cha-cha

Idag började min karriär som het latinodanserska. Bara att ta sig till danslokalen var ett äventyr. Jag var tvungen att skriva ut en karta, och efter att jag hade muttrat lite om att Eniro är bilfokuserat, visade mig min rara kollega Johan hur man kan klicka sig fram krök för krök och ta reda på exakt hur lång ens väg är och hur lång tid den tar med cykel respektive apostlahästar. Är det inte helt fantastiskt så säg?

Väl där, efter ett stopp på Coop Forum där jag köpte en cykelpump, blev jag minst sagt förvånad över att 1) det var ett överskott på manliga danssugna, och 2) tre av dem var fjuniga tonårsgrabbar. Det finns hopp trots allt. Och roligt var det. Kanske är mina tår lätt blåa imorgon, men jag tror det kommer att ta sig.

På vägen hem blev det nattorientering genom Borås baksida. Jag hade ingen aning om var jag var, men tillslut kom jag fram vid min lilla ankdamm och hemma var precis runt knuten. Det är något befriande med att vara i okända omgivningar. Jag vet inte var det är farligt här i Borås. Vet inte var våldtäktsstråken går, var gatlyktorna alltid är svarta. Hemma i Västerås skulle jag aldrig ha gått rakt genom skogen i mörkret, i alla fall inte Bäckbyskogen. Eller Råbyskogen. Eller Vasaparken. Och så vidare. Här kan jag släppa plikten att vara försikig, att vara rädd, för jag vet ju inte. Det är jävligt skönt.