Idag började min karriär som het latinodanserska. Bara att ta sig till danslokalen var ett äventyr. Jag var tvungen att skriva ut en karta, och efter att jag hade muttrat lite om att Eniro är bilfokuserat, visade mig min rara kollega Johan hur man kan klicka sig fram krök för krök och ta reda på exakt hur lång ens väg är och hur lång tid den tar med cykel respektive apostlahästar. Är det inte helt fantastiskt så säg?
Väl där, efter ett stopp på Coop Forum där jag köpte en cykelpump, blev jag minst sagt förvånad över att 1) det var ett överskott på manliga danssugna, och 2) tre av dem var fjuniga tonårsgrabbar. Det finns hopp trots allt. Och roligt var det. Kanske är mina tår lätt blåa imorgon, men jag tror det kommer att ta sig.
På vägen hem blev det nattorientering genom Borås baksida. Jag hade ingen aning om var jag var, men tillslut kom jag fram vid min lilla ankdamm och hemma var precis runt knuten. Det är något befriande med att vara i okända omgivningar. Jag vet inte var det är farligt här i Borås. Vet inte var våldtäktsstråken går, var gatlyktorna alltid är svarta. Hemma i Västerås skulle jag aldrig ha gått rakt genom skogen i mörkret, i alla fall inte Bäckbyskogen. Eller Råbyskogen. Eller Vasaparken. Och så vidare. Här kan jag släppa plikten att vara försikig, att vara rädd, för jag vet ju inte. Det är jävligt skönt.
Rörande röra
2 år sedan
2 kommentarer:
Vad hade du på dig? Dansade man två och två och hur gick isåfall uppdelningen till? Sådana frågor rör sig i huvudet på mig en måndagkväll..
Jag hade ett par för korta pyjamasbyxor som skulle gälla för träningsbyxor. tror ingen gick på det. Balettskor (ej tåspets!) anno -95 var också helt fel; tydligen är ngt slags gympadojor utan sula på mitten som gäller i dansvärlden nuförtiden.
Ja, vi dansade två och två, killarna bjöd upp och två blev utan. Sen roterade vi så alla fick tillgång till damerna. Att två killar skulle dansa med varann fanns inte ens på kartan.
Det här är nog den längsta bloggkommentar jag någonsin skrivit.
Skicka en kommentar